Igår för 2 år sedan publicerades de två första inläggen på den här bloggen. Sedan dess har det publicerats 60 st inlägg med jämna mellanrum. Oregelbundna publiceringar har blivit den när bloggens signum på något vis och är kanske inte det bästa tipset för den som vill upprätthålla en jämn trafik. Syftet har dock aldrig varit att driva stor trafik och att slentrianmässigt slänga in inlägg bara för att, har aldrig legat i mitt intresse. Blogginläggen har kommit då jag känt att jag hittat ett intressant ämne att skriva om och när jag har haft tid nog att skapa texter som jag tycker tillför något i diskussionen.
De flesta besökarna förutom de som går direkt in på sidan kommer framförallt från Twitter, andra bloggar och sökningar på Google. Sökorden kretsar framförallt runt sociala medier, varumärkesutveckling och designbegreppet i sig.

Nackdelen med den här bloggen och med bloggar över lag egentligen är att när texterna fått någon månad på nacken och försvinner från förstasidan så blir de på ett sätt förbrukade. Förutom kategori och begreppstaggarna till höger samt sökningar på sökmotorerna så krävs en bloggbesökare som har tid att gå igenom gamla inlägg. Det vet man ju själv hur ofta man gör på en blogg.

Därför så här på 2 årsdagen så vill jag ge 5 gamla inlägg lite nytt ljus. Enligt mig är de fortfarande intressanta och på många sätt ännu relevanta.

1. TIDERNA FÖRÄNDRAS, ARKETYPEN BESTÅR
- Om arketyper och om varumärket Mountain dew.

2. VARFÖR GÖR ERT FÖRETAG DET NI GÖR?
-Om Simon Sineks resonemang om att företag som berättar varför de gör något är mer framgångsrika än de som berättar vad de gör eller hur de gör det.

3. HUR KAN MEYROWITZ´S 25 ÅR GAMLA TEORIER BIDRA TILL ÖKAD FÖRSTÅELSE FÖR SOCIALA MEDIER IDAG?
- En otroligt lång titel vars innehåll bjuder på ett kvarts sekel gamla teorier om bl.a. sociala situationer och kontrollen över informationen. Delar av dessa teorier är högst relevanta även idag för vår tids nya kommunikationsformer.

4. RÖR SIG HELA BRANSCHEN MOT SAMMA MÅL?
- Om den kreativa konsultsfären omformning där olika discipliner går över gränserna för vad som tidigare var andras domäner. Bra diskussion i kommentarsfältet dessutom.

5. BRANSCHEN RÖR SIG MEN ÄR SAMARBETE VERKLIGEN AMBITIONEN?

Uppföljningsinlägg till inlägget ovan baserat på diskussionen som kom ut av det, vilken jag kan tycka är värd några minuters läsning.

Slutligen ett stort Tack till er alla som har läst, bidragit till diskussionerna och tipsat vidare under de här två första åren! Hoppas ni alla får en fröjdefull jul om vi inte hörs innan! Ha det fint!

Idag har jag den förnäma förmånen att blogga hos The Brand Man.

Det handlar om valmöjligheter, varumärken, strategi, mod, utbud, marknadsekonomi, apple, yoghurt, glass, skor och inte minst beslutsångest. In och läs med er! Här.

Martin skrev ett inlägg för några veckor sedan som berörde den allt mer integrerade PR/Design/Reklam-branschen. Där tog han bl.a upp diskussionen kring värde, och knöt den främst till designbyråer, men menade att termen alltmer används både inom reklam och PR. Det var ett intressant inlägg, och en intressant diskussion som följde i kommentarsfältet. Både inlägget och diskussionen berörde delar av vad jag skrev min masteruppsats om, nämligen huruvida det skapas värde inom reklam och isåfall var.

Utgångspunkten för uppsatsen var att undersöka om reklam kunde använda det värde de skapar på fler sätt ex. inom produktutveckling. Syftet med detta skulle isåfall vara att förlänga affären med kunden och använda sin kunskap om kundens varumärke på bästa sätt. Att bara kommunicera ett värde, ett i många fall påklistrat värde, är vitt skilt från att vara del i att skapa värdet. Djupintervjuer med nyckelpersoner i projektet gav alla samma svar nej. Det främsta skälet som angavs var att det inte fanns tillräcklig kunskap om varumärken, produkter eller marknader.
Jag fann detta underligt.
Både motviljan till att utvidga sin affär, och detta förnekande av den egna branschens kompetens. 
Jag beslöt mig för att undersöka hur det kom sig att denna uppfattning om branschen fanns.

En av förklaringarna framgår när man läser Dr. Robert Heath och Paul Feldwicks rapport ”Fifty years of using the wrong model in advertising”. I den konstaterar Heath och Feldwick att reklambyråns affärsmodell grundar sig på ”Information Processing model”, även kallad IP-modellen. Den går ut på att information färdas linjärt mellan avsändare och mottagare. Att så inte är fallet är knappast något som behövs förklaras för den här bloggens läsare, men likväl bevisar de att merparten av affärsmodellerna för reklambranschen fortfarande bygger på just denna modell. De bevisar även att den blivit utvecklats från att vara bara en kommunikationsmodell till det som ofta refereras till som sunt förnuft inom reklambranschen. Det stora problemet med IP-modellen, förutom att den uppenbarligen inte stämmer i det nuvarande mediasamhället, är att det inte finns plats för att ta betalt för skapat immateriellt värde i den. Och trots att den är allmänt förkastad i branschen, finns dess grundstrukturer kvar i de generella affärsmodellerna. De är dessa som måste förändras för att denna omvälvning av branschen ska kunna ske.

Som Martin skriver, så har värde länge varit ett ord som främst används av designbyråer. Detta är för att designbyråer har gjort just det, skapat värde, men inte mer. När produktionen har tagit vid har uppdraget lämnats vidare. Här i skiljer de sig markant från reklambyråer som själva producerat de idéer de utvecklat. IP-modellen är i stor grad ett barn av modernismen och funktionalismen, och följaktligen har det varit fördelaktigt i en affärsmodell att kunna ta betalt för en färdig produkt.
Detta är den stora skillnaden på varför reklambranschen lyckats ta betalt, men inte designbyråerna. Reklambranschen kan ta betalt även för en PRODUKTION och detta går att inkorporera i IP-modellen, men det går däremot inte ett immateriellt värdeskapande.

Alltså för att framgångsrikt skapa den byrån där alla kompetenser finns och där värdeskapande är en av de tillgångar som framhävs, krävs en ny innovativ affärsmodell.
Och att den inte till fullo existerar är orsaken till att det inte skapats en sådan byrå som varit ekonomiskt bärkraftig tidigare.

Så, reklambyråer vill ta betalt för det designbyråer traditionellt tagit betalt för. Värde. För det behöver de mötas, inte främst i kompetenser utan i affärsmodeller. Reklam måste bli tydligare med att de skapar värde och ha affärsmodeller där de tar betalt för det.

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i Göteborg.

I förra veckan lyssnade jag till Berghs vd Pär Lager vid ett seminarium på Rhösska i Göteborg. Det går bra för Berghs och skolan får många lovord i världen vilket Pär naturligtvis poängterade ett flertal gånger. Han visade även upp några av studenternas arbeten vilka främst rörde kommunikation och PR. Pärs presentation gav mig en del funderingar på vad som händer inom den kreativa konsultvärlden där kommunikation, PR, reklam och design samsas. Det jag reagerade på och funderade över var Pärs ordval vilka han lyfte ett flertal gånger. Han pratade värde, lösningar och refererade från Cannes där en talare ska ha uttryckt sig ”Jag känner mig mer som en uppfinnare än som en kommunikatör.” Från min egen bakgrund inom design kan jag känna att Pär markerar ett skifte och en etablering på marker som tidigare hållits hårt av kanske framförallt designgrenen. De exempel som visades skulle lika gärna kunna ha kommit från en strikt designinriktad skola. Min fundering i allt detta är – går det att utskilja vad som är kommunikation, vad som är PR, vad som är reklam och vad som är design på sikt? Eller är det kanske designvärlden som trott sig vara ensamma om brukarfokuset, det lösningsorienterade och det värdeskapande? Jag tror att de tvärvetenskapliga fälten och det holistiska synsättet breder ut sig över hela branschen (och jag är inget undantag), där de olika tidigare klara gränserna mellan de olika disciplinerna allt mer suddas ut. Jag får känslan av att alla rör sig mot samma mål eftersom de olika områdena behöver varandras kompetens. Vad blir resultatet när mitten är nådd?

Enligt herr Bauer är uppenbarligen ditt visitkort bokstavligen skit värt. 25 års utvecklingstid och 4 dollar per kort senare så har han enligt honom själv ett visitkort utöver det vanliga. Huruvida detta är den optimal lösningen tål nog att diskuteras. Just hur ett visitkort kan utformas för att förtjäna mer uppmärksamhet finns det naturligtvis en uppsjö exempel på, t.ex. här. Och kanske är det så att när du står i valet och kvalet mellan två leverantörer så väljer du den med det häftigaste visitkortet, kanske finns det en ROI i kortets utformning. Kanske. Men vi är fortfarande kvar i funderingarna kring det traditionella visitkortet vars innehåll fortfarande ligger i överförandet av kontaktuppgifter. Ett sms till mobilen eller en fil på datorn ersätter enkelt visitkortets innehåll, snabbt och billigt, har då egentligen visitkortet något värde idag? Detta frågar sig Per Axbom i en intressant bloggpost, där han diskuterar just värdet i själva kortet och drar paralleller till kulturella traditioner där visitkortet signalerar att du ger bort en del av dig själv i och med överlämnandet av visitkortet. Axbom talar även om att tillföra något ytterligare till visitkortet, i hans fall i form av en bonuslänk som ger mottagaren en liten present i form av gratisläsning. Att försöka utöka värdet är en spännande utveckling av det hela.

Själv är jag av uppfattningen att det fysiska kortet har ett värde som överstiger det digitala visitkortet, det är på något sätt ett löfte om fortsatt kontakt. ”Vårt möte är slut för nu, här ger jag dig länken för fortsatt kontakt.” Om det så än handlar om en potentiell kund eller en framtida arbetsgivare blir det ett godkännande av att kontakta varandra igen. Samtidigt är det nog så att värdet inte sitter i kortet utan snarare i personen som ger det. Om personen i fråga är viktig är det nog ändå just kontaktinformationen som är värdet i kortet och då kommer kortet att ha en speciell plats utan att behöva sticka ut åt alla håll och kanter. Herr Bauers kort sticker garanterat ut och det bevisar han genom att med skrikande ton och livsfarlig blick berätta att  ”IT DOESN’T FIT IN A ROLODEX BECAUSE IT DOESN´T BELONG IN A ROLODEX!” Men även om hans kort sticker ut och skiljer sig från mängden så kanske det inte är där problemet ligger. Jag skulle nämligen aldrig våga kontakta den här människan.

Precis som i tidigare inlägg fortsätter jag i min vision om att bredda uppfattningen om vad design är. Begreppet förtjänar en större arena än ”något som är snyggt” eller ”något som sminkar upp en annars tråkig produkt”. Design är en process som inte är ett sista minuten-jobb. Design är ett förhållningssätt till hur man tar sig an problem och skapar nytta ur behov. Vad design egentligen innehåller finns det skilda meningar om. Jag väljer i detta inlägg att titta tillbaka till Vergantis teorier från mitt tidigare inlägg om vad som innefattas i begreppet design. Verganti ser designbegreppet som ett spektrum som sträcker sig från form-innovation-design thinking. I detta inlägg fokuserar jag på den vänstra delen, form-innovation och att det ofta finns hål i spektrumet däremellan. Märk väl att detta inlägg baseras på mina egna funderingar och teorier.

Längst till vänster i skalan finner vi form vilket i dess yttersta kant handlar mycket om ett konstnärlig förhållningssätt. Ju mer vi rör oss mot innovation, desto mer går vi åt ett mer tekniskt kunnande, mer mot teknisk design där kunskaper om materialteknik och konstruktion vävs in. Innovationsbegreppet inkluderar problemlösning, av såväl tekniska som icke tekniska problem. Olika skolor har olika fokus och de mer konstnärliga skolorna fokuserar i större utsträckning på formgivning i bemärkelsen formens uttryck och innebörd. Andra skolor är av mer teknisk karaktär där designtänket blandas med formgivning och ingenjörsvetenskap, såsom industridesignutbildningar osv. Flera konstnärliga utbildningar har produktdesignutbildningar men då utan just den tekniska kompetensen.

Anledningen till att jag pratar så mycket om olika skolor, utbildningar och kompetens har med bilden att göra. Det här är inget ”jag har testat en dålig produkt och vill ha upprättelse” -inlägg. Det är heller inget ”Martin leker Råd och rön”-inlägg utan snarare en studie på hur jag anser att spektrumet inom designbegreppet har klara luckor. Då jag använt produkten under längre tid anser jag mig ha belägg för att uttala mig i fråga om prestanda och konstruktion. Exemplet handlar alltså om en gräsklippare. En elektrisk sådan från företaget Bosch. Bosch är sedan länge etablerade inom verktygsmarknaden i form av elverktyg såsom skruvdragare och borrmaskiner osv. och har de senare åren rört sig även mot trädgårdsmaskiner.

Då formgivning ofta lyfts fram i diskussioner kring begreppet design börjar vi med att studera just gräsklipparens form. Bosch har lyckats framhäva en kraftfull, något maskulin look med tydliga skuldror som vi känner igen från bland annat deras skruvdragare. Företaget är duktiga på att hålla fast vid en väl inarbetad designidentitet över hela produktsortimentet tycker jag. Batteriet som sitter på huven signalerar en enkel plug-in-manöver, precis som på deras sladdlösa elverktyg. Lätt att byta när energin tagit slut. Tydliga markeringar med färger för att snabbt kunna utskilja maskinens olika delar. Ribbor på gräsuppsamlaren ger nästan en känsla av fart och påminner mycket om Ferraris klassiska karossidor. Tittar vi endast på bilden så ser iallfall jag en kraftfull maskin som borde leva upp till Bosch utlovade värden och citat hämtat från företagets hemsida:

“It has always been an unbearable thought to me that someone could inspect one of my products and find it inferior in any way. For that reason I have constantly tried to produce products which withstand the closest scrutiny – products which prove themselves superior in every respect…” – Robert Bosch

Frånsett den veka och väldigt plastiga huven över batteriet, (vilken jag tror är en efterkonstruktion för att skydda mot väta) så har formgivaren i mina ögon gjort ett bra jobb, förmedlat Bosch i produktens uttryck. När vi nu kommer till att ta bilden ut i verkligheten märker vi snart att form och form ensamt inte gör en produkt ovärderlig. Materialval är en viktig parameter då ett visuellt uttryck ska förenas med den taktila känslan. Hur känns kvalitet? Kanske kan vi inte uttala hur kvalitet känns bara sådär men när vi håller i en produkt vet vi direkt om vi anser det vara kvalitet eller ej. Blunda och testa!

Gräsklipparen i fråga är enligt mig en väldigt plastig och vek historia vilket naturligtvis är mycket av en kostnadsfråga. Men framförallt ska vi ställa vårt fokus till handtaget och dess förening med själva gräsklipparen. Alla som läst någon form av mekanik, hållfasthet eller fysik för den delen kan formeln om vridmoment=kraft*hävarm. En lång hävarm kräver därför inte lika mycket kraft som en kort hävarm för att uppnå samma vridmoment. En lång hävarm kan skapa ett stort vridmoment vid relativt små krafter. I gräsklipparens fall blir handtaget och dess stativ ekvationens hävarm, människans arbete att styra maskinen dess kraft och vridmomentet sker i infästningen på maskinen. För att göra en lång historia kort så är denna infästning inte mycket att ha, med en för vek konstruktion i ett för klent material – det spricker!

Dit jag vill komma i denna långa gräsklippardiskussion är spektrumet. Design som form är en enormt viktig profession som förmedlar det visuella uttryck som är en förlängning av varumärkets löften. Dock måste de associationer vi har både till varumärket och till det visuella uttrycket befästas i vad jag brukar kalla leveransen av löftet. Ger man genom varumärket och maskinens visuella uttryck löfte om hög kvalitet och ”products which prove themselves superior in every respect” måste detta befästas i mötet med brukaren. Därför menar jag att spektrumet inom designbegreppet har vissa luckor. I avsnittet Form-Innovation i Vergantis modell finns en stor medvetenhet om formgivning i dess vänstra ände respektive en större kunskap av konstruktion i den högra, som jag ser det. Mötet däremellan anser inte jag är bra nog idag vilket jag även fått intrycket av när jag arbetat med producerande företag tidigare. Mötet däremellan måste förbättras, de olika sidorna behöver varandras kunskap.

Sammanfattningsvis; formen är otroligt viktig men när det kommer till produkter som den här så är kunskaper i konstruktion minst lika viktiga. Mötet mellan form och konstruktion måste bli bättre. Det som utlovas måste befästas.

Under kategorin ”Vad är design” diskuterar jag begreppet design för att vidga vyerna om vad design är. Allt för ofta dras parallellen att design är detsamma som formgivning. Det är det naturligtvis, men det är även så mycket mer. Det finns många definitioner på vad design är och jag ska försöka vägleda i dessa och samtidigt ge min egen bild av vad begreppet design innefattar.

Tim Brown från IDEO får inleda denna kategori på temat Design thinking i en TED som trots att den snart är ett år gammal fortfarande är lika aktuell.