Jun 26

I samband med att streamingtjänsten Hulu lanserar Seinfeld i sitt utbud har man byggt upp en replica av Seinfelds lägenhet för besökare i New York. För den som har ens ett uns av känslor för den här serien skapas ett snabbt ha-begär av en enkel till New York redan i eftermiddag. Som marknadsföringskampanj betraktat känns det här helt klockrent då man lyckas skapa stor uppståndelse trots att sista avsnittet sändes för över 17 år sedan varefter avsnitten rullat konstant på olika tv-kanaler. Kampanjen följs upp under taggarna #seinfeldapartment och #Seinfeldonhulu

Vilket är ditt favoritcitat från Seinfeld?

Apr 26

Idag har jag den förnäma förmånen att blogga hos The Brand Man.

Det handlar om valmöjligheter, varumärken, strategi, mod, utbud, marknadsekonomi, apple, yoghurt, glass, skor och inte minst beslutsångest. In och läs med er! Här.

Jan 4

Sällan är det som reklam verkligen berör mig. Får mig att tänka till. Får mig att stanna upp.
Sällan är det jag minns vilken reklam som jag såg igår, vilken jag såg idag eller vilken jag just sett. I mitt medvetna.
Jag minns inte.
Filmer och bilder och jinglar flyger förbi och ersätts av andra. Börjar och slutar.
Tiden den går.

Det finns reklam som roar mig, reklam som irriterar mig men framförallt reklam som bara dröser i hög.
De är som sås. En riktigt bland bechamel. De gör mig varken glad eller arg, de bara passerar förbi.

Comhems hyllningsreklam tycker jag rolig. Jag känner igen internetklippen och jag skrattar åt likheten.
Den var skoj. Nu var den slut.
Tiden den går.

Jag inser att jag uppenbarligen inte ser så mycket på tv för först här om dagen såg jag IQ:s nya kampanj för första gången.
Den börjar i samma jargong som Comhem, knäppa klipp från internet. Jag känner igen flertalet, klipp man sett på fulla människor som gör bort sig och ramlar. Jag skrattar. För det är ju roligt.
Men på ett så snyggt sätt fade:as klippen över och byter jargong. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag sätter skrattet i halsen. Plötsligt blir det roliga fyllesnubblingarna både misshandel och våldtäkt och jag lämnas med en obekväm känsla när filmen är slut.
Och jag inser att shit, det här var ju faktiskt en reklam som gjorde det. En reklam som faktiskt berörde. En reklam som nådde ända fram och som faktiskt satt kvar efter att filmen tagit slut.

Kanske var det förmågan att påverka upplevelsen och sinnesintrycket och få det att ändras under vägen som gjorde det. Vände det mot mig själv.

I början skrattande. I slutet allvarlig. Inte skrattande rakt igenom som Comhem-reklamen och inte som bland bechamel.
Två helt olika känslor, i en reklam, under loppet av en minut. Relevansen så stark och budskapet så innerligt skarpt.

Hatten av, jag blev uppenbarligen berörd av reklam. Det var inte igår.

Nov 9

För några veckor sedan publicerade jag ett inlägg där jag frågade om den kreativa konsultbranschen rör sig mot samma mål. Inlägget skapade en mycket intressant diskussion där människor från både pr, reklam, branding och kommunikation gav sin syn på frågan. Först en sammanfattning. Att någonting händer i branschen verkar de flesta vara överens om men hur branschen kommer och bör se ut framöver finns dock en osäkerhet kring. Sammantaget anses att de olika disciplinerna behöver varandras kunskap för att tillsammans kunna skapa kraftfulla helhetsleveranser. Det finns en vision om en byrå som täcker in alla kompetenser under samma tak som klarar att leverera helhetslösningar i form av tvärkompetenta byråer. Ur en uppdragsgivares perspektiv torde den tvärkompetenta byrån vara ett bra alternativ då alla kompetenser kan köpas från en och samma leverantör för att skapa en sammanhållen kommunikation kring affären. Vilken sorts kompetens som krävs för att skapa en sådan byrå är dock oklar. Krävs det ett antal sammankopplade specialister eller krävs det en samling generalister är frågan. Kan överhuvudtaget en person med specialistkunskap inom en disciplin även skaffa sig specialistkunskap inom en annan? Kanske kan lösningar erhållas genom nätverk där olika dicipliner knyts samman för att på bästa sätt kunna bidra med sina olika spetskompetenser till en enhet. Vad krävs då för kompetens av den som ska koordinera dessa olika delar? Kommer kanske byråerna snarare att specialisera sig och bli bäst på enskilda delar av processen, – e.g. bli bäst på analys etc. Det blir en fråga om att kunna sammanfoga olika kunskaper kontra koordinera olika specialistkompetenser till ett gemensamt resultat. För att på ett djupare plan kunna samarbeta över gränserna mellan de olika disciplinerna efterfrågas en förståelse för varandras kunskaper i fråga om styrkor och svagheter. Detta torde gälla de olika aktörerna inom branschen likväl uppdragsgivarna. Nu en reflektion. Tillsammans mot framtiden, som nätverk eller alla under samma tak. Kumbaya. Är det verkligen troligt att framtiden kommer att te sig på detta sätt? Den rörelse som man kan tyda anser jag är att olika dicipliner rör sig in på andras tidigare domäner. I förra inlägget kunde ni läsa om PR/kommunikations-studenter som skapat koncept som vid en första anblick tordes gjorda av studenter från en strikt designskola. Jag tycker mig se fler exempel i branschen. Webbyråerna går mer och mer ifrån att vara ett gäng kodare till att bli framgångsrika i vad man brukar kalla tjänstedesign. PR-branschen försöker sluka hela sociala medie-sfären och reklambranschen försöker hänga med i svängarna. Designsfären å sin sida visar ambitioner på att få en del av managementkakan samtidigt som de klassiska industridesignbyråerna tog rejält med stryk av den ekonomiska krisen och frågan är väl om de kommer att kunna återhämta sig till sina forna glansdagar igen. Branschen rör sig, men är det verkligen mot samma mål? Frågan kvarstår om det är allas ambition att ta samarbetet ett steg längre. Att vissa discipliner markerar på andras tidigare revir visar på ett sätt en vilja om att kunna leverera inom ett större område än tidigare. Kommer de strikta revirgränserna att kunna luckras upp med farhågan om att någon annan kanske ersätter den mark man så länge har bevakat? Kanske vore ”alla under samma tak”-lösninger alternativt ”nätverk”-lösningen ideal men jag undrar jag om vi inte snarare kommer att se en konkurrens över disciplingränserna i allt större utsträckning framöver.

Okt 29

Martin skrev ett inlägg för några veckor sedan som berörde den allt mer integrerade PR/Design/Reklam-branschen. Där tog han bl.a upp diskussionen kring värde, och knöt den främst till designbyråer, men menade att termen alltmer används både inom reklam och PR. Det var ett intressant inlägg, och en intressant diskussion som följde i kommentarsfältet. Både inlägget och diskussionen berörde delar av vad jag skrev min masteruppsats om, nämligen huruvida det skapas värde inom reklam och isåfall var.

Utgångspunkten för uppsatsen var att undersöka om reklam kunde använda det värde de skapar på fler sätt ex. inom produktutveckling. Syftet med detta skulle isåfall vara att förlänga affären med kunden och använda sin kunskap om kundens varumärke på bästa sätt. Att bara kommunicera ett värde, ett i många fall påklistrat värde, är vitt skilt från att vara del i att skapa värdet. Djupintervjuer med nyckelpersoner i projektet gav alla samma svar nej. Det främsta skälet som angavs var att det inte fanns tillräcklig kunskap om varumärken, produkter eller marknader.
Jag fann detta underligt.
Både motviljan till att utvidga sin affär, och detta förnekande av den egna branschens kompetens. 
Jag beslöt mig för att undersöka hur det kom sig att denna uppfattning om branschen fanns.

En av förklaringarna framgår när man läser Dr. Robert Heath och Paul Feldwicks rapport ”Fifty years of using the wrong model in advertising”. I den konstaterar Heath och Feldwick att reklambyråns affärsmodell grundar sig på ”Information Processing model”, även kallad IP-modellen. Den går ut på att information färdas linjärt mellan avsändare och mottagare. Att så inte är fallet är knappast något som behövs förklaras för den här bloggens läsare, men likväl bevisar de att merparten av affärsmodellerna för reklambranschen fortfarande bygger på just denna modell. De bevisar även att den blivit utvecklats från att vara bara en kommunikationsmodell till det som ofta refereras till som sunt förnuft inom reklambranschen. Det stora problemet med IP-modellen, förutom att den uppenbarligen inte stämmer i det nuvarande mediasamhället, är att det inte finns plats för att ta betalt för skapat immateriellt värde i den. Och trots att den är allmänt förkastad i branschen, finns dess grundstrukturer kvar i de generella affärsmodellerna. De är dessa som måste förändras för att denna omvälvning av branschen ska kunna ske.

Som Martin skriver, så har värde länge varit ett ord som främst används av designbyråer. Detta är för att designbyråer har gjort just det, skapat värde, men inte mer. När produktionen har tagit vid har uppdraget lämnats vidare. Här i skiljer de sig markant från reklambyråer som själva producerat de idéer de utvecklat. IP-modellen är i stor grad ett barn av modernismen och funktionalismen, och följaktligen har det varit fördelaktigt i en affärsmodell att kunna ta betalt för en färdig produkt.
Detta är den stora skillnaden på varför reklambranschen lyckats ta betalt, men inte designbyråerna. Reklambranschen kan ta betalt även för en PRODUKTION och detta går att inkorporera i IP-modellen, men det går däremot inte ett immateriellt värdeskapande.

Alltså för att framgångsrikt skapa den byrån där alla kompetenser finns och där värdeskapande är en av de tillgångar som framhävs, krävs en ny innovativ affärsmodell.
Och att den inte till fullo existerar är orsaken till att det inte skapats en sådan byrå som varit ekonomiskt bärkraftig tidigare.

Så, reklambyråer vill ta betalt för det designbyråer traditionellt tagit betalt för. Värde. För det behöver de mötas, inte främst i kompetenser utan i affärsmodeller. Reklam måste bli tydligare med att de skapar värde och ha affärsmodeller där de tar betalt för det.

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i Göteborg.

Okt 20

I förra veckan kom det ut en rapport från Uppsala universitet om att den till synes triviala kommunikationen på Facebook har större värde än vad man tidigare trott. Framförallt kunde man se att avlägsna bekanta som var aktiva på Facebook blev mer närvarande i våra sinnen än de nära vänner som inte är användare, eller lika aktiva användare, av Facebook. Rapporten menar alltså att det inte är INNEHÅLLET i vad folk skriver på sina stausuppdateringar eller kommentarer, utan just ATT de skriver. Det är intressant när man funderar över hur företag ska agera på Facebook, eller sociala medier överhuvudtaget.
Facebook är i stor grad en ”buyers market”. Enskilda användare ”gillar” ett företag eller varumärke om det ger något i utbyte i form av status, information eller dylikt. Som företag arbetar man här inom den personliga sfären för konsumenter. Det är därför mer eftersträvansvärt att vara en ”vän” snarare än en ”påstridig telefonförsäljare som ringer mitt i maten”. För något år sedan var närvaron av företag betydligt större på Facebook än vad den är idag, och det var mer eller mindre obligatoriskt att en del av reklamkampanjen riktade sig mot Facebook. Jag upplever att detta har minskat, och undrar vad det beror på. En del av förklaringen är troligtvis att företag och reklambyråer ser Facebook för vad det egentligen är; en kanal som behöver bli fylld med innehåll.
Men vad är det för relevant innehåll som företag kan fylla Facebook med, och hur ska de kombinera trivialt trams med innehåll på ett intressant sätt?

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i  Göteborg. Vi kommer att få läsa mer av Anna framöver här på Designstrategen.se.

Sep 20

Nu är min masteruppsats om sociala medier inom b2b färdig. Uppsatsens sammanfattning finner du nedan. Du kan läsa rapporten genom att klicka här alternativt ladda ner den genom att högerklicka och välja ”spara länk som…”

SAMMANFATTNING

I en värld där funktionella behov kan tillfredställas av många olika företag är
varumärket en viktig faktor för att skilja olika erbjudanden åt. Ett varumärkes värden kommuniceras idag på många olika sätt och de senaste åren har ett stort fokus legat på sociala medier. Främst har diskussionen om företags användande av sociala
medier kretsat kring företag med marknad inom b2c inom ämnesområdena
kommunikation, marknadsföring och varumärkesbyggande. Alla är de exempel på hur varumärken förmedlas och uppfattas med en förutsättning om att varumärket är av stor vikt inom b2c. Samma slutsatser har inte kunnat dras för företag med marknad inom b2b och litteraturen är oense huruvida varumärket är av lika stor vikt inom b2b som inom b2c.

Uppsatsen är byggd på en metod bestående av två delar; eget försök och intervjuer med företag. Det egna försöket var ett sätt att nå djupare insikter och egna upplevelser av hur webbnärvaro byggs i två av de vanligaste verktygen inom sociala medier; blogg och konto på mikrobloggen Twitter. Intervjuer gjordes med sju talespersoner från sju olika producerande företag inom b2b med fler än 1000 anställda.

Bloggen och Twitterkontot har vuxit i popularitet under projektets gång. Tillsammans har de skapat en bra webbnärvaro för varumärket Designstrategen som i slutet av maj 2010 genererade åtta av de tio första träffarna på svenska Google vid en sökning på “designstrategen”. De intervjuade företagen använder sig framförallt av de mest etablerade verktygen inom sociala medier, såsom Facebook, Twitter, blogg och Youtube. Flera företag motiverar satsningarna genom en önskan om att skapa och bibehålla relationer med kunder och potensiella kunder där intressenterna befinner sig, i en allt mer digital värld online. Företagens initiativ anses ha bidragit med stor uppmärksamhet och jämförs av några motsvara stora summor pengar i annonsering. Dock anses inte insatserna ha genererat den grad av interaktion som förväntats.

Studien visar att varumärket anses vara av stor vikt även inom b2b vilket medför att varumärkesrelaterade insatser inom sociala medier får anses lika befogade oavsett om företaget har sin marknad inom b2c eller inom b2b. Den pågående hysterin kring sociala medier kommer troligen att lägga sig med tiden och en diskussion om hur och vad som bör besvaras av företag inom de sociala medierna belyses. Vikten av att
kunna motivera syftet med varje enskilt initiativ samt att använda ett antal utvalda verktyg lyfts upp. Hur insatsers framgång ska mätas råder en stor osäkerhet kring. T.ex. kan inte antalet followers på Twitter räknas som antalet människor som lyssnar. Hur mycket information som verkligen kommer fram är en parameter att ta med i beräkningarna när man tittar på hur framgångsrikt ett initiativ har varit. Varje företag bör därmed besluta om vilka mätverktyg som ska användas för vilka verktyg för att se hur ett initiativ utvecklas och i förlängningen för att kunna motivera fortsatt
användning.

Företag bör uppmärksamma potentialen med de sociala medierna och bredda användningsområdet av det nya medielandskapet till att omfatta fler områden än kommunikation och marknadsföring. Oavsett insats bör företagen arbeta ur ett långsiktigt perspektiv där engagemanget lever kvar lika länge som verktyget används. Att bygga webbnärvaro tar tid och kräver kontinuitet och resulterar inte automatiskt i en dialog med mottagarna. En utebliven dialog eller interaktion behöver däremot inte innebära ett misslyckat initiativ då intaraktionstiden med varumärket kan vara argument nog för att påvisa att initiativet varit framgångsrikt.

Jul 18

Bloggen tar semester i några veckor, under tiden repriserar jag följande inlägg som är ett gästinlägg från början av sommaren (se tidigare inlägg i denna blogg) För er som missat helt enkelt.

Hoppas ni har en underbar sommar!

/martin

Just nu pågår Postens senaste kampanj för direktreklam och dess fördelar. Kampanjen som gjorts av reklambyrån Åkestam Holst visar bl.a företaget Boxer´s karaktär ”Boxer-Robert” som sitter lutad mot insidan av en ytterdörr bland övrig post under brevinkastet. Han ler blygt och ser nöjd ut. Budskapet som kampanjen förmedlar är ”Kom närmare med direktreklam” där ett utdrag ur undertexten lyder ”med DR pratar du direkt till önskad målgrupp och blir mer personlig, relevant och spännande på en och samma gång.”

Tidigare i år skrev jag på min blogg ett inlägg som jag kallade för ”Motiverad marknadsföring?” där jag ifrågasatte direktreklamen och vilka signaler den egentligen sänder ut. Den personliga, relevanta och spännande känslan som posten vill påvisa i sin pågående kampanj känner jag inte riktigt igen mig i och jag ifrågasatte i mitt inlägg huruvida en investering i direktreklam kunde anses motiverad. ”Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.”

Boxer-Robert ler, men inte mot mig som mottagare, han ler snarare mot potentiella direktreklams-köpare. Hans uttryck ger en känsla av att ”Titta, jag lyckades. Jag kom ända in i hallen!” Vilket säkert är drömscenariot ur ett företags perspektiv, reklam som når ända in i människors privata sfär, in i deras hem. Men hur tas Robert emot där han sitter på hallmattan, hur reagerar egentligen mottagaren på att Robert sitter i hallen utan att man faktiskt har bett om det? Gör alla som jag, släpar Robert till sopsorteringen i hopp om att slippa se honom sitta där igen eller omfamnar vi honom kärleksfullt? Hur han bemöts beror naturligtvis på vår relation till varumärket i fråga, tycker vi att just Roberts intrång känns bra eller dåligt.

Marknadsföring inom de sociala medierna har det varit mycket fokus på de senaste åren. Många företag och varumärken försöker synas och vara intressanta på bl.a. Facebook och Twitter. Alla försöker de nå fram till oss, bli en av våra vänner. Tänk vilket drömscenario att som varumärke på Facebook få privilegiet att konversera mitt bland våra vänner och familj. Förtroende. Att vara utvald. Men vad skiljer situationerna åt? Bägge lyckas de komma in i det privata rummet, innanför väggarna som skiljer offentligt från privat. Direktreklamen genom ett hål i dörren och marknadsföringen på Facebook genom ett klick på Like-knappen. Det som skiljer är just valet. Jag har valt att släppa in ett visst företag på Facebook, valt att låta dem konversera bland dem som står mig nära. Sköter dem det inte snyggt, missbrukar dem sitt förtroende, då åker de ut. Direktreklamen har jag inte valt. Det enda val jag har gjort är att jag inte har satt upp en lapp på min brevlåda som säger att jag inte vill ha någon reklam alls. Men tänk om jag vill ha reklam från ett företag, ett visst företag som jag valt att släppa in. En lapp som berättar att jag endast vill ha reklam från ett visst företag på brevlådan fungerar inte, tro mig jag har testat. Alltså, reklam från alla eller inte alls, det är upp till var och en att bestämma.

Jag vill påstå att mycket av den marknadsföring som förs idag baseras på en förlegad bild av mottagaren. En bild av en mottagare som alltid är beredd att ta emot, en mottagare som lyssnar. Att marknadsföring och kommunikation har mycket gemensamt är det nog många som håller med om, flertalet menar säkerligen att det är samma sak. Traditionell marknadsföring precis som traditionell kommunikation utgår från ett top-down perspektiv där en sändare informerar en passiv massa. En massa som lyssnar för de befinner sig längre ner i hierarkin, har inte samma möjligheter att få tillgång till information. Idag vet vi att denna modell inte längre fungerar på samma sätt eftersom massan nu har betydligt större möjligheter att själv hitta information tack vare teknologier som internet och sociala medier. Mottagarna i massan är därför inte lika beroende av informationssändarna eftersom informationsinnehav inte längre styrs av position och social status på samma sätt. Det är dags att sluta betrakta människor som en passiv grupp som inte vet bättre än att lyssna på det som sänds till dem.

Det är dags att tänka ett steg längre. Har målet nåtts när budskapet lyckats komma ända in i hallen eller är det viktigare att fokusera på hur initiativet uppfattas? Som jag ser det så har jag aldrig bjudit hem Robert till mig, jag har aldrig gett honom mitt godkännande att ta sig in i min privata sfär. Robert tillgrepp är en provokation mot mig och han respekterar inte min gräns mellan privat och offentlig. Mina tankar om honom stärks därför inte, de snarare försämras.

Jul 5

Som de flesta andra som använder sig av Twitter följer jag ett antal hashtags, med andra ord ämneskategorier dit man kan länka sina tweets. En av dessa är #socialamedier som har varit en populär hashtag under våren. I samband med företagets Felix tv-reklam, där de menar att ketchup kan ätas till allt och samtidigt hänvisar till en grupp på Facebook där man kan bli medlem, hände saker under hastagen #socialamedier. Jag såg flera tweets i stil med ”Felix använder sig av sociala medier, bravo!” Efter att jag sett både reklam och Facebook-grupp började jag fundera på om ett initiativ inom de sociala medierna utfört av ett traditionellt företag automatiskt ska applåderas och höjas till skyarna, bara för att. Brit Stakson skrev spot-on i frågan i ett blogginlägg där hon ifrågasatte Felix cirka 1000 medlemmar i Facebook-gruppen i relation till kostnaden för marknadsföringen.

På pappret såg säkerligen både kampanjen och Facebook-gruppen bra ut för Felix. Utomhuskampanj och tv-reklam når stora mängder människor och en uppmaning att följa upp genom att gå vidare till en Facebook-grupp förlänger interaktionen. Stor täckning av potentiella intresserade. Man har även anammat de sociala mediernas tokigt-går-bra-koncept, för vilka filmer går egentligen bäst på Youtube och vilka grupper på Facebook får flest medlemmar? Ofta är det ju just de tokiga initiativen som får stor uppmärksamhet; kattungar som gör roliga saker, killarna som springer på vattnet, folk som slår sig och Alla vi som…-grupper. Jag kan förstå arbetet med att ta fram Felix koncept med en vilja om att folk ska tänka i stil med ”kan man verkligen ha ketchup på allting? näää inte på glass väl?! Har folk det? Jag måste gå in och diskutera!” 1000 medlemmar i relation till kostnaden kan inte ses som något annat än ett nederlag och därför ska inte ett sådant initiativ automatiskt applåderas.

Samtidigt är det inte konstigt att företag väljer att hoppa på sociala medier-tåget utan större reflektion eller eftertänksamhet. PR- och reklambyråerna har inte annat än lovordat sociala medier och dess fördelar för företag och varumärken. Det är klart att företag vill hänga med i svängarna, vara up-to-date med vad som sker. Men i Felix fall har de sociala medierna på ett sätt trivialiserats, man har använt gamla verktyg för ett nytt medielandskap. Medlemmar flockas uppenbarligen inte kring en Facebook-grupp bara för att budgeten för marknadsföring är god. Människor gör inte längre allt som de blir uppmanade till att göra. Verktygen fungerar inte i detta sammanhang. Hade diskussionen om huruvida ketchup går att äta på allt varit enormt intressant hade ingen marknadsföring i traditionella kanaler behövts, gruppens medlemmar hade ökat av sig självt. Alltså måste problematiken angripas från ett annat håll, i detta fallet – vad är värdet i innehållet som människor ska diskutera och engagera sig i?

Tidigare i vår bloggade jag om företaget Bullens närvaro på Facebook. Eller snarare deras icke-närvaro. Gruppen ”Bullens pilsnerkorv” hade då 7000 medlemmar, idag har den 8500. Facebookgruppen ligger idag som sjätte andra sökresultat på svenska google (sökning: ”bullens pilsnerkorv”) och idag liksom då ser sidan ut som på bilden. Öde. Även om inte företaget Bullens står bakom gruppen har de en enorm möjlighet att göra något här. Då Felix kämpar med bekostade reklamkampanjer för att få upp engagemanget har Bullens det samma gratis men gör ingenting med det.

Varken Bullens eller Felix förtjänar att applåderas. Förståelsen för hur de sociala medierna bör användas är långt ifrån befäst och jag hoppas vi får se mer reflektion och eftertänksamhet i kommande initiativ framöver. Både från företagen själva och från de byråer som utformar dessa kampanjer och initiativ inom de sociala medierna.

Maj 24

I mitten av maj tipsade Micco Grönholm oss genom sin blogg om TED-klippet med Simon Sineks ovan. Sineks resonemang kan sammanfattas som en teori om varför vissa företag lyckas bättre än andra. Sinek menar att de företag som kommunicerar varför de gör vad de gör är mer framgångsrika än de som kommunicerar vad eller hur de gör det. Upphovet till Sineks modell kommer enligt min övertygelse från det stora överflöd av erbjudanden vi upplever i västvärlden idag. Många företag kan erbjuda liknande produkter och tjänster idag. Många företag kan erbjuda krocksäkra bilar, många företag kan erbjuda färskpressad juice utan tillsatser och många företag kan erbjuda kraftfulla bärbara datorer. Vad särskiljer ett företag från ett annat? Varför ska jag välja Toyota istället för Volvo, Innocent framför Brämhults eller Apple istället för HP? I en värld med få konkurrerande företag med liknande erbjudanden blir inte frågan om varför företaget gör det dem gör lika intressant. Vad dom gör är desto mer intressant i denna situation; vem kan erbjuda mig en säker bil här och nu? När flera alternativa erbjudanden finns kanske frågan hur istället blir mer aktuell; vem kan erbjuda mig en så billig säker bil som möjligt? När fler och fler kan erbjuda liknande produkter och tjänster kommer frågan ner till hur skiljer sig företagen då åt, vilket kommer att handla mycket och varumärket och allt vad som stoppas i begreppet. Varför blir då en ytterligare parameter i ställningstagandet när ett erbjudande ska väljas ut. Men för att kunna kommunicera ett varför måste det finnas ett självklart varför befäst i varumärket.

Hur många företag kan svara på frågan varför de gör det de gör utan att hamna i en diskussion om ekonomisk vinning? Företagets syfte är ju allt som oftast att erbjuda något som genererar pengar så kostnader kan betalas och en vinst erhållas. Runt-runt, tjäna pengar är säkerligen svaret hos många företag. Hur unikt, intressant och engagerande är ett sådant varför?

Vad och hur kan besvaras genom att berätta att vi erbjuder säkra bilar vilka vi valt att producera i Asien för att kunna sänka tillverkningskostnaderna så att du som kund kan erbjudas en billigare version av våran redan superba bil. Vilket naturligtvis kan utvecklas till en väldigt vacker text om Hybrid-motorer i självbromsande fordon tillverkade med miljöriktiga tillverkningsprocesser med bra personalomsorg. Om anledningen till allt detta arbete ändå slutar i att vi gör detta för att vi vill tjäna pengar blir det inte särskilt spännande om konkurrenterna har ungefär samma erbjudande och hur-process. Men om tjäna pengarna inte är ett varför värt att uppmärksamma då kan man fråga sig hur företag ska gå runt i framtiden. Ett varför som inte handlar om pengarna hamnar snabbt i en filantropisk diskussion där endast Myrorna, Stadsmissionen eller någon volontärorganisation skulle vara trovärdiga i att göra något av ren välvilja drivna av att skapa en bättre värld.

Sineks resonemang menar på att Apple förmedlar sitt varför på ett mycket framgångsrikt sätt vilket gjort dom framgångsrika, vilket blir en fråga om hur man kommunicerar med sin marknad. Att Apple inte skulle ha ett intresse i att tjäna pengar vore för mig väldigt märkligt och hans modell säger heller ingenting om företagets eventuella vinstintresse. Det hela måste därför handla om vilka värden man väljer att kommunicera i sitt varför, vad som driver företaget att fortsätta att göra det dem gör. Men jag kan inte släppa den ekonomiska aspekten av detta. För att jag ska köpa ett företags insälj om hur de säger sig drivas uteslutande av ett varför, då bör de ha som mål att endast gå break-even varje kvartal. Om deras intresse inte ligger i vinsten eller att tjäna pengar då krävs heller inte att ekonomin går mer än nätt och jämt ihop! Eller?

« Tidigare Poster

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes