Maj 9

Spotifys besked om försämrade villkor för musiktjänstens gratisanvändare har väl inte undgått någon. Reaktionerna på denna nyhet blev enorma och även om en del användare ställde sig positiva till det hela var det nog de negativa kommentarerna som fick störst utrymme. Spotifys eget blogginlägg där nyheten först publicerades har till dagens datum genererat nästan 10000 kommentarer. På Twitter var uppståndelsen minst lika stor och under hashtagen #spotify var stämningen allt annat än munter då de nya villkoren infördes i början av maj månad.

Spotify sågs av många som lösningen för den skakiga musikbranschen och den illegala nedladdningen då företaget lanserade sin tjänst baserad på tanken om Freemium som affärsmodell.
Wikipedia säger:

“Freemium is a business model that works by offering a basic product or service free of charge (such as software, web services or other) while charging a premium for advanced features, functionality, or related products and services.”

Ordet Freemium kommer ju såklart från kombinationen av orden free och premium. Gratis i grundutförandet, kostar pengar i en bättre premium-version. Insteg och trappa med vilja om att kunderna snart ska ta steget upp och börja betala. Tanken god men resultatet uppenbarligen inte som förväntat.

Spekulationerna har varit många kring varför Spotify väljer att införa dessa begränsningar. Främst pratas det om företagets stora förseningar av tjänsten på den amerikanska marknaden där musikbolagen verkar sätta käppar i hjulen för gratis lyssning. Samtidigt höjs allt fler röster som menar att gratis streamad musik inte bär sig rent ekonomiskt baserat på enkom reklamintäkter samt vinsten av de betalande användarna.

Techcrunch resonerar:

“The dirty little secret that no one likes to talk about is this: free, ad-supported, unlimited, unrestricted music streaming doesn’t pay. It’s that simple. Worse still, even when the model is off-set with a paid-for version, the sums still don’t add up. When it’s applied to music streaming, the freemium model is clearly broken.”

Fast company är inne på samma spår:

“[Spotify] is basically investing customer value at the top of the funnel in hopes that someone will wind up paying for something. (…) Look at the number of subscribers–you have some 700,000 subscribers, but you have more than 10 million users. That’s not good math (…) Say they have a 10% conversion rate. If you pour 1 million users into the top of the funnel, you’ll get 100,000 subscribers paying you $10 a month. You’re earning $12 million a year from those consumers, and then you have 900,000 consumers that are not paying anything. Those 1 million consumers are worth an average of $50 to $60 at retail. So you’ve invested about $50 million in consumer value to generate $12 million.”

Knappt 10 % av användarna betalar för tjänsten enligt Fast company, vilket enligt artikeln inte bär investeringarna. 90 % av Spotifys användare verkar med andra ord tycka att gratisversionen är tillräckligt bra och ser väl ingen anledning till att börja betala, trots reklamen. Förutom frågan om Freemium-modellens glansdagar är över eller ej kan man fråga sig om Spotify från början gjorde bort sig när de helt enkelt erbjöd en gratisversion som var för bra. Detta skapar en frustration idag då i princip samma erbjudande kvarstår men plötsligt börjar kosta pengar.

Freemium-modellens dagar hos Spotify är över då företagets fundament rycks undan. Lösningen på musikbranschens bekymmer var tydligen inte lika enkel och genial som vi hade hoppats. Vad som händer nu kan vi väl endast spekulera i och hur det går för Spotify blir spännande att se – vänder inte detta skutan mot vinst så torde en eller annan investerare snart tappa modet. Alternativet är dock alltid gratis, om än i vissa fall olagligt.

Mar 8

Vi tidiga 80-talister var inte mer än 10-12 år gamla när vi fann den nya världen där Internet var frälsaren och den nya vägen till framtiden. I timmar satt vi framför datorn som ringde upp via ett skränande 14.4 modem och väl ute på nätet pratade vi i forum, chattar, på mirc och via icq. Med Internet blev vi bortskämda med att kunna få vad vi ville när vi ville och vi delade mer än gärna med oss till varandra. Först var det musiken som stod i centrum. Just den där låten till förfesten via Napster, Kazaa och senare dc++. När bandbredden förbättrades blev även filmer aktuella och riktigt risig bild och ljudkvalitet ansågs acceptabelt så länge vi kunde se just den där filmen, just här och just nu.

80 och 90-talisternas agerande handlade inte om en längtan om att bryta mot upphovsrätten. Det var snarare en önskan om ett nytt sätt att få tillgång till musik och film. Vad som helst, när som helst. Som vi alla vet tog det sanslöst lång tid innan tjänsteutbudet hann ikapp det tydliga behovet. Fokus låg på att skapa lagar för att förbjuda och sätta dit de förövare som gjorde på ett sätt som inte var brukligt. Musik det köper man i CD-butiken och film det hyr man i videobutiken, punkt och slut. Först för några år sedan fick vi se resultat i form av Itunes, Spotify, Voddler, On demand-tjänster och tvkanalernas play-tjänster.

När tjänsterna väl  fanns där så var det väl knappt någon som såg det som något större problem om det var en eller två reklamfilmer före ett tv-avsnitt eller mellan två låtar. Vi erbjöds nu att se materialet när vi ville samtidigt som vi kunde vara trygga i att slippa utföra något som gick emot Ipreds önskan.
De tillfällen då vi vill slippa reklam får vi betala för det. Reklamen är något som förföljer oss och omger oss i ett ständigt påträngande moln. Oavsett om det gäller att lyssna till den musik vi tycker om eller att se film på en filmkanal eller att ha ett webhotell där man skriver en blogg, som den här. Ingen reklam? – betala! Jag köper det, jag tror inte det är ett vinnande koncept i framtiden dock, en affärsmodell som bygger på reklamplatser, men för nu, jag köper det. Vill jag ha det gratis får jag stå ut med reklam, vill jag slippa så får jag snällt betala. Men det har SF aldrig fattat.

Bioreklam. Ett uttryck som funnits med i generationer som jag tror bygger på en svunnen tid då människor inte utsattes för tv-reklam på samma sätt som nu. Jag minns mycket väl när tv4 började sända i marknätet och vi som endast hade haft svt1 och svt2 fick uppleva något helt nytt och spännande. Jag längtade till reklampauserna och tyckte det var otroligt fascinerande och nyskapande att se alla dessa filmer fladdra förbi. Men idag, kom igen! På Sf medias hemsida står att läsa ”Bioreklam är impact. Publiken sjunker ner i sköna fåtöljer och sitter i halvmörker med blickarna riktade mot den stora duken. De kommer i tid och de vill se reklamen!” Personligen kan jag säga att jag tycker inte det här är ok. Om det står att filmen ska börja 19.00 men i själva verket börjar 19.15 p.g.a att alla vi som kommit i tid först måste titta på en uppsjö reklamfilmer och sedan trailers för andra filmer än den vi beslutat oss för att se. SF media slänger dessutom in en reklamsnutt för sig själva där de annonserar sitt budskap om hur glada och förväntansfulla biobesökarna är där de sitter och att de mer än gärna ser lite reklam innan filmen och just därför borde även ditt företag investera pengar här. Jag sitter där och tänker att nej SF, det här gör mig allt annat än glad, hade jag vetat att filmen skulle starta en kvart efter utsatt tid, då hade jag kommit hit en kvart senare. Vilka är ni att bestämma över min tid? Jag förstår att besökarna kommer ihåg reklamen på bio, man har ju liksom ingen annanstans att titta än rätt fram när man sitter i en fåtölj i ett mörkt rum. Men kommer mina associationer till SF och reklamerna som tar upp min tid påverka mig positivt eller negativt? Anledningen till att jag stör mig på det här är kanske för att jag är just 80-talist och går efter devisen Ingen reklam? -betala! Och det är ju precis vad jag har gjort. Jag har betalat hundralappen för att gå på bio och därför borde jag slippa att se reklam, borde det inte vara lag på det?

Jodå SF, jag kommer tillbaka, om än en kvart senare än utsatt tid.

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes