En Fan page på Facebook för ditt företag eller ditt varumärke och sen är det klart! Check på listan över ToDo, sociala medier: bock på den, vi är där, vi är med. Nu kan alla som gillar vårt varumärke bli fans vilket sedan kommer att synas i deras profiler för deras vänner och ännu fler kommer att bli våra fans och vi får pris för bästa satsningarna i sociala medier 2010. Snabbt gick det också, en Facebook-grupp var ju inga problem, inte ett Twitter-konto heller, nu är det bara att sätta sig och vänta så sköter sig detta av sig självt. Användarna kommer att sköta kommunikationen åt oss, det blir ett herrans buzz av det här. Sociala medier är framtiden, det säger ju alla!

Är jag ironisk? Ja en smula. Men ibland kan man undra. Detta är vad jag kallar för Social media quick fix. Och precis som bilden visar så ser jag vissa likheter med det vi kallar green wash, snabbt ordnat men inte särskilt djupt förankrat.

Åter till Facebook. Själv har märkt att det har blivit en hel del pages som jag är fan till på Facebook. Steget från att inte vara ett fan till att bli ett, är inte särskilt långt och det kräver heller inte något hard core-engagemang från min sida. Ta Bullens Pilsnerkorv t.ex. jag är ett fan och jag antar att min beslutsprocess löd ungefär ”jo jag gillar Bullens pilsnerkorv, det är gott, jag blir ett fan”. När jag nu går in på deras Fan page igen ser jag att väldigt många fler har gjort detsamma, vi är idag 7000 personer som är fans av Bullens. Sen då? 7000 personer har gjort valet att bli fans men mycket mer än så är det inte. Inte en update på förstasidan och inga diskussioner. En död sida helt enkelt, med en bild på en burk med korv. Fan pages startas inte bara av företagen själva, det kan vara privatpersoner som ligger bakom också. Men spelar det egentligen någon roll i det här sammanhanget, vem som är upphovsman. Jag tycker inte det. Coca Colas page på Facebook har idag 5,3 miljoner fans. Att jämföra Coca cola och Bullens känns väl inte helt fair men trots att Coca Cola är ett av världens största varumärken så startades denna grupp av två herrar som gillade deras produkt. Vilket man senare har gjort en grej av. Alla kanske inte är fans för att de har ett brinnande intresse av vad som händer, vissa har kanske bara blivit fans för att de vill visa andra vad de gillar. Oavsett så finns där en samling människor som har gjort ett val, de har blivit del i en grupp vars medlemmar har någonting gemensamt.

Svaret på frågan om vad sociala medier handlar om landar ofta i en diskussion om dialog. Om att brukarna ska kunna föra en dialog med företag och göra sin röst hörd. Många exempel jag har sett under min research menar att detta är just syftet med satsningarna på sociala medier. Men verktygen som används är ofta desamma som förr. Om tanken är att skapa en dialog, men det som kommer ut är gammal hederlig spridning av budskap och uppmaningar, når man då verkligen sitt mål med att få in sina brukare i en konversation? Om ingen konverserar och om det inte sker någon dialog, hur mycket social ryms det då i begreppet sociala medier? Att använda sociala medier som ytterligare en kanal för att nå den stora massan, är det någon som har ett intresse av att lyssna till det? Varför ska jag följa ett företag på Twitter som enbart sänder ut information om nya produkter likt en presslänk på en hemsida där kommentarer och diskussioner från brukarna inte lyfts. Vad är det som skiljer detta arbetssätt från det vi sett i generationer?

Samtidigt sägs det ofta att det är bättre att göra dåligt ifrån sig inom sociala medier än att inte försöka alls. Det håller jag med om, learning by doing, men jag tror det är viktigt att välja var man lägger sin energi. Alla sociala medier måste inte passa för alla varumärken och att finnas precis överallt kan inte ses som en universell lösning för alla företag. Det finns inga snabba lösningar och även om jag håller med om att det är bättre att göra ett dåligt försök än att inte försöka alls så är jag av den bestämda åsikten att det är bättre att inte göra någonting alls än att förlita sig på en quick fix. Om engagemanget tar slut samma dag som Facebook pagen, Twitter-kontot etc. är skapat och dess enda syfte är att tillämpa gamla verktyg för nya modeller så är det bättre att stå utanför.

Är du lyhörd som varumärke så märker du var människor pratar om dig, du ser deras energi. Och 7000 personer borde väl vara skäl nog att engagera sig. Starta en dialog, visa engagemang och bygg relationer!

Bild: screenshot från Eniros skattjakten

Sociala medier är på tapeten precis överallt och alla som har något att säga i ämnet verkar försöka att leverera sin del av sanningen. Och jag ska inte vara sämre. Då jag just nu skriver masteruppsats finns begreppet sociala medier med som en stor del och jag försöker själv hitta rätt i denna djungel av tips, listor och information. För vad är det egentligen som händer, ingen verkar ha någon riktig koll på vart sociala medier är på väg eller vilken betydelse de kommer att ha i framtiden. Men att de kommer ha betydelse, det verkar alla vara överens om. Sociala medier kommer att återkomma i den här bloggen framöver, var så säker.

Även marknadsföringen har ju som bekant gjort entré i de sociala medierna och den senaste tiden har vi sett prov på en trend i att leta efter saker. Dem av er som spelat GTA vet att easter egg hunts är något som återkommer i spelen. Det hela handlar om att hitta saker som är gömda på spelplanens yta precis likt ägg på påsk.
Så vad passar väl bättre till människorna i det ”på spåret”- älskande landet än en klurig skattjakt men rebusar, ledtrådar och en känsla för geografi? Ända sedan den gamla klassikern Tittavajahitta med sina gömda skatter runt om i Sverige har det med jämna mellanrum dykt upp nya skattjaktslekar på Internet. Trenden som utvecklats är att ta skattjakten från verkligheten till den virtuella världen och därmed blir jakten tillgänglig från soffan, för alla. Men oavsett om uppdragsgivaren heter Gowalla, Eniro eller Hemköp så verkar skattjakter underhålla människor och skapa intresse.

Hemköp kör fram till den 4 april en kampanj som man kallar för ”Den stora äggjakten”. Leken går ut på att de personer som har addat sig som fans på tävlingens fan page på Facebook (vilket hittills 3500 4200 personer har gjort) varje dag kl 11 får en ledtråd på var ägget befinner sig. Sammanfattningsvis kan jag säga att denna tävling är f-ö-r  l-ä-t-t och att den inte utnyttjar de sociala mediernas potential till någon större grad. Gårdagens ledtråd var t.ex. en illustration på en bagare och en kock och det enda man behövde göra var att söka ”bagare kock” på google så hittade man en webshop och bland produkterna fanns ägget. Känslan jag får är att den tävlande som är snabbast på att klicka på sök är den som vinner presentkort för 1000 kr och hur mycket klurighet finns det i det? Hur som helst så har tävlingen hittills fört de tävlande både till Flickr och Twitter och hinner man inte först så bjuds man på Hemköps egna chokladkaka och där har vi en hook för att få in människorna i butiken. Säkerligen är detta en bättre marknadsföring som ger betydligt större uppmärksamhet än vad en annons skulle ha gjort och kanske till en lägre kostnad men som sagt, kunde ha tagits ett steg längre.

Både roligare, svårare och mer varumärkesbyggande var däremot Eniros Skattjakt som hade sin kvalomgång i början av mars. Till en början var jag lite skeptisk men när jag väl gav mig in i leken så var jag snart fast. Skattjakten går ut på att finna ledtrådar inne i Eniros kartor som leder fram till nya ledtrådar och slutligen till skatten. Större delen av tävlingen utspelar sig i gatuvy-perspektivet och det fungerade ganska bra att följa efter bilar och hästar i kartornas värld. Vad som blev lite komiskt däremot var när kartorna inte riktigt gjorde som jag ville och årstiden ändrades. Kampanjen måste ha fotats i höstas eftersom alla bilder som hade med tävlingen att göra kläddes i höstruskets färger så det är lätt att veta när man hamnat fel om det plötsligt blev sommar. Höstrusket gav samtidigt en lite halvläskig känsla och det var faktiskt ganska creepy stundtals när man hittade människor stående i suspekta kläder på allmän plats i kartorna. Tävlingens ledtrådar var stundtals riktigt svåra och det krävdes ett visst googlande och chansande innan man hittade rätt. Jag tycker Eniros skattjakt är ett snyggt koncept för hur man får människor att engagera sig och ta del av de tjänster som man erbjuder. För att klara skattjakten behövde man prova på de flesta av Eniros tjänster och även ta en tur till Eniros egen Youtube-sida och tillbaka. Jag log för mig själv när jag insåg att låssmeden som åkte fast i frihamnen (bilden) i Stockholm och som sedan kunde spåras till Göteborg gav nästa ledtråd via det telefonnummer som Eniro hade på firman. Snyggt!

Gemensamt med jakten efter ”hidden packages” och ”spray tags” i spelet GTA hjälps människor via forum, kommentarer och bloggar åt att hitta det som är gömt, det skapas en konversation runt det som händer och det är väl precis det som sociala medier handlar om.

Bild: VW transparent factory

Enligt en artikel i DN måndagen den 30 november blir konsumenterna allt mer illojala mot varumärken. Undersökningen som gjorts av Synovate bygger på intervjuer genom fokusgrupper samt befintlig forskning. Enligt rapporten fattar var tredje konsument sitt inköpsbeslut om vilket varumärke de föredrar när de kommer in i butiken. Samtidigt sker 10-50 procent av konsumentens inköp av impuls, oavsett produktkategori. Det jag finner mest intressant i artikeln är däremot att 41 procent av de tillfrågade uppgav att de ändrat uppfattning om ett varumärke efter att ha sökt efter information om det på internet. Enligt mig visar detta tydligt att konsumenter kräver transparenta organisationer idag. För vad är det för information dessa 41 procent egentligen har hittat på internet som uppenbarligen är så känslig att de väljer att byta ut varumärket hädanefter?

I och med att vi konsumenter har så otroligt lätt att få tag i information idag via diverse sökmotorer och sociala medier är det svårt att som organisation hemlighålla information. Sanningen har en förmåga att leta sig fram till konsumenten förr eller senare. Internet har även gett oss en enorm möjlighet att kommunicera våra åsikter och en åsikt kan få ett enormt genomslag på rekordtid. Genom bloggar, Facebook och Youtube kan våra åsikter och tankar nå en hel värld på några minuter. Som konsumenter vill vi veta sanningen och bara sanningen utan krusiduller inlindade i glitterpapper. Kanske har vi allt för många gånger gått på denna mina när vi tror att det som kommuniceras utåt är detsamma som hela sanningen. Kanske har vi fått nog av ett ”titta här, titta här” – perspektiv där vi inte vet någonting om det som händer vid sidan av det vi uppmanas att titta på. Jag kommer att tänka på den klassiska repliken från filmen Catch me if you can: ”Do you know why the Yankees always win? – because they have Mickey Mantle? – No, it´s because the other teams can´t stop staring at those damn pinstripes”

Många företag har naturligtvis insett detta och vi ser ett antal stora företag idag som har total transparens gentemot kunden. Men samtidigt finns det många som har gjort det stora misstaget att förbise detta genom att tro sig veta mer än kunden. En klassiskt exempel på hur den enskilde konsumentens upplevelser fick ett internationellt företag att darra är historien om Dell. För några år sedan upplevde en kund till Dell vid namn Jeff Jarvis problem med företaget och att företaget inte erbjöd honom den hjälp han behövde. Till slut bestämde han sig för att berätta för andra om sina problem och startade helt enkelt en blogg där han berättade vad som hänt. Efter att fler och fler kände igen sig i problematiken växte bloggen mer och mer och en dag fick man på en sökning på Dell via Google upp bloggen som första sökresultat och Dells officiella hemsida som andra. Det jag vill säga med denna historia är inte att en enskild åsikt kan fälla ett stort företag utan snarare att en åsikt kan generera en storm av liknande åsikter som i sin tur gör skillnad. Likt Wikipedia handlar det om ett selfcorrecting system där sanningen alltid letar sig fram till slut. Även om jag försöker skriva om historien med påhittade uppgifter på Wikipedia kommer 20 000 andra användare troligen att ändra informationen tills dess att historien är sanningsenlig.

Ett företag som är väldigt duktiga med att redovisa en transparent organisation är företaget Patagonia. På deras hemsida kan man för varje produkt se varifrån materialet kommer, var arbetet har utförts och hur det har transporterats. De har även en spalt som berättar ”what´s bad” som kan vara alltifrån att plagget innehåller vissa kemikalier eller att produkten i dagsläget inte går att återvinna. Att erkänna sina brister och svagheter är ett sätt att visa att man är äkta. Alla har vi brister och svagheter och precis som människor kan varumärken välja att dölja sanningen eller att visa den och stå för vad som gjorts fel och vad som kan göras bättre.

Även inom livsmedelsindustrin vill vi i allt större utsträckning ha reda på sanningen. Efter avslöjandena om olika plaster i kinesisk mjölk har vi slutat vår jakt efter så billigt som möjligt och fokuserar snarare på att få veta vad vi egentligen stoppar i oss. Vad är nyttigt och vad är inte nyttigt samt vad är det egentligen jag får när jag köper en produkt. Juice är någon som har diskuterats många varv de senaste åren. Vad är egentligen färskpressat och hur mycket äkta apelsin är det egentligen i en liter apelsinjuice? Ett företag som tog fasta på detta var företaget Innocent. På deras förpackningar anges exakt hur många bananer, vindruvor respektive apelsiner som utgör juicen, som en slags kvalitetsgaranti till kunden.

Vi kommer att få se mycket mer av transparenta organisationer i framtiden. Idris Mootee säger att vi ska se varumärken som människor. Och likt människor, har din vän gjort något olämpligt, hur vill du då helst få reda på det? Genom din vän eller genom omvägar? Sanningen kommer alltid fram men levererar du den själv har du större chans att förklara den, be om ursäkt för vad som har hänt samt utlova bättring.