Jan 23

Två historier ur livet med ett gemensamt problem.

I en festlokal planeras för en riktig skiva. Förhoppningen är en riktig skrattfest. Klackarna i taket. Party, party. Vad det gäller bordsplaceringen så är strategin att sprida ut och blanda de olika personligheterna så mycket som möjligt. ”Om vi sätter de sociala och pratglada bredvid de tysta och timida så kommer det innebära att de båda kommer att börja socialisera med varandra. De sociala får helt enkelt de timida att bli sociala de med.”
En sund tankegång.
Men festen blir inte som planerat, det är lugnt i lokalen och samtalstonen är låg. De annars så sociala och pratglada gästerna verkar ha kommit av sig efter att ha försökt dra igång samtal med sina timida bordsgrannar och samtalsämnen verkar dö ut ett efter annat.
Nej, festen blev en flopp. Middagen flöt snabbt förbi och gästerna lämnade tidigt.

I en möteslokal på ett företag sitter en arbetsgrupp inbokade under rubriken brainstorming. Den kreative i gruppen försöker dra igång en kreativ process tillsammans med sina inte fullt lika kreativa kollegor men tyngs snart ner av de övriga medlemmarnas begränsning att tänka fritt. Efter tio ”dedär fungerar inte”, ”vad har dedär med dehär att göra”, ”höhöhö det var det dummaste jag har hört” och ”det blir alldeles för dyrt” så har den idogna kreativa själen lakats ur på engagemang. Mötet blev inte som förväntat. Deltagarna lämnade snarare irriterade än inspirerade.

Det var uppenbarligen dags att tänka annorlunda.

Så hur gick det sedan?
Till nästa fest tänkte värdparet annorlunda, de beslöt sig för att placera sina pratglada och sociala vänner runt ett bord och sina lite mer timida gäster runt ett annat. Det sociala bordet blev en hejdundrande skrattfest, högljutt ljöd hejropen över hela lokalen. Det timida bordet var från början ganska tystlåtet men rycktes snart med i de sociala bordets glädjespridande atmosfär och skrattade tillsammans åt det sociala bordets tokigheter. På företaget gjorde man om i projektgrupperna och lät de mer kreativa personerna arbeta tillsammans och de mindre kreativa bilda en annan grupp. Den kreativa gruppen pratade om allt och inget, den ene fördjupade den andres galna idéer och först när den kreativa processen var slut anpassade de sina olika förslag till den verklighet deras organisation befann sig i. Förslagen fick ett fantastiskt mottagande av ledningen som hurrade för de nya idéerna varpå de mindre kreativa kollegorna snart insåg att detta annorlunda sätt att arbeta uppenbarligen lönade sig vilket gjorde att de ändrade sin inställning till det konstiga arbetssättet.

Skrivet med en uns ironi förstås, men ligger det inte någonting i det?

Alla är vi kreativa enligt våra cv:n men hur kreativa är vi i verkliga livet? En kreativ person tror jag har förmågan att släppa begränsningar, tänka fritt bortom det som är med en förmåga att hitta samband mellan till synes skilda världar. Någonting som man måste träna på. Länge och ofta. Det ställer även krav på en kreativ miljö och en tillåtande kultur.
Alla har en kreativ sida, det gäller bara att arbeta fram den. Tänker vi ett steg längre i vår ”bordsplacering” så tror jag att man kan förändra arbetskulturen i organisationen. Därför menar jag att innan vi är där så är det bra att tänka bordsplacering. Har du fem anställda som är betydligt mer kreativa än den övriga personalen, låt dem arbeta tillsammans!

Men vad gör vi då om vi bara har en social vän att bjuda till vår skrattglada fest eller om vi bara har en person som värnar om den kreativa processen i organisationen?
Skaffa verktyg! Festens verktyg kanske heter sånghäfte, lekar eller varför inte alkohol. Företagets eller organisationens verktyg kan vara kreativitetsmetoder som tillsammans med en god instruktör (företagets enda kreativa person) kan få de mest bakåtsträvande kollegorna att börja tänka annorlunda. Verktyg kan hjälpa oss en bra bit på vägen och jag kommer att presentera ett antal på bloggen framöver.

Sep 10

För några dagar sedan fann jag genom länkning på Twitter en artikel på tidningen Mobils hemsida från 2007 som handlar om Apples chanser till framgång genom lanseringen av Iphonen samma år. En man vid namn John Strand som omnämns som telekomanalytiker säger i artikeln ”Att Apple kan göra en mp3-spelare betyder inte att de kan göra en mobiltelefon. Apple vet inte ett skit om mobilbranschen.” John Strands uttalande kan idag te sig komiskt med facit i hand men samtidigt tycker inte jag att uttalande är helt befängt. För vad hade egentligen Apple för kunskaper om att tillverka mobiltelefoner innan lanseringen av Iphonen?

Grunderna i design handlar mycket om att frigöra perspektivet och se bortom det som är. Det finns flera klassiska exempel på hur man kan arbeta för att göra detta. Säg t.ex att jag skulle be dig att skissa en stol för mig. Troligt är att du sätter dig och tänker att -jaha en stol, då ska vi se, någon form av sittyta, en rygg kanske och ett antal ben. Sitsen kan vara rund, kvadratisk, kanske oval och benen bör väl vara minst tre, eventuellt fyra eller fem. Nej vänta det räcker ju egentligen med ett ben, kanske rent av en cylinder som sträcker sig mot golvet. Kreativiteten flödar men samtidigt är vi otroligt låsta här. I denna situation är vi inne i ett extremt avgränsat tänkande eftersom vi är fast i tänket kring sittyta och ben även om vi finner många variationer och former. Stolen kommer kanske att få ett säreget uttryck men kommer den att bli banbrytande i sitt utförande? Troligen inte.
Tanken här är därför att jag inte ska fråga efter en skiss på en stol utan snarare kanske fråga efter en skiss på något som möjliggör sittande. Nu är vi inte låsta till stolens fysik utan lösningen till detta uppställda problem kan lika gärna vara ett sittunderlag, en sten, en filt eller varför inte ett rep runt rygg och knän så man kan sitta avslappnat med böjda knän intill kroppen. Även om dessa fyra förslag inte kommer göra oss till miljonärer så är vi så mycket friare i tanken och ger vi det en riktig chans är jag säker på att vi lyckas skapa något som vi inte har sett förut. En stol är en stol för du har en fast uppfattning i ditt huvud av vad en stol är, medvetet eller omedvetet. Det begränsar och det hämmar kreativiteten.

Åter till mobiltelefoner. Kommer ni ihåg nyheten om den s.k.”urbefolkningen” som sades ha lokaliserats med helikopter någonstans i regnskogen för något år sedan? Dessa människor ansågs aldrig ha varit i kontakt med den ”yttre världen”, det moderniserade samhället. De sades vara kvar på ett förhistoriskt stadium, där de bodde i enkla hyddor och jagade med spjut och pilbåge. Dessa människor ansågs aldrig ha sett människans moderna uppfinningar. Tänk på den isolerade människan som fenomen. Om vi skulle lyckas komma nära en sådan människa och berätta om hur man skulle kunna kommunicera med andra människor långt därifrån och sedan be henne skissa på hur en sådan apparat skulle se ut. Hade hon då skissat en mobiltelefon som vi känner den idag? Självklart inte. Skissen hade troligen visat något helt annat. Bättre? Oklart. Annorlunda? Säkerligen.

Naturligtvis hade utvecklarna på Apple sett en mobiltelefon innan. De hade med all säkerhet varsin mobiltelefon i fickan och de benchmarkade säkerligen marknaden efter konstens alla regler. Men samtidigt hade företaget aldrig tillverkat en mobiltelefon tidigare. Företagets kunskap hade en historia i datorer, operativsystem, mp3-spelare osv. Deras tänk därför inte låst kring hur en mobiltelefon bör se ut eller bör fungera. Inte fast i oskrivna regler, inte fast i att skissa knappsats eller att välja innehåll. Att inte ”veta ett skit” tror jag därför är en ovärderlig fördel. Min egen erfarenhet säger mig att när man tar sig an en produkt eller en tjänst för första gången och ser erbjudandet från ett yttre perspektiv, då är det mycket enklare att ifrågasätta vedertagna faktorer. Att inte vara fast i ett arbetssätt med mängder av tidigare mobilmodeller i portföljen tror jag till stor del hjälpte företaget att kunna ifrågasätta och att skapa någonting annorlunda. Samtidigt hade de så klart även en enorm fördel just genom deras bakgrund inom användarvänlighet och programmering osv.

Att ta steget från inkrementella förbättringar till radikala förändringar tror jag handlar mycket om att ständigt ifrågasätta och ändra perspektivet. Att veta för mycket om en bransch eller en produkt kanske därför t.o.m. kan vara en nackdel. Den som lyckas ändra sitt perspektiv genom att ständigt ifrågasätta erbjudandet och i grunden själva affären har därför mycket att hämta. En stol är en stol och en mobiltelefon var innan Iphonens lansering en mobiltelefon. Gör du mobiltelefoner eller möjliggör du kommunikation mellan människor?

Jun 17

Precis som i tidigare inlägg fortsätter jag i min vision om att bredda uppfattningen om vad design är. Begreppet förtjänar en större arena än ”något som är snyggt” eller ”något som sminkar upp en annars tråkig produkt”. Design är en process som inte är ett sista minuten-jobb. Design är ett förhållningssätt till hur man tar sig an problem och skapar nytta ur behov. Vad design egentligen innehåller finns det skilda meningar om. Jag väljer i detta inlägg att titta tillbaka till Vergantis teorier från mitt tidigare inlägg om vad som innefattas i begreppet design. Verganti ser designbegreppet som ett spektrum som sträcker sig från form-innovation-design thinking. I detta inlägg fokuserar jag på den vänstra delen, form-innovation och att det ofta finns hål i spektrumet däremellan. Märk väl att detta inlägg baseras på mina egna funderingar och teorier.

Längst till vänster i skalan finner vi form vilket i dess yttersta kant handlar mycket om ett konstnärlig förhållningssätt. Ju mer vi rör oss mot innovation, desto mer går vi åt ett mer tekniskt kunnande, mer mot teknisk design där kunskaper om materialteknik och konstruktion vävs in. Innovationsbegreppet inkluderar problemlösning, av såväl tekniska som icke tekniska problem. Olika skolor har olika fokus och de mer konstnärliga skolorna fokuserar i större utsträckning på formgivning i bemärkelsen formens uttryck och innebörd. Andra skolor är av mer teknisk karaktär där designtänket blandas med formgivning och ingenjörsvetenskap, såsom industridesignutbildningar osv. Flera konstnärliga utbildningar har produktdesignutbildningar men då utan just den tekniska kompetensen.

Anledningen till att jag pratar så mycket om olika skolor, utbildningar och kompetens har med bilden att göra. Det här är inget ”jag har testat en dålig produkt och vill ha upprättelse” -inlägg. Det är heller inget ”Martin leker Råd och rön”-inlägg utan snarare en studie på hur jag anser att spektrumet inom designbegreppet har klara luckor. Då jag använt produkten under längre tid anser jag mig ha belägg för att uttala mig i fråga om prestanda och konstruktion. Exemplet handlar alltså om en gräsklippare. En elektrisk sådan från företaget Bosch. Bosch är sedan länge etablerade inom verktygsmarknaden i form av elverktyg såsom skruvdragare och borrmaskiner osv. och har de senare åren rört sig även mot trädgårdsmaskiner.

Då formgivning ofta lyfts fram i diskussioner kring begreppet design börjar vi med att studera just gräsklipparens form. Bosch har lyckats framhäva en kraftfull, något maskulin look med tydliga skuldror som vi känner igen från bland annat deras skruvdragare. Företaget är duktiga på att hålla fast vid en väl inarbetad designidentitet över hela produktsortimentet tycker jag. Batteriet som sitter på huven signalerar en enkel plug-in-manöver, precis som på deras sladdlösa elverktyg. Lätt att byta när energin tagit slut. Tydliga markeringar med färger för att snabbt kunna utskilja maskinens olika delar. Ribbor på gräsuppsamlaren ger nästan en känsla av fart och påminner mycket om Ferraris klassiska karossidor. Tittar vi endast på bilden så ser iallfall jag en kraftfull maskin som borde leva upp till Bosch utlovade värden och citat hämtat från företagets hemsida:

“It has always been an unbearable thought to me that someone could inspect one of my products and find it inferior in any way. For that reason I have constantly tried to produce products which withstand the closest scrutiny – products which prove themselves superior in every respect…” – Robert Bosch

Frånsett den veka och väldigt plastiga huven över batteriet, (vilken jag tror är en efterkonstruktion för att skydda mot väta) så har formgivaren i mina ögon gjort ett bra jobb, förmedlat Bosch i produktens uttryck. När vi nu kommer till att ta bilden ut i verkligheten märker vi snart att form och form ensamt inte gör en produkt ovärderlig. Materialval är en viktig parameter då ett visuellt uttryck ska förenas med den taktila känslan. Hur känns kvalitet? Kanske kan vi inte uttala hur kvalitet känns bara sådär men när vi håller i en produkt vet vi direkt om vi anser det vara kvalitet eller ej. Blunda och testa!

Gräsklipparen i fråga är enligt mig en väldigt plastig och vek historia vilket naturligtvis är mycket av en kostnadsfråga. Men framförallt ska vi ställa vårt fokus till handtaget och dess förening med själva gräsklipparen. Alla som läst någon form av mekanik, hållfasthet eller fysik för den delen kan formeln om vridmoment=kraft*hävarm. En lång hävarm kräver därför inte lika mycket kraft som en kort hävarm för att uppnå samma vridmoment. En lång hävarm kan skapa ett stort vridmoment vid relativt små krafter. I gräsklipparens fall blir handtaget och dess stativ ekvationens hävarm, människans arbete att styra maskinen dess kraft och vridmomentet sker i infästningen på maskinen. För att göra en lång historia kort så är denna infästning inte mycket att ha, med en för vek konstruktion i ett för klent material – det spricker!

Dit jag vill komma i denna långa gräsklippardiskussion är spektrumet. Design som form är en enormt viktig profession som förmedlar det visuella uttryck som är en förlängning av varumärkets löften. Dock måste de associationer vi har både till varumärket och till det visuella uttrycket befästas i vad jag brukar kalla leveransen av löftet. Ger man genom varumärket och maskinens visuella uttryck löfte om hög kvalitet och ”products which prove themselves superior in every respect” måste detta befästas i mötet med brukaren. Därför menar jag att spektrumet inom designbegreppet har vissa luckor. I avsnittet Form-Innovation i Vergantis modell finns en stor medvetenhet om formgivning i dess vänstra ände respektive en större kunskap av konstruktion i den högra, som jag ser det. Mötet däremellan anser inte jag är bra nog idag vilket jag även fått intrycket av när jag arbetat med producerande företag tidigare. Mötet däremellan måste förbättras, de olika sidorna behöver varandras kunskap.

Sammanfattningsvis; formen är otroligt viktig men när det kommer till produkter som den här så är kunskaper i konstruktion minst lika viktiga. Mötet mellan form och konstruktion måste bli bättre. Det som utlovas måste befästas.

Mar 31

Foto: designdriveninnovation.com

Design som begrepp är ett söndertrasat sådant och idag ser vi det lite varstans men vad det innebär blir allt mer utsuddat. För vad är design, vad ryms inom detta begrepp och vem äger rätten till det? Jag kikar djupare i denna diskussion och  diskutera frågan löpande under kategorin ”vad är design”

Italienaren Roberto Verganti, professor vid Politecnico di Milano utkom i höstas med en ny bok där han försöker förklara innovationsbegreppet och vad som krävs för att uppnå vad han kallar för Radical innovation, vilken jag ska försöka förklara i detta inlägg. Verganti ger samtidigt en känga till den etablerade bilden av hur man åstadkommer innovationer och jag måste säga att jag tycker det är ganska skönt att höra något säga att IDEO´s sätt att arbeta inte kan ses som en mall för hur designers arbetar. Vilket ofta är uppfattningen.

Verganti ser begreppet design som ett spektrum som sträcker sig från form via innovation till design thinking. (FORM-INNOVATION-DESIGN THINKING) Han sammanfattar designbegreppet som ”design is making sense (of things)” ,samtidigt som design ger värde till objektet. Viktigt att förstå i resonemanget är att man måste se design sträcka sig utanför den fysiska formen. En tjänst t.ex. har ingen form, men den har ett värde – vilket går att utveckla och innovera. Det handlar om synsättet, hur man ser på designbegreppet, ”transform design from being an art to becom a process”.

Fokus i diskussionen kring innovation har länge varit kreativitetsmetoder, open innovation och crowdsourcing i syfte att ta fram så många nya och annorlunda idéer som möjligt. Verganti menar att det är sällan idéinsamlingen och att få in många förslag som är problemet, idéer är gratis och finns i överflöd. Utmaningen består snarare i att lyckas plocka ut den idé som är mest relevant och som är förenlig med visionen för företaget och utefter den skapa en innovation.

Att människor inte vet vad de vill ha har länge varit debatterat och något jag tidigare diskuterat i inlägget ”vad kunden vill ha”. Den gamla hederliga marknadsundersökningen och fokusgruppen har fått ta emot en hel del ifrågasättande de senaste åren eftersom människor endast baserar sina uppfattningar på vad de vet, på vad som är känt. IDEO tillsammans med en stor del av designvärlden visade därför en annan bild på hur man finner människors dolda behov, behov människor ännu inte vet om att de har. Säkert har du, tillsammans med miljoner andra sett IDEOs video på hur de försöker finna kunders dolda behov genom att istället för att fråga, bl.a fotografera och filma. Verganti menar att både marknadsundersökningen och iakttagandet, det IDEO förespråkar, kan skapa incremental improvements som bygger på anpassning till utvecklingen av sociokulturella modeller. Med andra ord motsäger han inte att dessa metoder kan skapa innovationer, men att de ligger nära vad som finns idag och att de är baserade på vad som är. Detta kallar han för market pull, att ta till sig det marknaden efterfrågar och leverera det uttryckta behovet i en produkt eller tjänst.

Vid lanseringen av Apples Ipad var förväntningarna extrema och efter att lanseringen var gjord stod en hel värld och undrade vad vi skulle göra med denna nya apparat. Steve Jobs sa redan 1998 att Apple frågar inte vad människor vill ha för ”folk vet inte vad de vill ha innan du visar det för dem” Verganti refererar även till Alessis ledning som ska ha uttryckt sig ”What market? we do not look at market needs. We make proposals to people.” Make proposals, att skapa och sedan berätta för människor vad det är dom vill ha. Viktigt att påpeka här är att detta inte rör sig om endast en teknikdriven process likt den vi såg i svunna tider då teknikens utveckling var det som skapade nya produkter. Marknadsförarnas roll var då att försöka sälja in och övertyga oss om att den nya produkten faktiskt var värd att hänga i julgranen. Uttrycket ”en god marknadsförare kan sälja vad som helst” är numera klassiskt vilket får mig att tänka att produkten kanske inte alltid var så behövd.

Samtidigt ska inte teknikutvecklingen ignoreras men den måste kombineras med värdet, kontexten. Med tiden förändras uppfattningar om värden och vad som är av en rad olika faktorer i samhället. Paradigmskiften beror av händelser runt omkring oss. Och precis som i exemplet om Nintendo Wii gäller det som företag att ändra uppfattningen om hur saker och ting är, ändra kontexten. Därför, menar Verganti kommer inte radikal innovation av värderingar och betydelser ur brukarfokusering. ”It´s the meaning that is difficult to change, the context in the short term is frozen” På kort sikt menar Verganti kommer värdeskapandet ifrån brukaren själv men på lång sikt kommer värdeskapandet levererat till brukaren genom någon som har skapat honom/henne möjligheten till något annat genom att ändra vad som är. Nyttan tillsammans med den tekniska utvecklingen är enligt Verganti nyckeln till att skapa radikala innovationer vilka sedan trycks ut på marknaden genom vad han kallar för Technology och Design push. Radikala innovationer av teknik möjliggör radikala innovationer av värden.

Detta resonemang innebär som vi alla förstår inte en lätt uppgift och den kan därför heller inte trivialiseras i en film om hur man utvecklar kundvagnar genom att fotografera och filma. Samtidigt är det viktigt, tycker jag, att inte klanka ner allt för mycket på IDEO. Vad IDEO har lärt sig är att tala ett språk som går hem i business-sfären när de talar om designens fördelar. Det är få förunnat enligt mig.

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes