Aug 19

I sommar har jag varit en sväng i staterna och sett mig omkring. Närmare bestämt i Kalifornien, Nevada och Arizona. När man är on the road blir man lätt frestad att beta av diverse snabbmatshak och det finns ju som bekant rejält av den varan i det förlovade landet. Under två veckor hann vi beta av ett helt gäng olika kedjor och med handen på hjärtat får man väl en viss avsmak av denna kost efter några dagar. Vi såg det mest som en rolig grej efter ett tag.


Innan resan blev jag tipsad om en speciell kedja, In-n-out burger. Ytterligare ett hamburgerhak kan tyckas och visst det är det ju på flera sätt. Flottiga burgare med pommes. I mitt tycke sanslöst goda sådana vilket det är upp till var och en att avgöra. Upplägget för restaurangen är mer eller mindre standard för en hamburgerkedja i USA. Du beställer din mat och får ett ordernummer varpå din mat lagas på beställning. All mat sägs även vara färsk och enligt företaget har man inte en enda frys i restaurangerna.


Men. Till skillnad från i princip alla andra kedjor – och faktiskt de flesta restaurangerna över lag, finns inte 20 alternativ på burgare att välja mellan. Det finns inga tillfälliga McBengt eller Whopper pepper osv. Som kund har du egentligen bara tre val; hamburgare, cheeseburgare och double-double varav den andra är den första men med ost på, den tredje är en dubbelvariant av den andra. Slut.


Och varför tycker jag att detta är så fantastiskt kan man fråga sig. I en värld med så löjligt många val och möjligheter i alla sammanhang i livet blir begränsningen på val plötsligt något exklusivt. Detta är något jag för övrigt skrev om i en bloggpost på The brand man förra året, vilken du kan läsa här. Få val, oavsett bransch egentligen visar enligt mitt tycke på självsäkerhet och tillit till sin egen produkt. Vet man att de tre olika burgarna man har på sin meny är grymt bra, ja då finns det egentligen ingen anledning att ha fjorton alternativ till.


Att som kund ha få val blir ju samtidigt ovant i en värld med obegränsat med val. Det finns därför en hemlig meny som stammisarna verkar känna till. Faktum är att denna meny inte är särskilt hemlig med tanke på att den finns på hemsidan, däremot inte på restaurangerna. Men även om den hemliga menyn till en början erbjöd fler val var detta något som snart kom att begränsas. Ett av de ”hemliga” valen är tydligen att kunna köpa till fler skivor kött och ost till sin hamburgare. Efter att en kund beställt en burgare med 100 skivor kött och 100 skivor ost fick dock ledningen nog. Idag finns därför en begränsning på hur många skivor kött och ost man får köpa till, max fyra stycken.


Går det att tjäna pengar trots få val då? Det verkar så, In-n-out burger – kedjan växer och har idag strax under 300 restauranger med en redovisad intäkt på dryga 3 miljarder kronor. Jag kan för övrigt intyga att de restauranger jag besökte alltid var fullpackade med folk. Alla köade vi efter flottiga burgare, mer amerikanskt än så blir det nog inte.

Dec 3

Igår för 2 år sedan publicerades de två första inläggen på den här bloggen. Sedan dess har det publicerats 60 st inlägg med jämna mellanrum. Oregelbundna publiceringar har blivit den när bloggens signum på något vis och är kanske inte det bästa tipset för den som vill upprätthålla en jämn trafik. Syftet har dock aldrig varit att driva stor trafik och att slentrianmässigt slänga in inlägg bara för att, har aldrig legat i mitt intresse. Blogginläggen har kommit då jag känt att jag hittat ett intressant ämne att skriva om och när jag har haft tid nog att skapa texter som jag tycker tillför något i diskussionen.
De flesta besökarna förutom de som går direkt in på sidan kommer framförallt från Twitter, andra bloggar och sökningar på Google. Sökorden kretsar framförallt runt sociala medier, varumärkesutveckling och designbegreppet i sig.

Nackdelen med den här bloggen och med bloggar över lag egentligen är att när texterna fått någon månad på nacken och försvinner från förstasidan så blir de på ett sätt förbrukade. Förutom kategori och begreppstaggarna till höger samt sökningar på sökmotorerna så krävs en bloggbesökare som har tid att gå igenom gamla inlägg. Det vet man ju själv hur ofta man gör på en blogg.

Därför så här på 2 årsdagen så vill jag ge 5 gamla inlägg lite nytt ljus. Enligt mig är de fortfarande intressanta och på många sätt ännu relevanta.

1. TIDERNA FÖRÄNDRAS, ARKETYPEN BESTÅR
- Om arketyper och om varumärket Mountain dew.

2. VARFÖR GÖR ERT FÖRETAG DET NI GÖR?
-Om Simon Sineks resonemang om att företag som berättar varför de gör något är mer framgångsrika än de som berättar vad de gör eller hur de gör det.

3. HUR KAN MEYROWITZ´S 25 ÅR GAMLA TEORIER BIDRA TILL ÖKAD FÖRSTÅELSE FÖR SOCIALA MEDIER IDAG?
- En otroligt lång titel vars innehåll bjuder på ett kvarts sekel gamla teorier om bl.a. sociala situationer och kontrollen över informationen. Delar av dessa teorier är högst relevanta även idag för vår tids nya kommunikationsformer.

4. RÖR SIG HELA BRANSCHEN MOT SAMMA MÅL?
- Om den kreativa konsultsfären omformning där olika discipliner går över gränserna för vad som tidigare var andras domäner. Bra diskussion i kommentarsfältet dessutom.

5. BRANSCHEN RÖR SIG MEN ÄR SAMARBETE VERKLIGEN AMBITIONEN?

Uppföljningsinlägg till inlägget ovan baserat på diskussionen som kom ut av det, vilken jag kan tycka är värd några minuters läsning.

Slutligen ett stort Tack till er alla som har läst, bidragit till diskussionerna och tipsat vidare under de här två första åren! Hoppas ni alla får en fröjdefull jul om vi inte hörs innan! Ha det fint!

Jul 15

OnOffs konkurs gick som en löpeld genom medierna häromdagen då företaget meddelade att man ansökt om konkurs till Attunda Tingsrätt. I pressmeddelandet meddelade företaget bl.a. att ”Investeringarna har varit fullständigt enorma under det senaste halvåret. Till slut hade vi helt enkelt inte de finansiella musklerna att fortsätta driva bolaget.” Siba visade sina sympatier och DN verkade förvånas över att MediaMarkt inte kände skuld över att de bidragit till att sätta ett konkurrerande bolag i konkurs. Sällan har väl skådats en så märklig artikel.

Hemelektronikbranschen är en tuff en. Det är prispress, priskrig och prisgaranti. Prisfest, superpriser och prischock. Pris, pris, pris.
Den som lyckas lägga sig på lägsta pris framstår som den självklara vinnaren, förlorarna får skämmas och kasta in handduken. Vad var det han sa den gamle Kotler: ”If you are not a brand, you are a commodity. Then price is everything and the low-cost producer is the only winner” och ”Sell value, not price”. Det första citatet handlar väl främst om produkter i sig men jag tycker det är lika gällande i denna situation. För när konkurrensen har blivit så enkelspårig och banal ja då handlar det till slut bara om priset. Vem kan sälja varan billigast?
Förutsättningen för att detta ens ska vara relevant menar jag är att produkten i fråga är exakt densamma, det är således inte applicerbart på produkten ”bil”. Men i en situation där varan är densamma blir erbjudandet jämförbart.

Hemelektronikbranschens affär är just detta, extremt jämförbar. Hittar jag en tv som jag är intresserad av, säg en Philips 46PFL5605H så är det ingen större möda som krävs för att knacka in den aktuella produkten på Pricerunner, Kelkoo, Prisjakt eller vad du vill för att hitta billigaste priset. Handlar konkurrensen endast om pris ja då är det den som säljer till lägsta pris som vinner. Den största aktören med möjlighet till de största inköpen och den bästa logistiken torde snart ta hem bucklan.

Men ska vi ha det såhär? Är vi så enormt priskänsliga när det kommer till hemelektronik att priset betyder allt när vi ska handla ? Värderar vi inget annat? Vad hände med kundbemötande och service t.ex? Jag utgår i vanlig ordning från mig själv och dem jag känner i detta inlägg och gör mitt yttersta för att generalisera så mycket jag kan. För om man ska försöka sig på en vettig reflektion på denna nyhet bör man nog utgå ifrån hur vårt köpbeteende ser ut.

Men låt mig först berätta en annan historia. Jag känner en man, han är dryga sextio år. I alla år som han har handlat hemelektronik så har han gått till samma lilla butik i den ort där han bor. Oavsett om det handlat om svartvit tv, färgtv eller platt-tv, varje gång kommer han tillbaka. Butiken är inte särskilt billig och ligger märkbart över prisnivån hos de större kedjorna. Vi andra runtomkring ställer oss varje gång lika frågande ”varför går du dit? Vad fick du egentligen betala för den här tv:n? Vet du vad den kostar där och där?”. Han kunde inte bry sig mindre. Han betalar mer än vad han skulle ha gjort på de stora kedjorna, vid varje köp betalar han mer än vad vi andra skulle ha gjort. Och han kommer tillbaka. Han värderar uppenbarligen något som vi andra inte förstår. Kan det vara servicen, att han blivit vän med försäljaren, att han vill stödja den lilla aktören, att det blivit tradition eller handlar det kanske om tryggheten. Vem vet, men priset är uppenbarligen inte grejen för honom.

Service, kundbemötande, lokaler, affärslägen osv. är naturligtvis viktiga faktorer inom handeln för att vi ska besöka ett varuhus. Men inom hemelektronik vill jag påstå så behöver detta inte vara argument nog vid själva köpögonblicket. Vi går gärna till den trevliga butiken med den charmiga personalen i det mysiga köpcentret för att ta reda på vilken produkt som passar oss. När vi väl fått rådgivning, hjälp och tips kanske vi beslutar oss – det blir en Philips 46PFL5605H, det är tv:n för mig. I det läget blir det dock oerhört frestande att ta upp mobilen, knappa in jämförelsesajtens adress och uppdatera sig. Jag vet vilken produkt jag vill ha, men går jag till ett annat ställe så kommer jag att spara tusen kronor. Så vad gör jag?

Jämförbarheten är till fördel för oss konsumenter men till återförsäljarnas nackdel då det driver priskonkurrensen till sin spets. Att inte vara lika jämförbar som återförsäljare av någon annans produkter är naturligtvis en svår nöt att knäcka för bolagen. Ju fler som säljer samma vara desto längre drivs konkurrensen baserat på priset. Hur löser man det? Ett sätt är att se till att vara den enda återförsäljaren som har rätt att sälja en specifik produkt eller från leverantörens sida kräva att varan kostar lika mycket överallt (ref. Apple). OnOff försökte hitta fler faktorer att konkurrera på. Jag minns deras ”Help”-koncept som bland annat inkluderade leverans och installation. Hjälp även utanför butiken med andra ord – i grunden en god tanke. Trenden inom handeln i stort är ju annars att erbjuda sina egna märkesvaror (EMV). På detta sätt blir inte varan jämförbar och valet av leverantör inte låst varpå marginalerna ofta går att upprätthålla. Men är det lösningen för oss alla, att återförsäljarna plötsligt blir ”leverantörerna”, kommer jag då att kunna köpa mitt favoritmärke där om fem år?

Hemelektronikbranschen måste tänka om, det måste finnas fler konkurrenskraftiga argument i affären. I annat fall finns ingen annan väg än att störst och starkast vinner och småaktörerna får lägga upp tv:n på pakethållaren på cykeln på köpet, stämpla ut och cykla hem.

Maj 9

Spotifys besked om försämrade villkor för musiktjänstens gratisanvändare har väl inte undgått någon. Reaktionerna på denna nyhet blev enorma och även om en del användare ställde sig positiva till det hela var det nog de negativa kommentarerna som fick störst utrymme. Spotifys eget blogginlägg där nyheten först publicerades har till dagens datum genererat nästan 10000 kommentarer. På Twitter var uppståndelsen minst lika stor och under hashtagen #spotify var stämningen allt annat än munter då de nya villkoren infördes i början av maj månad.

Spotify sågs av många som lösningen för den skakiga musikbranschen och den illegala nedladdningen då företaget lanserade sin tjänst baserad på tanken om Freemium som affärsmodell.
Wikipedia säger:

“Freemium is a business model that works by offering a basic product or service free of charge (such as software, web services or other) while charging a premium for advanced features, functionality, or related products and services.”

Ordet Freemium kommer ju såklart från kombinationen av orden free och premium. Gratis i grundutförandet, kostar pengar i en bättre premium-version. Insteg och trappa med vilja om att kunderna snart ska ta steget upp och börja betala. Tanken god men resultatet uppenbarligen inte som förväntat.

Spekulationerna har varit många kring varför Spotify väljer att införa dessa begränsningar. Främst pratas det om företagets stora förseningar av tjänsten på den amerikanska marknaden där musikbolagen verkar sätta käppar i hjulen för gratis lyssning. Samtidigt höjs allt fler röster som menar att gratis streamad musik inte bär sig rent ekonomiskt baserat på enkom reklamintäkter samt vinsten av de betalande användarna.

Techcrunch resonerar:

“The dirty little secret that no one likes to talk about is this: free, ad-supported, unlimited, unrestricted music streaming doesn’t pay. It’s that simple. Worse still, even when the model is off-set with a paid-for version, the sums still don’t add up. When it’s applied to music streaming, the freemium model is clearly broken.”

Fast company är inne på samma spår:

“[Spotify] is basically investing customer value at the top of the funnel in hopes that someone will wind up paying for something. (…) Look at the number of subscribers–you have some 700,000 subscribers, but you have more than 10 million users. That’s not good math (…) Say they have a 10% conversion rate. If you pour 1 million users into the top of the funnel, you’ll get 100,000 subscribers paying you $10 a month. You’re earning $12 million a year from those consumers, and then you have 900,000 consumers that are not paying anything. Those 1 million consumers are worth an average of $50 to $60 at retail. So you’ve invested about $50 million in consumer value to generate $12 million.”

Knappt 10 % av användarna betalar för tjänsten enligt Fast company, vilket enligt artikeln inte bär investeringarna. 90 % av Spotifys användare verkar med andra ord tycka att gratisversionen är tillräckligt bra och ser väl ingen anledning till att börja betala, trots reklamen. Förutom frågan om Freemium-modellens glansdagar är över eller ej kan man fråga sig om Spotify från början gjorde bort sig när de helt enkelt erbjöd en gratisversion som var för bra. Detta skapar en frustration idag då i princip samma erbjudande kvarstår men plötsligt börjar kosta pengar.

Freemium-modellens dagar hos Spotify är över då företagets fundament rycks undan. Lösningen på musikbranschens bekymmer var tydligen inte lika enkel och genial som vi hade hoppats. Vad som händer nu kan vi väl endast spekulera i och hur det går för Spotify blir spännande att se – vänder inte detta skutan mot vinst så torde en eller annan investerare snart tappa modet. Alternativet är dock alltid gratis, om än i vissa fall olagligt.

Apr 26

Idag har jag den förnäma förmånen att blogga hos The Brand Man.

Det handlar om valmöjligheter, varumärken, strategi, mod, utbud, marknadsekonomi, apple, yoghurt, glass, skor och inte minst beslutsångest. In och läs med er! Här.

Apr 25

Över ett år har gått sedan Saab kunde andas ut efter den sanslösa turbulensen rörande företagets framtid. Enat verkade Sveriges folk stå som stöd för att Saab skulle klara sig. Det var tvunget att det skulle gå vägen. Och det gick vägen.

Men nu står Saab där igen, ute i kylan med oviss framtid och ständigt utan pengar. Gemene man verkar tycka om Saab, de uppskattar varumärket och hoppas att företaget ska finnas kvar framöver. Alla verkar gilla Saab. Men ingen köper Saab. Sist gång jag skrev på temat så berättade jag om stadens ständiga tro på företaget. Det går kämpigt ibland men Saab kommer tillbaka. Upp och ner går försäljningen och därmed arbetstillfällena men snart kan en ny vår skönjas och allt blir bra igen. Så kände jag för ett år sedan och så kände jag vid alla tillfällen dessförinnan då Saab varit i kris. Men denna gången känns det faktiskt annorlunda. För vem ska egentligen våga köpa av ett så turbulent företag och hur mycket Saab-själ finns det egentligen kvar i företaget efter alla turer och nya ägare. Frågan är om Saab klarar dödsdomen även denna gång, jag tvivlar.

Men jag gillar Saab, uppskattar varumärket och jag vill att företaget ska finnas kvar. Men jag köper ingen Saab.

För drygt ett år sedan löd blogginlägget såhär:

”Som uppvuxen i Trollhättan är man ganska härdad vad gäller diskussionerna om hoten mot Saab. Under de senaste tio-femton åren har det med jämna mellanrum dykt upp rubriker i stil med ”Nu hänger hela Saabs framtid på den nya bilmodellen”, ”Saab är i kris”, ”Saab riskerar att läggas ner!”  Oavsett hur rubriken har sett ut så har det alltid gått bra för Saab, de har klarat sig igenom kris efter kris. Trots att det har inneburit varsel ena året har det erbjudits nyanställningar åren därpå. Upp och ner men snart på banan igen. Vi Trollhättebor har nog med åren därför blivit ganska resistenta mot dessa hot om Saabs domedag, för vi vet; det kommer att gå bra. Men denna gång var det värre, hoten var mer befogade och jag tror det tog ett tag för alla att inse att så faktiskt var fallet. Alla var vi invaggade i tryggheten att Saab klarar sig alltid.

Idag vet vi att Saab klarade sig igen, de blev sålda till Spyker efter många om och men. Vad som händer nu är det ingen som vet, att produktionen stannar i Trollhättan är utlovat i dagsläget, men vem kan garantera att så alltid kommer att vara fallet? Oavsett går varumärket Saab vidare. Och det är precis som citatet säger, du kan inte döda Saab innan du har dödat dess namn. Hade GM lagt ner Saab, sagt upp varenda person och jämnat fabriken med marken är jag säker på att Saab hade kommit igen, i en annan form, i en annan skepnad. För det är något speciellt med detta varumärke, det finns så starkt rotat i så många av oss, både i Sverige och utomlands. I Trollhättan finns självklart en mer utbredd kärlek, en kärlek med inslag av fanatiska anhängare som aldrig skulle drömma om att köra något annat än en Saab. Fanatiker som redan i tonåren lånade sin pappas arbetsjacka med ett gigantiskt Saab-emblem på ryggen och bar den till skolan och på stan. Där finns en stolthet, en tillhörighet och en brinnande entusiasm. Jag tror vi är många som känner för Saab, som vill att företaget ska finnas kvar. Inte bara för jobbens skull utan även för att vi vill se att varumärket överlever. Själv har jag aldrig ägt en Saab, frågan är om jag någonsin kommer att göra det heller. Däremot vill jag att Saab ska finnas kvar och jag hoppas att det blir så, både för stadens, invånarnas, regionens, samhällets och landets skull men även för varumärkets.

Saab har alltid varit en outsider, har alltid varit annorlunda. På gott och ont har deras lösningar varit konstiga och unika, idiotiska och briljanta och det är väl just det som gör ett varumärke intressant, att det erbjuder something else. Att det skiljer sig från andra. Varför det har gått som det har gått, om det har berott på ägare eller inte, den diskussionen lämnar jag åt andra men jag är övertygad om att det finns en kärna i Saab som har ett stort värde. Där finns en vilja och ett hopp om något annat, att få vara egen och att få vara annorlunda. Jag hoppas att de nya ägarna lyckas förmedla detta och låter varumärket visa upp vem Saab verkligen är, låta varumärket visa sin sanna identitet och personlighet. Det är dags att Saab får visa världen att det här är jag, mitt sanna jag, jag är unik och jag är annorlunda och det är därför du älskar mig.”

Jan 4

Sällan är det som reklam verkligen berör mig. Får mig att tänka till. Får mig att stanna upp.
Sällan är det jag minns vilken reklam som jag såg igår, vilken jag såg idag eller vilken jag just sett. I mitt medvetna.
Jag minns inte.
Filmer och bilder och jinglar flyger förbi och ersätts av andra. Börjar och slutar.
Tiden den går.

Det finns reklam som roar mig, reklam som irriterar mig men framförallt reklam som bara dröser i hög.
De är som sås. En riktigt bland bechamel. De gör mig varken glad eller arg, de bara passerar förbi.

Comhems hyllningsreklam tycker jag rolig. Jag känner igen internetklippen och jag skrattar åt likheten.
Den var skoj. Nu var den slut.
Tiden den går.

Jag inser att jag uppenbarligen inte ser så mycket på tv för först här om dagen såg jag IQ:s nya kampanj för första gången.
Den börjar i samma jargong som Comhem, knäppa klipp från internet. Jag känner igen flertalet, klipp man sett på fulla människor som gör bort sig och ramlar. Jag skrattar. För det är ju roligt.
Men på ett så snyggt sätt fade:as klippen över och byter jargong. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag sätter skrattet i halsen. Plötsligt blir det roliga fyllesnubblingarna både misshandel och våldtäkt och jag lämnas med en obekväm känsla när filmen är slut.
Och jag inser att shit, det här var ju faktiskt en reklam som gjorde det. En reklam som faktiskt berörde. En reklam som nådde ända fram och som faktiskt satt kvar efter att filmen tagit slut.

Kanske var det förmågan att påverka upplevelsen och sinnesintrycket och få det att ändras under vägen som gjorde det. Vände det mot mig själv.

I början skrattande. I slutet allvarlig. Inte skrattande rakt igenom som Comhem-reklamen och inte som bland bechamel.
Två helt olika känslor, i en reklam, under loppet av en minut. Relevansen så stark och budskapet så innerligt skarpt.

Hatten av, jag blev uppenbarligen berörd av reklam. Det var inte igår.

Okt 21

Oavsett om det handlar om sport, artister eller företag så finns alltid en klick av ett varumärkes anhängare som vill visa på sitt trogna och långlivade engagemang och sin hängivelse till varumärket. Sin samhörighet. Hur ofta hör vi inte saker i stil med ”Jag har hållt på Bayern sedan den dagen jag föddes” eller ”Jag har lyssnat på Robyn sedan den dagen hon slog igenom, jag har alla hennes skivor och jag har varit på 35 av hennes spelningar”. När det kommer till företag finns egentligen ingen skillnad, där Apple naturligtvis är ett tydligt exempel. Sedan Apple började göra sitt riktiga uppsving i människors liv och tog sig från sin tydliga målgrupp ut till att omfatta gemene man visade det sig att det är viktigt att peka på att man har varit med från början. ”Jag har varit mac-nörd ända sedan 80-talet, stolt ägare av en mac 128k”. Faktum är att jag har sett många exempel på Twitter-bios där människor väljer att utnyttja det mycket begränsade utrymmet till att bara framhäva att man är en sann mac-användare och inte någon nytillkommen mainstream. För personen i fråga, uppenbarligen en otroligt viktig sak att påpeka. För en utomstående, kanske inte så jätteintressant egentligen.

Både vid lanseringen av Iphone och Ipad kunde vi se bekanta tillika obekanta Twittra och Facebook-uppdatera om hur man stod i kö i New york för att komma över ett av de första exemplaren. Detta fortsatte med kontinuerliga rapporter om hur produkterna fungerade och vilka nya möjligheter de skapade. En sann mac-användare måste tydligen ha det nya först av alla. Ska man se helt krasst på detta så kan man fråga sig om denna hängivelse och denna kärlek alltid är besvarad. Att vara först med att köpa en vara innebär egentligen att man står i en kö, tar ett exemplar av en produkt, betalar i kassan och går. Bedriften – du har köpt en produkt. Intressant och imponerande? Ja – troligen för den som gör det och hennes gelikar. För oss som tittar på? Kanske. Eller inte. Men finns det alltid ömsesidig kärlek i denna människa-varumärke-relation? Hur involverad är man egentligen i varumärket man älskar? Får man vara med och påverka, får man vara en i gänget eller är man bara en hang around som går och hoppas på att få bekräftelse och att en dag bli sedd?

Jag tror att det är mycket det som starka varumärken handlar om, att man just anser sig vara sedd och otroligt omtyckt och värdefull även om så kanske inte är fallet. Eller som Seinfeld uttrycker det:

”People come home from these games, We won! We won!
- No, THEY won – you watched.”

Hängivelsen ger en känsla av samhörighet där man ser relationen som VI snarare än jag och dom. Relationen mellan varumärket och brukaren och dialogen dem emellan sägs vara en av de sociala mediernas främsta möjligheter. Ett sätt att bekräfta en ömsesidig kärlek och ge näring till relationen. Att visa att man ser för att bidra till känslan att vara sedd. Många varumärken behöver den kontinuerliga dialogen för att fortsätta förtjäna engagemanget och intresset. Ett riktigt starkt varumärke verkar i min mening kunna ha råd med att vara sämre på det. De hängivna anhängarna älskar dem ändå.

Jul 18

Bloggen tar semester i några veckor, under tiden repriserar jag följande inlägg som är ett gästinlägg från början av sommaren (se tidigare inlägg i denna blogg) För er som missat helt enkelt.

Hoppas ni har en underbar sommar!

/martin

Just nu pågår Postens senaste kampanj för direktreklam och dess fördelar. Kampanjen som gjorts av reklambyrån Åkestam Holst visar bl.a företaget Boxer´s karaktär ”Boxer-Robert” som sitter lutad mot insidan av en ytterdörr bland övrig post under brevinkastet. Han ler blygt och ser nöjd ut. Budskapet som kampanjen förmedlar är ”Kom närmare med direktreklam” där ett utdrag ur undertexten lyder ”med DR pratar du direkt till önskad målgrupp och blir mer personlig, relevant och spännande på en och samma gång.”

Tidigare i år skrev jag på min blogg ett inlägg som jag kallade för ”Motiverad marknadsföring?” där jag ifrågasatte direktreklamen och vilka signaler den egentligen sänder ut. Den personliga, relevanta och spännande känslan som posten vill påvisa i sin pågående kampanj känner jag inte riktigt igen mig i och jag ifrågasatte i mitt inlägg huruvida en investering i direktreklam kunde anses motiverad. ”Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.”

Boxer-Robert ler, men inte mot mig som mottagare, han ler snarare mot potentiella direktreklams-köpare. Hans uttryck ger en känsla av att ”Titta, jag lyckades. Jag kom ända in i hallen!” Vilket säkert är drömscenariot ur ett företags perspektiv, reklam som når ända in i människors privata sfär, in i deras hem. Men hur tas Robert emot där han sitter på hallmattan, hur reagerar egentligen mottagaren på att Robert sitter i hallen utan att man faktiskt har bett om det? Gör alla som jag, släpar Robert till sopsorteringen i hopp om att slippa se honom sitta där igen eller omfamnar vi honom kärleksfullt? Hur han bemöts beror naturligtvis på vår relation till varumärket i fråga, tycker vi att just Roberts intrång känns bra eller dåligt.

Marknadsföring inom de sociala medierna har det varit mycket fokus på de senaste åren. Många företag och varumärken försöker synas och vara intressanta på bl.a. Facebook och Twitter. Alla försöker de nå fram till oss, bli en av våra vänner. Tänk vilket drömscenario att som varumärke på Facebook få privilegiet att konversera mitt bland våra vänner och familj. Förtroende. Att vara utvald. Men vad skiljer situationerna åt? Bägge lyckas de komma in i det privata rummet, innanför väggarna som skiljer offentligt från privat. Direktreklamen genom ett hål i dörren och marknadsföringen på Facebook genom ett klick på Like-knappen. Det som skiljer är just valet. Jag har valt att släppa in ett visst företag på Facebook, valt att låta dem konversera bland dem som står mig nära. Sköter dem det inte snyggt, missbrukar dem sitt förtroende, då åker de ut. Direktreklamen har jag inte valt. Det enda val jag har gjort är att jag inte har satt upp en lapp på min brevlåda som säger att jag inte vill ha någon reklam alls. Men tänk om jag vill ha reklam från ett företag, ett visst företag som jag valt att släppa in. En lapp som berättar att jag endast vill ha reklam från ett visst företag på brevlådan fungerar inte, tro mig jag har testat. Alltså, reklam från alla eller inte alls, det är upp till var och en att bestämma.

Jag vill påstå att mycket av den marknadsföring som förs idag baseras på en förlegad bild av mottagaren. En bild av en mottagare som alltid är beredd att ta emot, en mottagare som lyssnar. Att marknadsföring och kommunikation har mycket gemensamt är det nog många som håller med om, flertalet menar säkerligen att det är samma sak. Traditionell marknadsföring precis som traditionell kommunikation utgår från ett top-down perspektiv där en sändare informerar en passiv massa. En massa som lyssnar för de befinner sig längre ner i hierarkin, har inte samma möjligheter att få tillgång till information. Idag vet vi att denna modell inte längre fungerar på samma sätt eftersom massan nu har betydligt större möjligheter att själv hitta information tack vare teknologier som internet och sociala medier. Mottagarna i massan är därför inte lika beroende av informationssändarna eftersom informationsinnehav inte längre styrs av position och social status på samma sätt. Det är dags att sluta betrakta människor som en passiv grupp som inte vet bättre än att lyssna på det som sänds till dem.

Det är dags att tänka ett steg längre. Har målet nåtts när budskapet lyckats komma ända in i hallen eller är det viktigare att fokusera på hur initiativet uppfattas? Som jag ser det så har jag aldrig bjudit hem Robert till mig, jag har aldrig gett honom mitt godkännande att ta sig in i min privata sfär. Robert tillgrepp är en provokation mot mig och han respekterar inte min gräns mellan privat och offentlig. Mina tankar om honom stärks därför inte, de snarare försämras.

Maj 24

I mitten av maj tipsade Micco Grönholm oss genom sin blogg om TED-klippet med Simon Sineks ovan. Sineks resonemang kan sammanfattas som en teori om varför vissa företag lyckas bättre än andra. Sinek menar att de företag som kommunicerar varför de gör vad de gör är mer framgångsrika än de som kommunicerar vad eller hur de gör det. Upphovet till Sineks modell kommer enligt min övertygelse från det stora överflöd av erbjudanden vi upplever i västvärlden idag. Många företag kan erbjuda liknande produkter och tjänster idag. Många företag kan erbjuda krocksäkra bilar, många företag kan erbjuda färskpressad juice utan tillsatser och många företag kan erbjuda kraftfulla bärbara datorer. Vad särskiljer ett företag från ett annat? Varför ska jag välja Toyota istället för Volvo, Innocent framför Brämhults eller Apple istället för HP? I en värld med få konkurrerande företag med liknande erbjudanden blir inte frågan om varför företaget gör det dem gör lika intressant. Vad dom gör är desto mer intressant i denna situation; vem kan erbjuda mig en säker bil här och nu? När flera alternativa erbjudanden finns kanske frågan hur istället blir mer aktuell; vem kan erbjuda mig en så billig säker bil som möjligt? När fler och fler kan erbjuda liknande produkter och tjänster kommer frågan ner till hur skiljer sig företagen då åt, vilket kommer att handla mycket och varumärket och allt vad som stoppas i begreppet. Varför blir då en ytterligare parameter i ställningstagandet när ett erbjudande ska väljas ut. Men för att kunna kommunicera ett varför måste det finnas ett självklart varför befäst i varumärket.

Hur många företag kan svara på frågan varför de gör det de gör utan att hamna i en diskussion om ekonomisk vinning? Företagets syfte är ju allt som oftast att erbjuda något som genererar pengar så kostnader kan betalas och en vinst erhållas. Runt-runt, tjäna pengar är säkerligen svaret hos många företag. Hur unikt, intressant och engagerande är ett sådant varför?

Vad och hur kan besvaras genom att berätta att vi erbjuder säkra bilar vilka vi valt att producera i Asien för att kunna sänka tillverkningskostnaderna så att du som kund kan erbjudas en billigare version av våran redan superba bil. Vilket naturligtvis kan utvecklas till en väldigt vacker text om Hybrid-motorer i självbromsande fordon tillverkade med miljöriktiga tillverkningsprocesser med bra personalomsorg. Om anledningen till allt detta arbete ändå slutar i att vi gör detta för att vi vill tjäna pengar blir det inte särskilt spännande om konkurrenterna har ungefär samma erbjudande och hur-process. Men om tjäna pengarna inte är ett varför värt att uppmärksamma då kan man fråga sig hur företag ska gå runt i framtiden. Ett varför som inte handlar om pengarna hamnar snabbt i en filantropisk diskussion där endast Myrorna, Stadsmissionen eller någon volontärorganisation skulle vara trovärdiga i att göra något av ren välvilja drivna av att skapa en bättre värld.

Sineks resonemang menar på att Apple förmedlar sitt varför på ett mycket framgångsrikt sätt vilket gjort dom framgångsrika, vilket blir en fråga om hur man kommunicerar med sin marknad. Att Apple inte skulle ha ett intresse i att tjäna pengar vore för mig väldigt märkligt och hans modell säger heller ingenting om företagets eventuella vinstintresse. Det hela måste därför handla om vilka värden man väljer att kommunicera i sitt varför, vad som driver företaget att fortsätta att göra det dem gör. Men jag kan inte släppa den ekonomiska aspekten av detta. För att jag ska köpa ett företags insälj om hur de säger sig drivas uteslutande av ett varför, då bör de ha som mål att endast gå break-even varje kvartal. Om deras intresse inte ligger i vinsten eller att tjäna pengar då krävs heller inte att ekonomin går mer än nätt och jämt ihop! Eller?

« Tidigare Poster

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes