Feb 28

Jag vet, jag har missuppfattat hela grejen med blogg.
Vad hände med det levande och det uppdaterade undrar du. En uppdatering i månaden, kan det verkligen kallas för en blogg? Hmm?
En relevant frågeställning.

Sedan jag startade den här bloggen för drygt ett år sedan så har jag sannerligen kommit till en betydande insikt och det är hur mycket tid bloggandet tar i anspråk.
Det är inte så att jag lider brist på intressanta ämnen att ta upp men för att få ihop en text som både är intressant, givande och kanske framförallt påläst så springer tiden snabbt iväg.

Alla har olika sätt att blogga. Vissa vill framföra tydliga teorier väl underbyggda av tankegångar och hänvisningar, andra snarare diskutera aktuella händelser och en tredje kanske främst länka ett roligt videoklipp.
Olika är det naturligtvis på vilket sätt vi konsumerar bloggar. Vissa besöker sina favoritbloggar flera gånger om dagen och förväntar sig ständigt nya inlägg, andra kanske någon gång ibland och läser ikapp det som lagts till sedan sist. Duggar gör tipsen om hur man faktiskt bör bete sig när man bloggar. Uppdatera si och så ofta, skriv långa respektive korta texter, många bilder, få bilder, frågeställningar eller konstateranden.
Att blogga för bloggandets skull, i rädsla om att tappa i besöksstatistiken är nog inte min grej. Men faktum kvarstår att besöker man en blogg som nästan aldrig uppdateras så finns en överhängande risk att man faktiskt glömmer bort bloggen till slut. I det enorma utbud som finns så tas uppmärksamheten snart upp av någon annan.

Otaliga är de blogginlägg som jag inlett vilka senare fallit i träda. Tiden rann i väg, ämnet blev inaktuellt, debatten redan avslutad, intresset inte längre så stort. De blogginlägg som väl blir till å andra sidan och som publicerats, om de inte skapar någon diskussion då har ju hela grejen med sociala medier gått förlorad. För vad finns det egentligen för glädje i att publicera åsikter som inte skapar en dialog? Det blir direkt ensidigt, en envägskommunikation som inte kommer tillbaka. Som en bok. Kommunikation ut. Stopp.

Det är därför jag gillar Twitter. Istället för att behöva gå den långa blogg-inläggs-vägen från tanke till text till hitta bild till redigering till publicering, så går jag från tanke till DÄR – en tweet. Plötsligt så kort tid mellan tanke och publicering och direkt läge för respons och diskussion. Grejen med hela sociala medier-sfären är för mig just diskussionen och dialogen men även hastigheten. Jag har en sak som jag tycker är intressant och jag vill prata om den nu. Inte sen.
Inte efter tanke-text-hitta bild-redigering-publicering. Nu. Är ämnet till skillnad från min övertygelse inte intressant i någon annans ögon – fine, min spenderade tid är i princip noll. Ser någon annan ett värde i diskussionen så är vi redan igång, nu med detsamma.

Någonstans måste man nog fråga sig för vem man bloggar och vad man själv får ut av det.
Lite ge och ta. Vill jag ge kunskap eller vill jag ta kunskap eller vill jag båda delarna? Snarare det sistnämnda.

Detta är inget ”nu lägger jag ner bloggen”-inlägg, det är heller inget ”bloggen är död-inlägg”. Det är ett ”Jag har en ambition om en mer levande blogg framöver”-inlägg, ett ”Har du inte Twitter så skaffa det”-inlägg och ett ”nej jag kommer inte börja blogga dagens outfit eller att jag har checkat in på Netto i Bromölla för att få flöde i bloggen”-inlägg.

Det är ju faktiskt skam att som jag ha publicerat en masteruppsats om sociala medier, som för övrigt är sidans populäraste inlägg, inte efterlever uppsatsens slutsatser. Skam.

Lev nu väl och kontakta mig på Twitter, ni hittar mig här.

Sep 10

För några dagar sedan fann jag genom länkning på Twitter en artikel på tidningen Mobils hemsida från 2007 som handlar om Apples chanser till framgång genom lanseringen av Iphonen samma år. En man vid namn John Strand som omnämns som telekomanalytiker säger i artikeln ”Att Apple kan göra en mp3-spelare betyder inte att de kan göra en mobiltelefon. Apple vet inte ett skit om mobilbranschen.” John Strands uttalande kan idag te sig komiskt med facit i hand men samtidigt tycker inte jag att uttalande är helt befängt. För vad hade egentligen Apple för kunskaper om att tillverka mobiltelefoner innan lanseringen av Iphonen?

Grunderna i design handlar mycket om att frigöra perspektivet och se bortom det som är. Det finns flera klassiska exempel på hur man kan arbeta för att göra detta. Säg t.ex att jag skulle be dig att skissa en stol för mig. Troligt är att du sätter dig och tänker att -jaha en stol, då ska vi se, någon form av sittyta, en rygg kanske och ett antal ben. Sitsen kan vara rund, kvadratisk, kanske oval och benen bör väl vara minst tre, eventuellt fyra eller fem. Nej vänta det räcker ju egentligen med ett ben, kanske rent av en cylinder som sträcker sig mot golvet. Kreativiteten flödar men samtidigt är vi otroligt låsta här. I denna situation är vi inne i ett extremt avgränsat tänkande eftersom vi är fast i tänket kring sittyta och ben även om vi finner många variationer och former. Stolen kommer kanske att få ett säreget uttryck men kommer den att bli banbrytande i sitt utförande? Troligen inte.
Tanken här är därför att jag inte ska fråga efter en skiss på en stol utan snarare kanske fråga efter en skiss på något som möjliggör sittande. Nu är vi inte låsta till stolens fysik utan lösningen till detta uppställda problem kan lika gärna vara ett sittunderlag, en sten, en filt eller varför inte ett rep runt rygg och knän så man kan sitta avslappnat med böjda knän intill kroppen. Även om dessa fyra förslag inte kommer göra oss till miljonärer så är vi så mycket friare i tanken och ger vi det en riktig chans är jag säker på att vi lyckas skapa något som vi inte har sett förut. En stol är en stol för du har en fast uppfattning i ditt huvud av vad en stol är, medvetet eller omedvetet. Det begränsar och det hämmar kreativiteten.

Åter till mobiltelefoner. Kommer ni ihåg nyheten om den s.k.”urbefolkningen” som sades ha lokaliserats med helikopter någonstans i regnskogen för något år sedan? Dessa människor ansågs aldrig ha varit i kontakt med den ”yttre världen”, det moderniserade samhället. De sades vara kvar på ett förhistoriskt stadium, där de bodde i enkla hyddor och jagade med spjut och pilbåge. Dessa människor ansågs aldrig ha sett människans moderna uppfinningar. Tänk på den isolerade människan som fenomen. Om vi skulle lyckas komma nära en sådan människa och berätta om hur man skulle kunna kommunicera med andra människor långt därifrån och sedan be henne skissa på hur en sådan apparat skulle se ut. Hade hon då skissat en mobiltelefon som vi känner den idag? Självklart inte. Skissen hade troligen visat något helt annat. Bättre? Oklart. Annorlunda? Säkerligen.

Naturligtvis hade utvecklarna på Apple sett en mobiltelefon innan. De hade med all säkerhet varsin mobiltelefon i fickan och de benchmarkade säkerligen marknaden efter konstens alla regler. Men samtidigt hade företaget aldrig tillverkat en mobiltelefon tidigare. Företagets kunskap hade en historia i datorer, operativsystem, mp3-spelare osv. Deras tänk därför inte låst kring hur en mobiltelefon bör se ut eller bör fungera. Inte fast i oskrivna regler, inte fast i att skissa knappsats eller att välja innehåll. Att inte ”veta ett skit” tror jag därför är en ovärderlig fördel. Min egen erfarenhet säger mig att när man tar sig an en produkt eller en tjänst för första gången och ser erbjudandet från ett yttre perspektiv, då är det mycket enklare att ifrågasätta vedertagna faktorer. Att inte vara fast i ett arbetssätt med mängder av tidigare mobilmodeller i portföljen tror jag till stor del hjälpte företaget att kunna ifrågasätta och att skapa någonting annorlunda. Samtidigt hade de så klart även en enorm fördel just genom deras bakgrund inom användarvänlighet och programmering osv.

Att ta steget från inkrementella förbättringar till radikala förändringar tror jag handlar mycket om att ständigt ifrågasätta och ändra perspektivet. Att veta för mycket om en bransch eller en produkt kanske därför t.o.m. kan vara en nackdel. Den som lyckas ändra sitt perspektiv genom att ständigt ifrågasätta erbjudandet och i grunden själva affären har därför mycket att hämta. En stol är en stol och en mobiltelefon var innan Iphonens lansering en mobiltelefon. Gör du mobiltelefoner eller möjliggör du kommunikation mellan människor?

Jan 5

Nintendo gick igenom en blek period i början på 2000-talet. Gångna var tiderna då Nintendo, Sega och Amiga var de stora som slogs om tv-spelarna, gångna var framgångarna med Nintendo 8-bitar och SuperNintendo. De nya konkurrenterna bestod till stor del av Sony och Microsoft vars konsoler levererade grafik utöver det vanliga. Nintendos bekymmer hopade sig i och med lanseringen av Game cuben år 2001. Konsolen levde inte riktigt upp till kundernas förväntningar och stod sig inte mot konkurrerande konsoler varpå Game cuben möttes av ett svalt bemötande från TV-spelarna. Vid samma tidsperiod började DVD-spelarna leta sig in i var mans hem vilket var ett köpargument för både Playstation2 och XBOX. Game cuben hade ett annat system, med skivor i ett mycket mindre storleksformat än de standardiserade CD och DVD-skivorna. Nintendo hade alltid haft en ny form på sina spel för varje ny konsol de lanserat genom åren vilket gjort att gamla spel helt enkelt inte passade i nya konsoler. Men nu verkade det som att den rövaren hade gått för sista gången. Playstation2 möjliggjorde att användaren kunde spela både PS1 och PS2- spel samt även spela upp DVD-skivor som kom att ersätta det gamla hederliga VHS-bandet. Nintendo hade gått ner i en svacka  och många insåg att Nintendo skulle få det enormt tufft att försöka hålla jämna steg med Playstation och Xbox i den desperata jakten efter den ultimata grafiken.

Då gjorde Nintendo sitt viktigaste strategiska val på mycket länge, ett val som jag är övertygad räddade företaget kvar i spelkonsol-segmentet. De stannade upp och fokuserade, bromsade och såg till vad det egentligen är som brukarna efterfrågar och vad spelupplevelse egentligen innebär. Från Nintendo 8-bitars A och B-knapp hade utvecklingen gått åt hållet fler och fler knappar och spakar för att kunna kombinera och för att kunna påverka upplevelsen i större utsträckning. För att spela bowling på Playstation 2 fick du först ställa in din startposition, (pil, pil, pil). Din kraft i armens pendel, (klick då mätaren står på rätt läge), klotets riktning, (pil, pil, klick) och avslutningsvis klotets skruv, (pil, pil, klick.) Detta tryckande på diverse knappar var ingenting någon utav oss tyckte var konstigt, så hade vi hållit på ända sedan dator- och TV-spelen kom, men undantag för joystick och mus. Var användare kunde däremot skriva på listan att bowling var bra mycket roligare i verkligheten än på TV:n. Det var det som Nintendo förstod och tog fasta på. Bowlar det gör man genom att man placerar sig på ett visst ställe, går framåt och svingar armen i en riktning och med en rörelse med handleden får man klotet att spinna. Det är det naturliga sättet att bowla och det överträffar pil, pil, klick, klick med hästlängder. Tekniken för gyron fanns där och tack vare att spelsättet var så revolutionerande kom Nintendo undan med en väldigt basic spelgrafik. Konsolen Wii blev som vi alla vet en gigantisk succé. Tidningarna skrev löpmeter om solskenshistorier om hur kul folk hade det tillsammans med Nintendo Wii och att alla i familjen kunde vara med och spela. Historierna haglade om människor som rasade i vikt eftersom de rörde sig när de spelade och därmed aktiverade hela kroppen i spelandet. Plötsligt var inte Wii endast en spelkonsol, den var även ett sätt att träna vilket Nintendo tog fasta på i ett flertal spel och program. Även om man inte valde att köra fitnesspelen var vi många som slog oss svettiga i både tennis och boxning. Tävlingsinstinkten tog sig uttryck på fler sätt nu än det tidigare hamrandet på handkontrollens knappar hade gjort och ett extra byte av skjorta var att föredra vid spelande av Wii på förfesten.

Nintendo Wii blev någonting helt annat än vad vi tidigare hade sett men när den nya typen av spelupplevelse fanns där kändes allt så klockrent självklart. Min tanke är att när en produkt eller tjänst känns helt självklar och när man tänker ”åååh det här är så simpelt, varför kom inte jag på det här först?!”, då vet man att man har lyckats. Då har man svarat upp till ett behov som fanns men som brukarna inte ännu visste om att de hade. Nintendo lyfte huvudet innan de sprang med huvudet före in i väggen, istället för att springa på samma väg som alla andra lyckades de att hitta ett sidospår där andra värden fanns. Dessa värden var viktiga för en stor del av den gamla kundskaran samtidigt som den attraherade helt nya brukare. Strategy by the book!

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes