Joshua Meyrowitz, utkom 1985 med boken ”No sense of place” som handlar om hur de då nya elektroniska medierna påverkar vårt sociala beteende. Med elekroniska medier menade Meyrowitz främst tv, radio, telefon och i viss mån datorer. Jag menar att dessa teorier är högst relevanta även idag och att de kan appliceras på sociala medier i stor utsträckning. Teorierna som redovisas nedan kommer från ovan nämnda bok.

SOCIALA BETEENDEN BEROR AV SOCIALA SITUATIONER

Meyrowitz menade att beroende på vilken situation människor befinner sig i varierar rollerna de spelar. De olika sociala situationerna i kombination med vilka människor som omger oss avgör vårt beteende och vilka sociala regler vi följer.  En företagsledare intar en viss roll i en arbetssituation tillsammans med sin ledningsgrupp och en annan roll i ett privat sammanhang tillsammans med sin familj. Gränslinjen mellan de olika situationerna har enligt Meyrowitz´s resonemang berott av de fysiska platserna. Väggar som skiljer världar åt har i alla tider hjälpt människor att separera olika situationer ifrån varandra vilket gjort det enkelt att anta olika roller och olika beteenden beroende av situationens utformning. Meyrowitz föreställer sig en situation där alla väggar som separerar dessa rum, kontor och hus i vårt samhälle plötsligt försvinner. Detta skulle göra att många av våra tydligt skilda situationer plötsligt blev kombinerade. Under sådana förutsättningar skulle skillnaderna mellan det privata och det offentliga glida ihop. Skillnaden mellan våra olika roller som vi uttrycker i olika situationer skulle kanske inte försvinna men de skulle definitivt förändras. Vi skulle då inte kunna spela starkt skilda roller i olika situationer. Utan väggar skulle företagsledarens anställda se chefen få skäll av sina egna barn i den privata sfär som tidigare varit dold från omvärlden då det offentliga och det dolda plötsligt sammanfogas.  Resultatet skulle vara att många av de beteenden som tidigare varit möjliga inte längre skulle vara det. Vi skulle inte längre kunna spela olika roller med olika personer eftersom informationen plötsligt skulle bli nåbar för vem som helst. Vi skulle därför se en blandning av våra beteenden, då våra tidigare beteenden endast var ämnade för en viss publik och plötsligt exponerades för en helt annan. De väggar som i tankeexemplet försvinner ändrar gränslinjerna för de sociala situationer som uppkommer. 

Det Meyrowitz kallar för elektronisk media hindras inte av fysiska gränserna och tar sig igenom väggar och avspärrningar. De leder till en ny typ av interaktion som Meyrowitz kallar parasocial vilken förklarar känslan av att känna sig direkt och exklusivt tilltalad likt face-to-face interaktion. Väggarna som skiljer de fysiska platserna åt faller därmed då de elektroniska medierna lyckas ta sig igenom dem vilket inte varit möjligt tidigare. De elektroniska medierna har inte bara gett oss en snabbare och grundligare access till befintliga händelser och beteenden. De ger oss även nya händelser och nya beteenden. Elektronisk media har skapat nya situationer och raderat gamla. Man har inte längre en given plats i den meningen att uppsättningen av de beteenden som matchas med den fysiska platsen och den tänkta publiken inte längre är lika tydlig. Elektronisk media har mer och mer inkräktat på situationer som sker inom de inramade fysiska rummen. Interaktionen liknar alltmer face-to-face interaktion vilket gör att kommunikationen riktas direkt till människor som befinner sig på andra platser samt ger oss tillång till en publik som inte är fysiskt närvarande.

Meyrowitz tankeexempel är till stor del verklighet i den transparenta värld vi ser idag till följd av internet och de sociala medierna. Plötsligt har alla insyn i vad vi gör och vad vi tycker och tänker, dock i olika grad beroende på vilket socialt media vi avser naturligtvis. Bloggarnas explosiva ökning under 00-talet gjorde att privatpersoner plötsligt blev både publicister och journalister då vad som tidigare var information om deras privatliv plötsligt blev offentligt för allmänheten. Gränsen mellan vårt privata och vårt professionella jag suddas även det ut alltmer likt väggarna i Meyrovitz samhälle försvinner. Kanske har ni precis som jag olika strategier för olika sociala medier, en mer professionell profil för blogg och Twitter och sitt mer vardagliga jag på Facebook. Är detta ett försök att fortsätta hålla isär de olika världar och de sociala beteenden då vi är på ett sätt på Facebook och på ett annat på Twitter? Mycket tyder på att våra sociala media-världar även dem glider ihop till en mix av våra olika sociala beteenden i alla sociala medier. På samma sätt suddas gränserna mellan det professionella och det privata ut allt mer samtidigt som gränsen mellan arbete och fritid inte är lika självklar.

.
KONTROLLEN ÖVER INFORMATIONEN

Meyrowitz menar att medierna tillsammans med personerna som bar dem tidigare var begränsningar för vidarebefordrandet av information. Vem som äger tillång till informationen har traditionellt sett berott av vilken sociala status en människa har. Mönstret av informationsflödet har även det varit ett tecken på social status. Människor med samma status i ett samhälle har tillång till liknande sociala situationer samt liknande information. Människor med olika status har vanligtvis tillgång till olika sociala situationer och olika information. Hög status visas och underhålls genom kontroll av kunskap, färdigheter och erfarenheter. Den specifika situationen definierar ofta betydelsen av olika typer av social information och kunskap. Situationen kommer därför att definiera den relativa statusen beroende av vilka som är närvarande. En sjuk bilmekaniker kommer troligen att inneha en lägre status än doktorn han går till. Samtidigt kan en världskänd kirurg med problem med bilen vara underlägsen mekanikern i den motsatta situationen. Förhållandena avgörs därför av vilka som är närvarande och tävlar om tillgången till mest kunskap i situationen. För att behålla ett övertag skyddas informationen traditionellt genom att ge den en jargong eller genom att begränsa tillgången till den. För att bibehålla en position i en hierarki bör informationen färdas uppifrån och föras vidare nedåt i hierarkin varför en motsatt situation skulle hota den hierarkiska positionen. Det Meyrowitz kallar för elektronisk media påverkade den traditionella hierarkin genom att ändra riktningen och mönstret för informationsflödet. Ju mer mediumet tillåter människor access till information desto mer föder det en homogenisering. Elektriska medier har gjort att information blivit tillgänglig för betydligt fler människor, oavsett klass och status. Enligt Meyrowitz medförde de elektroniska medierna en dramatisk förändring i attityden till vidarebefodrandet av information. Medierna omformade rollerna för socialiseringen och påverkade den traditionella relationen mellan fysisk placering och tillgången till social information.

Är det något internet och de sociala medierna har bidragit med så är det möjligheten att få tillgång till information. Demokratiseringen av tillgången till information har lett till ett transparentare samhälle vilket påverkar varumärken likväl som reklamens auktoritet som budskapsbärare. I och med de nya kommunikationsformerna blir hemlighållande och kontroll av information allt svårare att upprätthålla. Mottagaren kan därmed inneha samma information som sändaren varpå informationen som sänds ut kan ifrågasättas och diskuteras. Mycket händer inom byråvärlden både för reklamkontoren och de traditionella designbyråerna. Min övertygelse är att de olika byråerna behöver varandras kunskap och jag tycker att vi redan har börjat se tecken på att utvecklingen rör sig åt det hållet. Vi går en spännande tid till mötes, den saken är klar.

.

”regardless what industry you are in, you can learn from other industries”

-Tom Johnstone, koncernchef SKF, Vinnande ledarskap 2010

En Fan page på Facebook för ditt företag eller ditt varumärke och sen är det klart! Check på listan över ToDo, sociala medier: bock på den, vi är där, vi är med. Nu kan alla som gillar vårt varumärke bli fans vilket sedan kommer att synas i deras profiler för deras vänner och ännu fler kommer att bli våra fans och vi får pris för bästa satsningarna i sociala medier 2010. Snabbt gick det också, en Facebook-grupp var ju inga problem, inte ett Twitter-konto heller, nu är det bara att sätta sig och vänta så sköter sig detta av sig självt. Användarna kommer att sköta kommunikationen åt oss, det blir ett herrans buzz av det här. Sociala medier är framtiden, det säger ju alla!

Är jag ironisk? Ja en smula. Men ibland kan man undra. Detta är vad jag kallar för Social media quick fix. Och precis som bilden visar så ser jag vissa likheter med det vi kallar green wash, snabbt ordnat men inte särskilt djupt förankrat.

Åter till Facebook. Själv har märkt att det har blivit en hel del pages som jag är fan till på Facebook. Steget från att inte vara ett fan till att bli ett, är inte särskilt långt och det kräver heller inte något hard core-engagemang från min sida. Ta Bullens Pilsnerkorv t.ex. jag är ett fan och jag antar att min beslutsprocess löd ungefär ”jo jag gillar Bullens pilsnerkorv, det är gott, jag blir ett fan”. När jag nu går in på deras Fan page igen ser jag att väldigt många fler har gjort detsamma, vi är idag 7000 personer som är fans av Bullens. Sen då? 7000 personer har gjort valet att bli fans men mycket mer än så är det inte. Inte en update på förstasidan och inga diskussioner. En död sida helt enkelt, med en bild på en burk med korv. Fan pages startas inte bara av företagen själva, det kan vara privatpersoner som ligger bakom också. Men spelar det egentligen någon roll i det här sammanhanget, vem som är upphovsman. Jag tycker inte det. Coca Colas page på Facebook har idag 5,3 miljoner fans. Att jämföra Coca cola och Bullens känns väl inte helt fair men trots att Coca Cola är ett av världens största varumärken så startades denna grupp av två herrar som gillade deras produkt. Vilket man senare har gjort en grej av. Alla kanske inte är fans för att de har ett brinnande intresse av vad som händer, vissa har kanske bara blivit fans för att de vill visa andra vad de gillar. Oavsett så finns där en samling människor som har gjort ett val, de har blivit del i en grupp vars medlemmar har någonting gemensamt.

Svaret på frågan om vad sociala medier handlar om landar ofta i en diskussion om dialog. Om att brukarna ska kunna föra en dialog med företag och göra sin röst hörd. Många exempel jag har sett under min research menar att detta är just syftet med satsningarna på sociala medier. Men verktygen som används är ofta desamma som förr. Om tanken är att skapa en dialog, men det som kommer ut är gammal hederlig spridning av budskap och uppmaningar, når man då verkligen sitt mål med att få in sina brukare i en konversation? Om ingen konverserar och om det inte sker någon dialog, hur mycket social ryms det då i begreppet sociala medier? Att använda sociala medier som ytterligare en kanal för att nå den stora massan, är det någon som har ett intresse av att lyssna till det? Varför ska jag följa ett företag på Twitter som enbart sänder ut information om nya produkter likt en presslänk på en hemsida där kommentarer och diskussioner från brukarna inte lyfts. Vad är det som skiljer detta arbetssätt från det vi sett i generationer?

Samtidigt sägs det ofta att det är bättre att göra dåligt ifrån sig inom sociala medier än att inte försöka alls. Det håller jag med om, learning by doing, men jag tror det är viktigt att välja var man lägger sin energi. Alla sociala medier måste inte passa för alla varumärken och att finnas precis överallt kan inte ses som en universell lösning för alla företag. Det finns inga snabba lösningar och även om jag håller med om att det är bättre att göra ett dåligt försök än att inte försöka alls så är jag av den bestämda åsikten att det är bättre att inte göra någonting alls än att förlita sig på en quick fix. Om engagemanget tar slut samma dag som Facebook pagen, Twitter-kontot etc. är skapat och dess enda syfte är att tillämpa gamla verktyg för nya modeller så är det bättre att stå utanför.

Är du lyhörd som varumärke så märker du var människor pratar om dig, du ser deras energi. Och 7000 personer borde väl vara skäl nog att engagera sig. Starta en dialog, visa engagemang och bygg relationer!

Design som begrepp är ett söndertrasat sådant och idag ser vi det lite varstans men vad det innebär blir allt mer utsuddat. För vad är design, vad ryms inom detta begrepp och vem äger rätten till det? Jag kikar djupare i denna diskussion och  diskutera frågan löpande under kategorin ”vad är design”

Italienaren Roberto Verganti, professor vid Politecnico di Milano utkom i höstas med en ny bok där han försöker förklara innovationsbegreppet och vad som krävs för att uppnå vad han kallar för Radical innovation, vilken jag ska försöka förklara i detta inlägg. Verganti ger samtidigt en känga till den etablerade bilden av hur man åstadkommer innovationer och jag måste säga att jag tycker det är ganska skönt att höra något säga att IDEO´s sätt att arbeta inte kan ses som en mall för hur designers arbetar. Vilket ofta är uppfattningen.

Verganti ser begreppet design som ett spektrum som sträcker sig från form via innovation till design thinking. (FORM-INNOVATION-DESIGN THINKING) Han sammanfattar designbegreppet som ”design is making sense (of things)” ,samtidigt som design ger värde till objektet. Viktigt att förstå i resonemanget är att man måste se design sträcka sig utanför den fysiska formen. En tjänst t.ex. har ingen form, men den har ett värde – vilket går att utveckla och innovera. Det handlar om synsättet, hur man ser på designbegreppet, ”transform design from being an art to becom a process”.

Fokus i diskussionen kring innovation har länge varit kreativitetsmetoder, open innovation och crowdsourcing i syfte att ta fram så många nya och annorlunda idéer som möjligt. Verganti menar att det är sällan idéinsamlingen och att få in många förslag som är problemet, idéer är gratis och finns i överflöd. Utmaningen består snarare i att lyckas plocka ut den idé som är mest relevant och som är förenlig med visionen för företaget och utefter den skapa en innovation.

Att människor inte vet vad de vill ha har länge varit debatterat och något jag tidigare diskuterat i inlägget ”vad kunden vill ha”. Den gamla hederliga marknadsundersökningen och fokusgruppen har fått ta emot en hel del ifrågasättande de senaste åren eftersom människor endast baserar sina uppfattningar på vad de vet, på vad som är känt. IDEO tillsammans med en stor del av designvärlden visade därför en annan bild på hur man finner människors dolda behov, behov människor ännu inte vet om att de har. Säkert har du, tillsammans med miljoner andra sett IDEOs video på hur de försöker finna kunders dolda behov genom att istället för att fråga, bl.a fotografera och filma. Verganti menar att både marknadsundersökningen och iakttagandet, det IDEO förespråkar, kan skapa incremental improvements som bygger på anpassning till utvecklingen av sociokulturella modeller. Med andra ord motsäger han inte att dessa metoder kan skapa innovationer, men att de ligger nära vad som finns idag och att de är baserade på vad som är. Detta kallar han för market pull, att ta till sig det marknaden efterfrågar och leverera det uttryckta behovet i en produkt eller tjänst.

Vid lanseringen av Apples Ipad var förväntningarna extrema och efter att lanseringen var gjord stod en hel värld och undrade vad vi skulle göra med denna nya apparat. Steve Jobs sa redan 1998 att Apple frågar inte vad människor vill ha för ”folk vet inte vad de vill ha innan du visar det för dem” Verganti refererar även till Alessis ledning som ska ha uttryckt sig ”What market? we do not look at market needs. We make proposals to people.” Make proposals, att skapa och sedan berätta för människor vad det är dom vill ha. Viktigt att påpeka här är att detta inte rör sig om endast en teknikdriven process likt den vi såg i svunna tider då teknikens utveckling var det som skapade nya produkter. Marknadsförarnas roll var då att försöka sälja in och övertyga oss om att den nya produkten faktiskt var värd att hänga i julgranen. Uttrycket ”en god marknadsförare kan sälja vad som helst” är numera klassiskt vilket får mig att tänka att produkten kanske inte alltid var så behövd.

Samtidigt ska inte teknikutvecklingen ignoreras men den måste kombineras med värdet, kontexten. Med tiden förändras uppfattningar om värden och vad som är av en rad olika faktorer i samhället. Paradigmskiften beror av händelser runt omkring oss. Och precis som i exemplet om Nintendo Wii gäller det som företag att ändra uppfattningen om hur saker och ting är, ändra kontexten. Därför, menar Verganti kommer inte radikal innovation av värderingar och betydelser ur brukarfokusering. ”It´s the meaning that is difficult to change, the context in the short term is frozen” På kort sikt menar Verganti kommer värdeskapandet ifrån brukaren själv men på lång sikt kommer värdeskapandet levererat till brukaren genom någon som har skapat honom/henne möjligheten till något annat genom att ändra vad som är. Nyttan tillsammans med den tekniska utvecklingen är enligt Verganti nyckeln till att skapa radikala innovationer vilka sedan trycks ut på marknaden genom vad han kallar för Technology och Design push. Radikala innovationer av teknik möjliggör radikala innovationer av värden.

Detta resonemang innebär som vi alla förstår inte en lätt uppgift och den kan därför heller inte trivialiseras i en film om hur man utvecklar kundvagnar genom att fotografera och filma. Samtidigt är det viktigt, tycker jag, att inte klanka ner allt för mycket på IDEO. Vad IDEO har lärt sig är att tala ett språk som går hem i business-sfären när de talar om designens fördelar. Det är få förunnat enligt mig.

Bild: screenshot från Eniros skattjakten

Sociala medier är på tapeten precis överallt och alla som har något att säga i ämnet verkar försöka att leverera sin del av sanningen. Och jag ska inte vara sämre. Då jag just nu skriver masteruppsats finns begreppet sociala medier med som en stor del och jag försöker själv hitta rätt i denna djungel av tips, listor och information. För vad är det egentligen som händer, ingen verkar ha någon riktig koll på vart sociala medier är på väg eller vilken betydelse de kommer att ha i framtiden. Men att de kommer ha betydelse, det verkar alla vara överens om. Sociala medier kommer att återkomma i den här bloggen framöver, var så säker.

Även marknadsföringen har ju som bekant gjort entré i de sociala medierna och den senaste tiden har vi sett prov på en trend i att leta efter saker. Dem av er som spelat GTA vet att easter egg hunts är något som återkommer i spelen. Det hela handlar om att hitta saker som är gömda på spelplanens yta precis likt ägg på påsk.
Så vad passar väl bättre till människorna i det ”på spåret”- älskande landet än en klurig skattjakt men rebusar, ledtrådar och en känsla för geografi? Ända sedan den gamla klassikern Tittavajahitta med sina gömda skatter runt om i Sverige har det med jämna mellanrum dykt upp nya skattjaktslekar på Internet. Trenden som utvecklats är att ta skattjakten från verkligheten till den virtuella världen och därmed blir jakten tillgänglig från soffan, för alla. Men oavsett om uppdragsgivaren heter Gowalla, Eniro eller Hemköp så verkar skattjakter underhålla människor och skapa intresse.

Hemköp kör fram till den 4 april en kampanj som man kallar för ”Den stora äggjakten”. Leken går ut på att de personer som har addat sig som fans på tävlingens fan page på Facebook (vilket hittills 3500 4200 personer har gjort) varje dag kl 11 får en ledtråd på var ägget befinner sig. Sammanfattningsvis kan jag säga att denna tävling är f-ö-r  l-ä-t-t och att den inte utnyttjar de sociala mediernas potential till någon större grad. Gårdagens ledtråd var t.ex. en illustration på en bagare och en kock och det enda man behövde göra var att söka ”bagare kock” på google så hittade man en webshop och bland produkterna fanns ägget. Känslan jag får är att den tävlande som är snabbast på att klicka på sök är den som vinner presentkort för 1000 kr och hur mycket klurighet finns det i det? Hur som helst så har tävlingen hittills fört de tävlande både till Flickr och Twitter och hinner man inte först så bjuds man på Hemköps egna chokladkaka och där har vi en hook för att få in människorna i butiken. Säkerligen är detta en bättre marknadsföring som ger betydligt större uppmärksamhet än vad en annons skulle ha gjort och kanske till en lägre kostnad men som sagt, kunde ha tagits ett steg längre.

Både roligare, svårare och mer varumärkesbyggande var däremot Eniros Skattjakt som hade sin kvalomgång i början av mars. Till en början var jag lite skeptisk men när jag väl gav mig in i leken så var jag snart fast. Skattjakten går ut på att finna ledtrådar inne i Eniros kartor som leder fram till nya ledtrådar och slutligen till skatten. Större delen av tävlingen utspelar sig i gatuvy-perspektivet och det fungerade ganska bra att följa efter bilar och hästar i kartornas värld. Vad som blev lite komiskt däremot var när kartorna inte riktigt gjorde som jag ville och årstiden ändrades. Kampanjen måste ha fotats i höstas eftersom alla bilder som hade med tävlingen att göra kläddes i höstruskets färger så det är lätt att veta när man hamnat fel om det plötsligt blev sommar. Höstrusket gav samtidigt en lite halvläskig känsla och det var faktiskt ganska creepy stundtals när man hittade människor stående i suspekta kläder på allmän plats i kartorna. Tävlingens ledtrådar var stundtals riktigt svåra och det krävdes ett visst googlande och chansande innan man hittade rätt. Jag tycker Eniros skattjakt är ett snyggt koncept för hur man får människor att engagera sig och ta del av de tjänster som man erbjuder. För att klara skattjakten behövde man prova på de flesta av Eniros tjänster och även ta en tur till Eniros egen Youtube-sida och tillbaka. Jag log för mig själv när jag insåg att låssmeden som åkte fast i frihamnen (bilden) i Stockholm och som sedan kunde spåras till Göteborg gav nästa ledtråd via det telefonnummer som Eniro hade på firman. Snyggt!

Gemensamt med jakten efter ”hidden packages” och ”spray tags” i spelet GTA hjälps människor via forum, kommentarer och bloggar åt att hitta det som är gömt, det skapas en konversation runt det som händer och det är väl precis det som sociala medier handlar om.

.

”the world revolves around me. Me, me, me, me, me -my favorite person — me. I don‘t want to get emails from anybody, I want to get memails”

-Seth Godin

Vi tidiga 80-talister var inte mer än 10-12 år gamla när vi fann den nya världen där Internet var frälsaren och den nya vägen till framtiden. I timmar satt vi framför datorn som ringde upp via ett skränande 14.4 modem och väl ute på nätet pratade vi i forum, chattar, på mirc och via icq. Med Internet blev vi bortskämda med att kunna få vad vi ville när vi ville och vi delade mer än gärna med oss till varandra. Först var det musiken som stod i centrum. Just den där låten till förfesten via Napster, Kazaa och senare dc++. När bandbredden förbättrades blev även filmer aktuella och riktigt risig bild och ljudkvalitet ansågs acceptabelt så länge vi kunde se just den där filmen, just här och just nu.

80 och 90-talisternas agerande handlade inte om en längtan om att bryta mot upphovsrätten. Det var snarare en önskan om ett nytt sätt att få tillgång till musik och film. Vad som helst, när som helst. Som vi alla vet tog det sanslöst lång tid innan tjänsteutbudet hann ikapp det tydliga behovet. Fokus låg på att skapa lagar för att förbjuda och sätta dit de förövare som gjorde på ett sätt som inte var brukligt. Musik det köper man i CD-butiken och film det hyr man i videobutiken, punkt och slut. Först för några år sedan fick vi se resultat i form av Itunes, Spotify, Voddler, On demand-tjänster och tvkanalernas play-tjänster.

När tjänsterna väl  fanns där så var det väl knappt någon som såg det som något större problem om det var en eller två reklamfilmer före ett tv-avsnitt eller mellan två låtar. Vi erbjöds nu att se materialet när vi ville samtidigt som vi kunde vara trygga i att slippa utföra något som gick emot Ipreds önskan.
De tillfällen då vi vill slippa reklam får vi betala för det. Reklamen är något som förföljer oss och omger oss i ett ständigt påträngande moln. Oavsett om det gäller att lyssna till den musik vi tycker om eller att se film på en filmkanal eller att ha ett webhotell där man skriver en blogg, som den här. Ingen reklam? – betala! Jag köper det, jag tror inte det är ett vinnande koncept i framtiden dock, en affärsmodell som bygger på reklamplatser, men för nu, jag köper det. Vill jag ha det gratis får jag stå ut med reklam, vill jag slippa så får jag snällt betala. Men det har SF aldrig fattat.

Bioreklam. Ett uttryck som funnits med i generationer som jag tror bygger på en svunnen tid då människor inte utsattes för tv-reklam på samma sätt som nu. Jag minns mycket väl när tv4 började sända i marknätet och vi som endast hade haft svt1 och svt2 fick uppleva något helt nytt och spännande. Jag längtade till reklampauserna och tyckte det var otroligt fascinerande och nyskapande att se alla dessa filmer fladdra förbi. Men idag, kom igen! På Sf medias hemsida står att läsa ”Bioreklam är impact. Publiken sjunker ner i sköna fåtöljer och sitter i halvmörker med blickarna riktade mot den stora duken. De kommer i tid och de vill se reklamen!” Personligen kan jag säga att jag tycker inte det här är ok. Om det står att filmen ska börja 19.00 men i själva verket börjar 19.15 p.g.a att alla vi som kommit i tid först måste titta på en uppsjö reklamfilmer och sedan trailers för andra filmer än den vi beslutat oss för att se. SF media slänger dessutom in en reklamsnutt för sig själva där de annonserar sitt budskap om hur glada och förväntansfulla biobesökarna är där de sitter och att de mer än gärna ser lite reklam innan filmen och just därför borde även ditt företag investera pengar här. Jag sitter där och tänker att nej SF, det här gör mig allt annat än glad, hade jag vetat att filmen skulle starta en kvart efter utsatt tid, då hade jag kommit hit en kvart senare. Vilka är ni att bestämma över min tid? Jag förstår att besökarna kommer ihåg reklamen på bio, man har ju liksom ingen annanstans att titta än rätt fram när man sitter i en fåtölj i ett mörkt rum. Men kommer mina associationer till SF och reklamerna som tar upp min tid påverka mig positivt eller negativt? Anledningen till att jag stör mig på det här är kanske för att jag är just 80-talist och går efter devisen Ingen reklam? -betala! Och det är ju precis vad jag har gjort. Jag har betalat hundralappen för att gå på bio och därför borde jag slippa att se reklam, borde det inte vara lag på det?

Jodå SF, jag kommer tillbaka, om än en kvart senare än utsatt tid.

.

”It’s not what you look at that matters, it’s what you see.”

-Henry David Thoreau

Under kategorin ”Vad är design” diskuterar jag begreppet design för att vidga vyerna om vad design är. Allt för ofta dras parallellen att design är detsamma som formgivning. Det är det naturligtvis, men det är även så mycket mer. Det finns många definitioner på vad design är och jag ska försöka vägleda i dessa och samtidigt ge min egen bild av vad begreppet design innefattar.

Tim Brown från IDEO får inleda denna kategori på temat Design thinking i en TED som trots att den snart är ett år gammal fortfarande är lika aktuell.

Igår stod jag och tittade ner på en hög direktreklam som låg innanför min dörr i lägenheten. Jag tänkte att jag måste sätta upp en ”ingen reklam tack” – skylt snarast. Samtidigt vet jag att det har jag snart glömt bort och dagarna går. Av ren rutin tar jag denna 5 centimeter tjocka bunt, bär bort den till pappersåtervinningen och där tar sagan slut. Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.

Men det går bra för direktreklamen, trots en övergripande nedgång inom reklammarknaden går inte direktreklamen procentuellt ner lika mycket som t.ex. tidsskrifter enligt statistik från IRM.
”Vi märker att många reklamköpare väljer mer säljdrivande annonsering, vilket är en av direktreklamens främsta styrkor. Detta är typiskt för lågkonjunktur, då det är viktigare att få en hög försäljning än att främst bygga varumärke”, säger Göran Kontin, marknadschef på Svensk Direktreklam enligt ekonominyheter.se.
Jag kan förstå det tänket, att lockade DR med fantastiska priser på ett större sätt leder till att kunderna blir uppmanade att fynda och att det inte i första hand handlar om att bygga varumärke utan att öka försäljningen. Men håller varumärket sin position när en bunt direktreklam dimper ner på hallgolvet eller kan det skadas av detta oönskade intrång i våra liv? Jag är helt säker på att det finns mängder av statistik på detta, reklamvärlden älskar statistik har jag märkt men som en novis på området kan jag bara tala för mig själv och mina upplevelser. För är det något vi har märkt de senaste åren så är det att reklamen tappar sin auktoritet i det rekommendations- och relationssamhälle vi lever i. Vi vill själva välja vilken reklam vi ska utsättas för och att få den kastad på hallmattan är snarare en provokation i vår privata sfär. Upplevelsen hos mottagaren efter alla kostnader för att nå fram måste ju vara positiv för att motivera hela kostnaden. Detta bör ju sedan generera att jag tittar igenom materialet, hittar ett erbjudande och slutligen åker till butiken och köper antingen det som annonseras eller någonting annat i butiken. Min reaktion är snarare den motsatta, jag blir grymt irriterad på Media Markkt, Lidl och ICA som kastar reklam in i mitt liv i tron om att jag kommer att uppfatta det som positivt.

Samma motstånd har knappt gått att ta miste på när det gäller telefonkatalogens vara eller icke vara, vilket det bloggas mycket om runt om i landet. Vem använder egentligen en telefonkatalog idag och är det egentligen försvarbart ur miljösynpunkt att dumpa kilovis med kataloger på trapporna till hyreshus. Det är en intressant debatt, vad jag tycker är ännu mer intressant är hur företagen som betalar för annonseringen i katalogerna motiverar sina kostnader. Att synas är naturligtvis viktigt och söker man efter en frisör så gör kanske några det i telefonkatalogen. Och kanske uppmärksammar dessa människor de frisörer som har sitt namn i större fontstorlek mer. Kanske faller deras blick mer troligt på ett namn i avvikande färg och kanske har fetstil en inverkan på valet av företag. Kostnad, kostnad, kostnad. Jag tror att det är dags att tänka väldigt annorlunda, väljer vi frisör efter vilken som syns mest i katalogen eller väljer vi frisör efter vad vi får rekommenderat av andra, upplevelse, pris och bemötande. Kanske får du som frisör ut mer för dina pengar om du istället lägger dom på en espressobryggare som du använder för att bjuda alla dina kunder på kaffe eller att du finner en annan väg som får människors upplevelse att påverkas i positiv riktning. Gillar dom det kommer dom att berätta om det till sina vänner och bekanta. Kanske twittrar dom om det samtidigt som fönen går varm…