Bloggen tar semester i några veckor, under tiden repriserar jag följande inlägg som är ett gästinlägg från början av sommaren (se tidigare inlägg i denna blogg) För er som missat helt enkelt.

Hoppas ni har en underbar sommar!

/martin

Just nu pågår Postens senaste kampanj för direktreklam och dess fördelar. Kampanjen som gjorts av reklambyrån Åkestam Holst visar bl.a företaget Boxer´s karaktär ”Boxer-Robert” som sitter lutad mot insidan av en ytterdörr bland övrig post under brevinkastet. Han ler blygt och ser nöjd ut. Budskapet som kampanjen förmedlar är ”Kom närmare med direktreklam” där ett utdrag ur undertexten lyder ”med DR pratar du direkt till önskad målgrupp och blir mer personlig, relevant och spännande på en och samma gång.”

Tidigare i år skrev jag på min blogg ett inlägg som jag kallade för ”Motiverad marknadsföring?” där jag ifrågasatte direktreklamen och vilka signaler den egentligen sänder ut. Den personliga, relevanta och spännande känslan som posten vill påvisa i sin pågående kampanj känner jag inte riktigt igen mig i och jag ifrågasatte i mitt inlägg huruvida en investering i direktreklam kunde anses motiverad. ”Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.”

Boxer-Robert ler, men inte mot mig som mottagare, han ler snarare mot potentiella direktreklams-köpare. Hans uttryck ger en känsla av att ”Titta, jag lyckades. Jag kom ända in i hallen!” Vilket säkert är drömscenariot ur ett företags perspektiv, reklam som når ända in i människors privata sfär, in i deras hem. Men hur tas Robert emot där han sitter på hallmattan, hur reagerar egentligen mottagaren på att Robert sitter i hallen utan att man faktiskt har bett om det? Gör alla som jag, släpar Robert till sopsorteringen i hopp om att slippa se honom sitta där igen eller omfamnar vi honom kärleksfullt? Hur han bemöts beror naturligtvis på vår relation till varumärket i fråga, tycker vi att just Roberts intrång känns bra eller dåligt.

Marknadsföring inom de sociala medierna har det varit mycket fokus på de senaste åren. Många företag och varumärken försöker synas och vara intressanta på bl.a. Facebook och Twitter. Alla försöker de nå fram till oss, bli en av våra vänner. Tänk vilket drömscenario att som varumärke på Facebook få privilegiet att konversera mitt bland våra vänner och familj. Förtroende. Att vara utvald. Men vad skiljer situationerna åt? Bägge lyckas de komma in i det privata rummet, innanför väggarna som skiljer offentligt från privat. Direktreklamen genom ett hål i dörren och marknadsföringen på Facebook genom ett klick på Like-knappen. Det som skiljer är just valet. Jag har valt att släppa in ett visst företag på Facebook, valt att låta dem konversera bland dem som står mig nära. Sköter dem det inte snyggt, missbrukar dem sitt förtroende, då åker de ut. Direktreklamen har jag inte valt. Det enda val jag har gjort är att jag inte har satt upp en lapp på min brevlåda som säger att jag inte vill ha någon reklam alls. Men tänk om jag vill ha reklam från ett företag, ett visst företag som jag valt att släppa in. En lapp som berättar att jag endast vill ha reklam från ett visst företag på brevlådan fungerar inte, tro mig jag har testat. Alltså, reklam från alla eller inte alls, det är upp till var och en att bestämma.

Jag vill påstå att mycket av den marknadsföring som förs idag baseras på en förlegad bild av mottagaren. En bild av en mottagare som alltid är beredd att ta emot, en mottagare som lyssnar. Att marknadsföring och kommunikation har mycket gemensamt är det nog många som håller med om, flertalet menar säkerligen att det är samma sak. Traditionell marknadsföring precis som traditionell kommunikation utgår från ett top-down perspektiv där en sändare informerar en passiv massa. En massa som lyssnar för de befinner sig längre ner i hierarkin, har inte samma möjligheter att få tillgång till information. Idag vet vi att denna modell inte längre fungerar på samma sätt eftersom massan nu har betydligt större möjligheter att själv hitta information tack vare teknologier som internet och sociala medier. Mottagarna i massan är därför inte lika beroende av informationssändarna eftersom informationsinnehav inte längre styrs av position och social status på samma sätt. Det är dags att sluta betrakta människor som en passiv grupp som inte vet bättre än att lyssna på det som sänds till dem.

Det är dags att tänka ett steg längre. Har målet nåtts när budskapet lyckats komma ända in i hallen eller är det viktigare att fokusera på hur initiativet uppfattas? Som jag ser det så har jag aldrig bjudit hem Robert till mig, jag har aldrig gett honom mitt godkännande att ta sig in i min privata sfär. Robert tillgrepp är en provokation mot mig och han respekterar inte min gräns mellan privat och offentlig. Mina tankar om honom stärks därför inte, de snarare försämras.

Som de flesta andra som använder sig av Twitter följer jag ett antal hashtags, med andra ord ämneskategorier dit man kan länka sina tweets. En av dessa är #socialamedier som har varit en populär hashtag under våren. I samband med företagets Felix tv-reklam, där de menar att ketchup kan ätas till allt och samtidigt hänvisar till en grupp på Facebook där man kan bli medlem, hände saker under hastagen #socialamedier. Jag såg flera tweets i stil med ”Felix använder sig av sociala medier, bravo!” Efter att jag sett både reklam och Facebook-grupp började jag fundera på om ett initiativ inom de sociala medierna utfört av ett traditionellt företag automatiskt ska applåderas och höjas till skyarna, bara för att. Brit Stakson skrev spot-on i frågan i ett blogginlägg där hon ifrågasatte Felix cirka 1000 medlemmar i Facebook-gruppen i relation till kostnaden för marknadsföringen.

På pappret såg säkerligen både kampanjen och Facebook-gruppen bra ut för Felix. Utomhuskampanj och tv-reklam når stora mängder människor och en uppmaning att följa upp genom att gå vidare till en Facebook-grupp förlänger interaktionen. Stor täckning av potentiella intresserade. Man har även anammat de sociala mediernas tokigt-går-bra-koncept, för vilka filmer går egentligen bäst på Youtube och vilka grupper på Facebook får flest medlemmar? Ofta är det ju just de tokiga initiativen som får stor uppmärksamhet; kattungar som gör roliga saker, killarna som springer på vattnet, folk som slår sig och Alla vi som…-grupper. Jag kan förstå arbetet med att ta fram Felix koncept med en vilja om att folk ska tänka i stil med ”kan man verkligen ha ketchup på allting? näää inte på glass väl?! Har folk det? Jag måste gå in och diskutera!” 1000 medlemmar i relation till kostnaden kan inte ses som något annat än ett nederlag och därför ska inte ett sådant initiativ automatiskt applåderas.

Samtidigt är det inte konstigt att företag väljer att hoppa på sociala medier-tåget utan större reflektion eller eftertänksamhet. PR- och reklambyråerna har inte annat än lovordat sociala medier och dess fördelar för företag och varumärken. Det är klart att företag vill hänga med i svängarna, vara up-to-date med vad som sker. Men i Felix fall har de sociala medierna på ett sätt trivialiserats, man har använt gamla verktyg för ett nytt medielandskap. Medlemmar flockas uppenbarligen inte kring en Facebook-grupp bara för att budgeten för marknadsföring är god. Människor gör inte längre allt som de blir uppmanade till att göra. Verktygen fungerar inte i detta sammanhang. Hade diskussionen om huruvida ketchup går att äta på allt varit enormt intressant hade ingen marknadsföring i traditionella kanaler behövts, gruppens medlemmar hade ökat av sig självt. Alltså måste problematiken angripas från ett annat håll, i detta fallet – vad är värdet i innehållet som människor ska diskutera och engagera sig i?

Tidigare i vår bloggade jag om företaget Bullens närvaro på Facebook. Eller snarare deras icke-närvaro. Gruppen ”Bullens pilsnerkorv” hade då 7000 medlemmar, idag har den 8500. Facebookgruppen ligger idag som sjätte andra sökresultat på svenska google (sökning: ”bullens pilsnerkorv”) och idag liksom då ser sidan ut som på bilden. Öde. Även om inte företaget Bullens står bakom gruppen har de en enorm möjlighet att göra något här. Då Felix kämpar med bekostade reklamkampanjer för att få upp engagemanget har Bullens det samma gratis men gör ingenting med det.

Varken Bullens eller Felix förtjänar att applåderas. Förståelsen för hur de sociala medierna bör användas är långt ifrån befäst och jag hoppas vi får se mer reflektion och eftertänksamhet i kommande initiativ framöver. Både från företagen själva och från de byråer som utformar dessa kampanjer och initiativ inom de sociala medierna.

I mitten av maj tipsade Micco Grönholm oss genom sin blogg om TED-klippet med Simon Sineks ovan. Sineks resonemang kan sammanfattas som en teori om varför vissa företag lyckas bättre än andra. Sinek menar att de företag som kommunicerar varför de gör vad de gör är mer framgångsrika än de som kommunicerar vad eller hur de gör det. Upphovet till Sineks modell kommer enligt min övertygelse från det stora överflöd av erbjudanden vi upplever i västvärlden idag. Många företag kan erbjuda liknande produkter och tjänster idag. Många företag kan erbjuda krocksäkra bilar, många företag kan erbjuda färskpressad juice utan tillsatser och många företag kan erbjuda kraftfulla bärbara datorer. Vad särskiljer ett företag från ett annat? Varför ska jag välja Toyota istället för Volvo, Innocent framför Brämhults eller Apple istället för HP? I en värld med få konkurrerande företag med liknande erbjudanden blir inte frågan om varför företaget gör det dem gör lika intressant. Vad dom gör är desto mer intressant i denna situation; vem kan erbjuda mig en säker bil här och nu? När flera alternativa erbjudanden finns kanske frågan hur istället blir mer aktuell; vem kan erbjuda mig en så billig säker bil som möjligt? När fler och fler kan erbjuda liknande produkter och tjänster kommer frågan ner till hur skiljer sig företagen då åt, vilket kommer att handla mycket och varumärket och allt vad som stoppas i begreppet. Varför blir då en ytterligare parameter i ställningstagandet när ett erbjudande ska väljas ut. Men för att kunna kommunicera ett varför måste det finnas ett självklart varför befäst i varumärket.

Hur många företag kan svara på frågan varför de gör det de gör utan att hamna i en diskussion om ekonomisk vinning? Företagets syfte är ju allt som oftast att erbjuda något som genererar pengar så kostnader kan betalas och en vinst erhållas. Runt-runt, tjäna pengar är säkerligen svaret hos många företag. Hur unikt, intressant och engagerande är ett sådant varför?

Vad och hur kan besvaras genom att berätta att vi erbjuder säkra bilar vilka vi valt att producera i Asien för att kunna sänka tillverkningskostnaderna så att du som kund kan erbjudas en billigare version av våran redan superba bil. Vilket naturligtvis kan utvecklas till en väldigt vacker text om Hybrid-motorer i självbromsande fordon tillverkade med miljöriktiga tillverkningsprocesser med bra personalomsorg. Om anledningen till allt detta arbete ändå slutar i att vi gör detta för att vi vill tjäna pengar blir det inte särskilt spännande om konkurrenterna har ungefär samma erbjudande och hur-process. Men om tjäna pengarna inte är ett varför värt att uppmärksamma då kan man fråga sig hur företag ska gå runt i framtiden. Ett varför som inte handlar om pengarna hamnar snabbt i en filantropisk diskussion där endast Myrorna, Stadsmissionen eller någon volontärorganisation skulle vara trovärdiga i att göra något av ren välvilja drivna av att skapa en bättre värld.

Sineks resonemang menar på att Apple förmedlar sitt varför på ett mycket framgångsrikt sätt vilket gjort dom framgångsrika, vilket blir en fråga om hur man kommunicerar med sin marknad. Att Apple inte skulle ha ett intresse i att tjäna pengar vore för mig väldigt märkligt och hans modell säger heller ingenting om företagets eventuella vinstintresse. Det hela måste därför handla om vilka värden man väljer att kommunicera i sitt varför, vad som driver företaget att fortsätta att göra det dem gör. Men jag kan inte släppa den ekonomiska aspekten av detta. För att jag ska köpa ett företags insälj om hur de säger sig drivas uteslutande av ett varför, då bör de ha som mål att endast gå break-even varje kvartal. Om deras intresse inte ligger i vinsten eller att tjäna pengar då krävs heller inte att ekonomin går mer än nätt och jämt ihop! Eller?

Joshua Meyrowitz, utkom 1985 med boken ”No sense of place” som handlar om hur de då nya elektroniska medierna påverkar vårt sociala beteende. Med elekroniska medier menade Meyrowitz främst tv, radio, telefon och i viss mån datorer. Jag menar att dessa teorier är högst relevanta även idag och att de kan appliceras på sociala medier i stor utsträckning. Teorierna som redovisas nedan kommer från ovan nämnda bok.

SOCIALA BETEENDEN BEROR AV SOCIALA SITUATIONER

Meyrowitz menade att beroende på vilken situation människor befinner sig i varierar rollerna de spelar. De olika sociala situationerna i kombination med vilka människor som omger oss avgör vårt beteende och vilka sociala regler vi följer.  En företagsledare intar en viss roll i en arbetssituation tillsammans med sin ledningsgrupp och en annan roll i ett privat sammanhang tillsammans med sin familj. Gränslinjen mellan de olika situationerna har enligt Meyrowitz´s resonemang berott av de fysiska platserna. Väggar som skiljer världar åt har i alla tider hjälpt människor att separera olika situationer ifrån varandra vilket gjort det enkelt att anta olika roller och olika beteenden beroende av situationens utformning. Meyrowitz föreställer sig en situation där alla väggar som separerar dessa rum, kontor och hus i vårt samhälle plötsligt försvinner. Detta skulle göra att många av våra tydligt skilda situationer plötsligt blev kombinerade. Under sådana förutsättningar skulle skillnaderna mellan det privata och det offentliga glida ihop. Skillnaden mellan våra olika roller som vi uttrycker i olika situationer skulle kanske inte försvinna men de skulle definitivt förändras. Vi skulle då inte kunna spela starkt skilda roller i olika situationer. Utan väggar skulle företagsledarens anställda se chefen få skäll av sina egna barn i den privata sfär som tidigare varit dold från omvärlden då det offentliga och det dolda plötsligt sammanfogas.  Resultatet skulle vara att många av de beteenden som tidigare varit möjliga inte längre skulle vara det. Vi skulle inte längre kunna spela olika roller med olika personer eftersom informationen plötsligt skulle bli nåbar för vem som helst. Vi skulle därför se en blandning av våra beteenden, då våra tidigare beteenden endast var ämnade för en viss publik och plötsligt exponerades för en helt annan. De väggar som i tankeexemplet försvinner ändrar gränslinjerna för de sociala situationer som uppkommer. 

Det Meyrowitz kallar för elektronisk media hindras inte av fysiska gränserna och tar sig igenom väggar och avspärrningar. De leder till en ny typ av interaktion som Meyrowitz kallar parasocial vilken förklarar känslan av att känna sig direkt och exklusivt tilltalad likt face-to-face interaktion. Väggarna som skiljer de fysiska platserna åt faller därmed då de elektroniska medierna lyckas ta sig igenom dem vilket inte varit möjligt tidigare. De elektroniska medierna har inte bara gett oss en snabbare och grundligare access till befintliga händelser och beteenden. De ger oss även nya händelser och nya beteenden. Elektronisk media har skapat nya situationer och raderat gamla. Man har inte längre en given plats i den meningen att uppsättningen av de beteenden som matchas med den fysiska platsen och den tänkta publiken inte längre är lika tydlig. Elektronisk media har mer och mer inkräktat på situationer som sker inom de inramade fysiska rummen. Interaktionen liknar alltmer face-to-face interaktion vilket gör att kommunikationen riktas direkt till människor som befinner sig på andra platser samt ger oss tillång till en publik som inte är fysiskt närvarande.

Meyrowitz tankeexempel är till stor del verklighet i den transparenta värld vi ser idag till följd av internet och de sociala medierna. Plötsligt har alla insyn i vad vi gör och vad vi tycker och tänker, dock i olika grad beroende på vilket socialt media vi avser naturligtvis. Bloggarnas explosiva ökning under 00-talet gjorde att privatpersoner plötsligt blev både publicister och journalister då vad som tidigare var information om deras privatliv plötsligt blev offentligt för allmänheten. Gränsen mellan vårt privata och vårt professionella jag suddas även det ut alltmer likt väggarna i Meyrovitz samhälle försvinner. Kanske har ni precis som jag olika strategier för olika sociala medier, en mer professionell profil för blogg och Twitter och sitt mer vardagliga jag på Facebook. Är detta ett försök att fortsätta hålla isär de olika världar och de sociala beteenden då vi är på ett sätt på Facebook och på ett annat på Twitter? Mycket tyder på att våra sociala media-världar även dem glider ihop till en mix av våra olika sociala beteenden i alla sociala medier. På samma sätt suddas gränserna mellan det professionella och det privata ut allt mer samtidigt som gränsen mellan arbete och fritid inte är lika självklar.

.
KONTROLLEN ÖVER INFORMATIONEN

Meyrowitz menar att medierna tillsammans med personerna som bar dem tidigare var begränsningar för vidarebefordrandet av information. Vem som äger tillång till informationen har traditionellt sett berott av vilken sociala status en människa har. Mönstret av informationsflödet har även det varit ett tecken på social status. Människor med samma status i ett samhälle har tillång till liknande sociala situationer samt liknande information. Människor med olika status har vanligtvis tillgång till olika sociala situationer och olika information. Hög status visas och underhålls genom kontroll av kunskap, färdigheter och erfarenheter. Den specifika situationen definierar ofta betydelsen av olika typer av social information och kunskap. Situationen kommer därför att definiera den relativa statusen beroende av vilka som är närvarande. En sjuk bilmekaniker kommer troligen att inneha en lägre status än doktorn han går till. Samtidigt kan en världskänd kirurg med problem med bilen vara underlägsen mekanikern i den motsatta situationen. Förhållandena avgörs därför av vilka som är närvarande och tävlar om tillgången till mest kunskap i situationen. För att behålla ett övertag skyddas informationen traditionellt genom att ge den en jargong eller genom att begränsa tillgången till den. För att bibehålla en position i en hierarki bör informationen färdas uppifrån och föras vidare nedåt i hierarkin varför en motsatt situation skulle hota den hierarkiska positionen. Det Meyrowitz kallar för elektronisk media påverkade den traditionella hierarkin genom att ändra riktningen och mönstret för informationsflödet. Ju mer mediumet tillåter människor access till information desto mer föder det en homogenisering. Elektriska medier har gjort att information blivit tillgänglig för betydligt fler människor, oavsett klass och status. Enligt Meyrowitz medförde de elektroniska medierna en dramatisk förändring i attityden till vidarebefodrandet av information. Medierna omformade rollerna för socialiseringen och påverkade den traditionella relationen mellan fysisk placering och tillgången till social information.

Är det något internet och de sociala medierna har bidragit med så är det möjligheten att få tillgång till information. Demokratiseringen av tillgången till information har lett till ett transparentare samhälle vilket påverkar varumärken likväl som reklamens auktoritet som budskapsbärare. I och med de nya kommunikationsformerna blir hemlighållande och kontroll av information allt svårare att upprätthålla. Mottagaren kan därmed inneha samma information som sändaren varpå informationen som sänds ut kan ifrågasättas och diskuteras. Mycket händer inom byråvärlden både för reklamkontoren och de traditionella designbyråerna. Min övertygelse är att de olika byråerna behöver varandras kunskap och jag tycker att vi redan har börjat se tecken på att utvecklingen rör sig åt det hållet. Vi går en spännande tid till mötes, den saken är klar.

Bild: screenshot från Eniros skattjakten

Sociala medier är på tapeten precis överallt och alla som har något att säga i ämnet verkar försöka att leverera sin del av sanningen. Och jag ska inte vara sämre. Då jag just nu skriver masteruppsats finns begreppet sociala medier med som en stor del och jag försöker själv hitta rätt i denna djungel av tips, listor och information. För vad är det egentligen som händer, ingen verkar ha någon riktig koll på vart sociala medier är på väg eller vilken betydelse de kommer att ha i framtiden. Men att de kommer ha betydelse, det verkar alla vara överens om. Sociala medier kommer att återkomma i den här bloggen framöver, var så säker.

Även marknadsföringen har ju som bekant gjort entré i de sociala medierna och den senaste tiden har vi sett prov på en trend i att leta efter saker. Dem av er som spelat GTA vet att easter egg hunts är något som återkommer i spelen. Det hela handlar om att hitta saker som är gömda på spelplanens yta precis likt ägg på påsk.
Så vad passar väl bättre till människorna i det ”på spåret”- älskande landet än en klurig skattjakt men rebusar, ledtrådar och en känsla för geografi? Ända sedan den gamla klassikern Tittavajahitta med sina gömda skatter runt om i Sverige har det med jämna mellanrum dykt upp nya skattjaktslekar på Internet. Trenden som utvecklats är att ta skattjakten från verkligheten till den virtuella världen och därmed blir jakten tillgänglig från soffan, för alla. Men oavsett om uppdragsgivaren heter Gowalla, Eniro eller Hemköp så verkar skattjakter underhålla människor och skapa intresse.

Hemköp kör fram till den 4 april en kampanj som man kallar för ”Den stora äggjakten”. Leken går ut på att de personer som har addat sig som fans på tävlingens fan page på Facebook (vilket hittills 3500 4200 personer har gjort) varje dag kl 11 får en ledtråd på var ägget befinner sig. Sammanfattningsvis kan jag säga att denna tävling är f-ö-r  l-ä-t-t och att den inte utnyttjar de sociala mediernas potential till någon större grad. Gårdagens ledtråd var t.ex. en illustration på en bagare och en kock och det enda man behövde göra var att söka ”bagare kock” på google så hittade man en webshop och bland produkterna fanns ägget. Känslan jag får är att den tävlande som är snabbast på att klicka på sök är den som vinner presentkort för 1000 kr och hur mycket klurighet finns det i det? Hur som helst så har tävlingen hittills fört de tävlande både till Flickr och Twitter och hinner man inte först så bjuds man på Hemköps egna chokladkaka och där har vi en hook för att få in människorna i butiken. Säkerligen är detta en bättre marknadsföring som ger betydligt större uppmärksamhet än vad en annons skulle ha gjort och kanske till en lägre kostnad men som sagt, kunde ha tagits ett steg längre.

Både roligare, svårare och mer varumärkesbyggande var däremot Eniros Skattjakt som hade sin kvalomgång i början av mars. Till en början var jag lite skeptisk men när jag väl gav mig in i leken så var jag snart fast. Skattjakten går ut på att finna ledtrådar inne i Eniros kartor som leder fram till nya ledtrådar och slutligen till skatten. Större delen av tävlingen utspelar sig i gatuvy-perspektivet och det fungerade ganska bra att följa efter bilar och hästar i kartornas värld. Vad som blev lite komiskt däremot var när kartorna inte riktigt gjorde som jag ville och årstiden ändrades. Kampanjen måste ha fotats i höstas eftersom alla bilder som hade med tävlingen att göra kläddes i höstruskets färger så det är lätt att veta när man hamnat fel om det plötsligt blev sommar. Höstrusket gav samtidigt en lite halvläskig känsla och det var faktiskt ganska creepy stundtals när man hittade människor stående i suspekta kläder på allmän plats i kartorna. Tävlingens ledtrådar var stundtals riktigt svåra och det krävdes ett visst googlande och chansande innan man hittade rätt. Jag tycker Eniros skattjakt är ett snyggt koncept för hur man får människor att engagera sig och ta del av de tjänster som man erbjuder. För att klara skattjakten behövde man prova på de flesta av Eniros tjänster och även ta en tur till Eniros egen Youtube-sida och tillbaka. Jag log för mig själv när jag insåg att låssmeden som åkte fast i frihamnen (bilden) i Stockholm och som sedan kunde spåras till Göteborg gav nästa ledtråd via det telefonnummer som Eniro hade på firman. Snyggt!

Gemensamt med jakten efter ”hidden packages” och ”spray tags” i spelet GTA hjälps människor via forum, kommentarer och bloggar åt att hitta det som är gömt, det skapas en konversation runt det som händer och det är väl precis det som sociala medier handlar om.

Igår stod jag och tittade ner på en hög direktreklam som låg innanför min dörr i lägenheten. Jag tänkte att jag måste sätta upp en ”ingen reklam tack” – skylt snarast. Samtidigt vet jag att det har jag snart glömt bort och dagarna går. Av ren rutin tar jag denna 5 centimeter tjocka bunt, bär bort den till pappersåtervinningen och där tar sagan slut. Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.

Men det går bra för direktreklamen, trots en övergripande nedgång inom reklammarknaden går inte direktreklamen procentuellt ner lika mycket som t.ex. tidsskrifter enligt statistik från IRM.
”Vi märker att många reklamköpare väljer mer säljdrivande annonsering, vilket är en av direktreklamens främsta styrkor. Detta är typiskt för lågkonjunktur, då det är viktigare att få en hög försäljning än att främst bygga varumärke”, säger Göran Kontin, marknadschef på Svensk Direktreklam enligt ekonominyheter.se.
Jag kan förstå det tänket, att lockade DR med fantastiska priser på ett större sätt leder till att kunderna blir uppmanade att fynda och att det inte i första hand handlar om att bygga varumärke utan att öka försäljningen. Men håller varumärket sin position när en bunt direktreklam dimper ner på hallgolvet eller kan det skadas av detta oönskade intrång i våra liv? Jag är helt säker på att det finns mängder av statistik på detta, reklamvärlden älskar statistik har jag märkt men som en novis på området kan jag bara tala för mig själv och mina upplevelser. För är det något vi har märkt de senaste åren så är det att reklamen tappar sin auktoritet i det rekommendations- och relationssamhälle vi lever i. Vi vill själva välja vilken reklam vi ska utsättas för och att få den kastad på hallmattan är snarare en provokation i vår privata sfär. Upplevelsen hos mottagaren efter alla kostnader för att nå fram måste ju vara positiv för att motivera hela kostnaden. Detta bör ju sedan generera att jag tittar igenom materialet, hittar ett erbjudande och slutligen åker till butiken och köper antingen det som annonseras eller någonting annat i butiken. Min reaktion är snarare den motsatta, jag blir grymt irriterad på Media Markkt, Lidl och ICA som kastar reklam in i mitt liv i tron om att jag kommer att uppfatta det som positivt.

Samma motstånd har knappt gått att ta miste på när det gäller telefonkatalogens vara eller icke vara, vilket det bloggas mycket om runt om i landet. Vem använder egentligen en telefonkatalog idag och är det egentligen försvarbart ur miljösynpunkt att dumpa kilovis med kataloger på trapporna till hyreshus. Det är en intressant debatt, vad jag tycker är ännu mer intressant är hur företagen som betalar för annonseringen i katalogerna motiverar sina kostnader. Att synas är naturligtvis viktigt och söker man efter en frisör så gör kanske några det i telefonkatalogen. Och kanske uppmärksammar dessa människor de frisörer som har sitt namn i större fontstorlek mer. Kanske faller deras blick mer troligt på ett namn i avvikande färg och kanske har fetstil en inverkan på valet av företag. Kostnad, kostnad, kostnad. Jag tror att det är dags att tänka väldigt annorlunda, väljer vi frisör efter vilken som syns mest i katalogen eller väljer vi frisör efter vad vi får rekommenderat av andra, upplevelse, pris och bemötande. Kanske får du som frisör ut mer för dina pengar om du istället lägger dom på en espressobryggare som du använder för att bjuda alla dina kunder på kaffe eller att du finner en annan väg som får människors upplevelse att påverkas i positiv riktning. Gillar dom det kommer dom att berätta om det till sina vänner och bekanta. Kanske twittrar dom om det samtidigt som fönen går varm…