Feb 28

Jag vet, jag har missuppfattat hela grejen med blogg.
Vad hände med det levande och det uppdaterade undrar du. En uppdatering i månaden, kan det verkligen kallas för en blogg? Hmm?
En relevant frågeställning.

Sedan jag startade den här bloggen för drygt ett år sedan så har jag sannerligen kommit till en betydande insikt och det är hur mycket tid bloggandet tar i anspråk.
Det är inte så att jag lider brist på intressanta ämnen att ta upp men för att få ihop en text som både är intressant, givande och kanske framförallt påläst så springer tiden snabbt iväg.

Alla har olika sätt att blogga. Vissa vill framföra tydliga teorier väl underbyggda av tankegångar och hänvisningar, andra snarare diskutera aktuella händelser och en tredje kanske främst länka ett roligt videoklipp.
Olika är det naturligtvis på vilket sätt vi konsumerar bloggar. Vissa besöker sina favoritbloggar flera gånger om dagen och förväntar sig ständigt nya inlägg, andra kanske någon gång ibland och läser ikapp det som lagts till sedan sist. Duggar gör tipsen om hur man faktiskt bör bete sig när man bloggar. Uppdatera si och så ofta, skriv långa respektive korta texter, många bilder, få bilder, frågeställningar eller konstateranden.
Att blogga för bloggandets skull, i rädsla om att tappa i besöksstatistiken är nog inte min grej. Men faktum kvarstår att besöker man en blogg som nästan aldrig uppdateras så finns en överhängande risk att man faktiskt glömmer bort bloggen till slut. I det enorma utbud som finns så tas uppmärksamheten snart upp av någon annan.

Otaliga är de blogginlägg som jag inlett vilka senare fallit i träda. Tiden rann i väg, ämnet blev inaktuellt, debatten redan avslutad, intresset inte längre så stort. De blogginlägg som väl blir till å andra sidan och som publicerats, om de inte skapar någon diskussion då har ju hela grejen med sociala medier gått förlorad. För vad finns det egentligen för glädje i att publicera åsikter som inte skapar en dialog? Det blir direkt ensidigt, en envägskommunikation som inte kommer tillbaka. Som en bok. Kommunikation ut. Stopp.

Det är därför jag gillar Twitter. Istället för att behöva gå den långa blogg-inläggs-vägen från tanke till text till hitta bild till redigering till publicering, så går jag från tanke till DÄR – en tweet. Plötsligt så kort tid mellan tanke och publicering och direkt läge för respons och diskussion. Grejen med hela sociala medier-sfären är för mig just diskussionen och dialogen men även hastigheten. Jag har en sak som jag tycker är intressant och jag vill prata om den nu. Inte sen.
Inte efter tanke-text-hitta bild-redigering-publicering. Nu. Är ämnet till skillnad från min övertygelse inte intressant i någon annans ögon – fine, min spenderade tid är i princip noll. Ser någon annan ett värde i diskussionen så är vi redan igång, nu med detsamma.

Någonstans måste man nog fråga sig för vem man bloggar och vad man själv får ut av det.
Lite ge och ta. Vill jag ge kunskap eller vill jag ta kunskap eller vill jag båda delarna? Snarare det sistnämnda.

Detta är inget ”nu lägger jag ner bloggen”-inlägg, det är heller inget ”bloggen är död-inlägg”. Det är ett ”Jag har en ambition om en mer levande blogg framöver”-inlägg, ett ”Har du inte Twitter så skaffa det”-inlägg och ett ”nej jag kommer inte börja blogga dagens outfit eller att jag har checkat in på Netto i Bromölla för att få flöde i bloggen”-inlägg.

Det är ju faktiskt skam att som jag ha publicerat en masteruppsats om sociala medier, som för övrigt är sidans populäraste inlägg, inte efterlever uppsatsens slutsatser. Skam.

Lev nu väl och kontakta mig på Twitter, ni hittar mig här.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Jan 23

Två historier ur livet med ett gemensamt problem.

I en festlokal planeras för en riktig skiva. Förhoppningen är en riktig skrattfest. Klackarna i taket. Party, party. Vad det gäller bordsplaceringen så är strategin att sprida ut och blanda de olika personligheterna så mycket som möjligt. ”Om vi sätter de sociala och pratglada bredvid de tysta och timida så kommer det innebära att de båda kommer att börja socialisera med varandra. De sociala får helt enkelt de timida att bli sociala de med.”
En sund tankegång.
Men festen blir inte som planerat, det är lugnt i lokalen och samtalstonen är låg. De annars så sociala och pratglada gästerna verkar ha kommit av sig efter att ha försökt dra igång samtal med sina timida bordsgrannar och samtalsämnen verkar dö ut ett efter annat.
Nej, festen blev en flopp. Middagen flöt snabbt förbi och gästerna lämnade tidigt.

I en möteslokal på ett företag sitter en arbetsgrupp inbokade under rubriken brainstorming. Den kreative i gruppen försöker dra igång en kreativ process tillsammans med sina inte fullt lika kreativa kollegor men tyngs snart ner av de övriga medlemmarnas begränsning att tänka fritt. Efter tio ”dedär fungerar inte”, ”vad har dedär med dehär att göra”, ”höhöhö det var det dummaste jag har hört” och ”det blir alldeles för dyrt” så har den idogna kreativa själen lakats ur på engagemang. Mötet blev inte som förväntat. Deltagarna lämnade snarare irriterade än inspirerade.

Det var uppenbarligen dags att tänka annorlunda.

Så hur gick det sedan?
Till nästa fest tänkte värdparet annorlunda, de beslöt sig för att placera sina pratglada och sociala vänner runt ett bord och sina lite mer timida gäster runt ett annat. Det sociala bordet blev en hejdundrande skrattfest, högljutt ljöd hejropen över hela lokalen. Det timida bordet var från början ganska tystlåtet men rycktes snart med i de sociala bordets glädjespridande atmosfär och skrattade tillsammans åt det sociala bordets tokigheter. På företaget gjorde man om i projektgrupperna och lät de mer kreativa personerna arbeta tillsammans och de mindre kreativa bilda en annan grupp. Den kreativa gruppen pratade om allt och inget, den ene fördjupade den andres galna idéer och först när den kreativa processen var slut anpassade de sina olika förslag till den verklighet deras organisation befann sig i. Förslagen fick ett fantastiskt mottagande av ledningen som hurrade för de nya idéerna varpå de mindre kreativa kollegorna snart insåg att detta annorlunda sätt att arbeta uppenbarligen lönade sig vilket gjorde att de ändrade sin inställning till det konstiga arbetssättet.

Skrivet med en uns ironi förstås, men ligger det inte någonting i det?

Alla är vi kreativa enligt våra cv:n men hur kreativa är vi i verkliga livet? En kreativ person tror jag har förmågan att släppa begränsningar, tänka fritt bortom det som är med en förmåga att hitta samband mellan till synes skilda världar. Någonting som man måste träna på. Länge och ofta. Det ställer även krav på en kreativ miljö och en tillåtande kultur.
Alla har en kreativ sida, det gäller bara att arbeta fram den. Tänker vi ett steg längre i vår ”bordsplacering” så tror jag att man kan förändra arbetskulturen i organisationen. Därför menar jag att innan vi är där så är det bra att tänka bordsplacering. Har du fem anställda som är betydligt mer kreativa än den övriga personalen, låt dem arbeta tillsammans!

Men vad gör vi då om vi bara har en social vän att bjuda till vår skrattglada fest eller om vi bara har en person som värnar om den kreativa processen i organisationen?
Skaffa verktyg! Festens verktyg kanske heter sånghäfte, lekar eller varför inte alkohol. Företagets eller organisationens verktyg kan vara kreativitetsmetoder som tillsammans med en god instruktör (företagets enda kreativa person) kan få de mest bakåtsträvande kollegorna att börja tänka annorlunda. Verktyg kan hjälpa oss en bra bit på vägen och jag kommer att presentera ett antal på bloggen framöver.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Jan 4

Sällan är det som reklam verkligen berör mig. Får mig att tänka till. Får mig att stanna upp.
Sällan är det jag minns vilken reklam som jag såg igår, vilken jag såg idag eller vilken jag just sett. I mitt medvetna.
Jag minns inte.
Filmer och bilder och jinglar flyger förbi och ersätts av andra. Börjar och slutar.
Tiden den går.

Det finns reklam som roar mig, reklam som irriterar mig men framförallt reklam som bara dröser i hög.
De är som sås. En riktigt bland bechamel. De gör mig varken glad eller arg, de bara passerar förbi.

Comhems hyllningsreklam tycker jag rolig. Jag känner igen internetklippen och jag skrattar åt likheten.
Den var skoj. Nu var den slut.
Tiden den går.

Jag inser att jag uppenbarligen inte ser så mycket på tv för först här om dagen såg jag IQ:s nya kampanj för första gången.
Den börjar i samma jargong som Comhem, knäppa klipp från internet. Jag känner igen flertalet, klipp man sett på fulla människor som gör bort sig och ramlar. Jag skrattar. För det är ju roligt.
Men på ett så snyggt sätt fade:as klippen över och byter jargong. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag sätter skrattet i halsen. Plötsligt blir det roliga fyllesnubblingarna både misshandel och våldtäkt och jag lämnas med en obekväm känsla när filmen är slut.
Och jag inser att shit, det här var ju faktiskt en reklam som gjorde det. En reklam som faktiskt berörde. En reklam som nådde ända fram och som faktiskt satt kvar efter att filmen tagit slut.

Kanske var det förmågan att påverka upplevelsen och sinnesintrycket och få det att ändras under vägen som gjorde det. Vände det mot mig själv.

I början skrattande. I slutet allvarlig. Inte skrattande rakt igenom som Comhem-reklamen och inte som bland bechamel.
Två helt olika känslor, i en reklam, under loppet av en minut. Relevansen så stark och budskapet så innerligt skarpt.

Hatten av, jag blev uppenbarligen berörd av reklam. Det var inte igår.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Dec 12

För några veckor sedan twittrade jag och tipsade om ett avsnitt av vetenskapens värld på svt play om naturens sinande resurser. Sedan dess har dessa teorier kommit och gått i mitt huvud och jag kände att det var dags att se om detta avsnitt. Och det borde alla göra vill jag påstå för enligt mig är detta oerhört relevant oavsett vilken bransch man arbetar inom. Men pass på, avsnittet ligger endast uppe tills den 15e dec! Du finner det här.

Det handlar om peak oil och sedermera peak everything där bl.a teoretikern Richard Heinberg framför sina resonemang om vad som kommer att hända med ekonomin och med världen när vi når toppen för hur mycket olja vi kan utvinna i världen. Enligt Heinberg har vi förlitat oss på och blivit vana vid billig energi och då framförallt i form av olja. För ingenstans i världen kan vi få arbete utfört lika billigt som genom oljans energi. Den ekonomiska tillväxten baseras enligt Heinberg på billig energi och när det inte längre är möjligt kommer ekonomierna att fallera.
Så vad händer när vi inte kan förlita oss på billig energi som vi vant oss vid? Vad händer när råvarorna tar slut och vi inte längre kan producera, producera och producera? Kanske blir mänskligt arbete värt något igen och kanske kommer vi som Heinberg förutspår börja leva ett liv som mer påminner om det liv vi levde på 1700-talet. Han är en domedagsprofet säger många och han avfärdar snabbt världens försök till alternativa energikällor. De anses inte kunna täcka det gigantiska hålet som skapas när oljan försvunnit.

Vad tror du – panik eller det reder sig?

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Nov 9

För några veckor sedan publicerade jag ett inlägg där jag frågade om den kreativa konsultbranschen rör sig mot samma mål. Inlägget skapade en mycket intressant diskussion där människor från både pr, reklam, branding och kommunikation gav sin syn på frågan. Först en sammanfattning. Att någonting händer i branschen verkar de flesta vara överens om men hur branschen kommer och bör se ut framöver finns dock en osäkerhet kring. Sammantaget anses att de olika disciplinerna behöver varandras kunskap för att tillsammans kunna skapa kraftfulla helhetsleveranser. Det finns en vision om en byrå som täcker in alla kompetenser under samma tak som klarar att leverera helhetslösningar i form av tvärkompetenta byråer. Ur en uppdragsgivares perspektiv torde den tvärkompetenta byrån vara ett bra alternativ då alla kompetenser kan köpas från en och samma leverantör för att skapa en sammanhållen kommunikation kring affären. Vilken sorts kompetens som krävs för att skapa en sådan byrå är dock oklar. Krävs det ett antal sammankopplade specialister eller krävs det en samling generalister är frågan. Kan överhuvudtaget en person med specialistkunskap inom en disciplin även skaffa sig specialistkunskap inom en annan? Kanske kan lösningar erhållas genom nätverk där olika dicipliner knyts samman för att på bästa sätt kunna bidra med sina olika spetskompetenser till en enhet. Vad krävs då för kompetens av den som ska koordinera dessa olika delar? Kommer kanske byråerna snarare att specialisera sig och bli bäst på enskilda delar av processen, – e.g. bli bäst på analys etc. Det blir en fråga om att kunna sammanfoga olika kunskaper kontra koordinera olika specialistkompetenser till ett gemensamt resultat. För att på ett djupare plan kunna samarbeta över gränserna mellan de olika disciplinerna efterfrågas en förståelse för varandras kunskaper i fråga om styrkor och svagheter. Detta torde gälla de olika aktörerna inom branschen likväl uppdragsgivarna. Nu en reflektion. Tillsammans mot framtiden, som nätverk eller alla under samma tak. Kumbaya. Är det verkligen troligt att framtiden kommer att te sig på detta sätt? Den rörelse som man kan tyda anser jag är att olika dicipliner rör sig in på andras tidigare domäner. I förra inlägget kunde ni läsa om PR/kommunikations-studenter som skapat koncept som vid en första anblick tordes gjorda av studenter från en strikt designskola. Jag tycker mig se fler exempel i branschen. Webbyråerna går mer och mer ifrån att vara ett gäng kodare till att bli framgångsrika i vad man brukar kalla tjänstedesign. PR-branschen försöker sluka hela sociala medie-sfären och reklambranschen försöker hänga med i svängarna. Designsfären å sin sida visar ambitioner på att få en del av managementkakan samtidigt som de klassiska industridesignbyråerna tog rejält med stryk av den ekonomiska krisen och frågan är väl om de kommer att kunna återhämta sig till sina forna glansdagar igen. Branschen rör sig, men är det verkligen mot samma mål? Frågan kvarstår om det är allas ambition att ta samarbetet ett steg längre. Att vissa discipliner markerar på andras tidigare revir visar på ett sätt en vilja om att kunna leverera inom ett större område än tidigare. Kommer de strikta revirgränserna att kunna luckras upp med farhågan om att någon annan kanske ersätter den mark man så länge har bevakat? Kanske vore ”alla under samma tak”-lösninger alternativt ”nätverk”-lösningen ideal men jag undrar jag om vi inte snarare kommer att se en konkurrens över disciplingränserna i allt större utsträckning framöver.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Okt 29

Martin skrev ett inlägg för några veckor sedan som berörde den allt mer integrerade PR/Design/Reklam-branschen. Där tog han bl.a upp diskussionen kring värde, och knöt den främst till designbyråer, men menade att termen alltmer används både inom reklam och PR. Det var ett intressant inlägg, och en intressant diskussion som följde i kommentarsfältet. Både inlägget och diskussionen berörde delar av vad jag skrev min masteruppsats om, nämligen huruvida det skapas värde inom reklam och isåfall var.

Utgångspunkten för uppsatsen var att undersöka om reklam kunde använda det värde de skapar på fler sätt ex. inom produktutveckling. Syftet med detta skulle isåfall vara att förlänga affären med kunden och använda sin kunskap om kundens varumärke på bästa sätt. Att bara kommunicera ett värde, ett i många fall påklistrat värde, är vitt skilt från att vara del i att skapa värdet. Djupintervjuer med nyckelpersoner i projektet gav alla samma svar nej. Det främsta skälet som angavs var att det inte fanns tillräcklig kunskap om varumärken, produkter eller marknader.
Jag fann detta underligt.
Både motviljan till att utvidga sin affär, och detta förnekande av den egna branschens kompetens. 
Jag beslöt mig för att undersöka hur det kom sig att denna uppfattning om branschen fanns.

En av förklaringarna framgår när man läser Dr. Robert Heath och Paul Feldwicks rapport ”Fifty years of using the wrong model in advertising”. I den konstaterar Heath och Feldwick att reklambyråns affärsmodell grundar sig på ”Information Processing model”, även kallad IP-modellen. Den går ut på att information färdas linjärt mellan avsändare och mottagare. Att så inte är fallet är knappast något som behövs förklaras för den här bloggens läsare, men likväl bevisar de att merparten av affärsmodellerna för reklambranschen fortfarande bygger på just denna modell. De bevisar även att den blivit utvecklats från att vara bara en kommunikationsmodell till det som ofta refereras till som sunt förnuft inom reklambranschen. Det stora problemet med IP-modellen, förutom att den uppenbarligen inte stämmer i det nuvarande mediasamhället, är att det inte finns plats för att ta betalt för skapat immateriellt värde i den. Och trots att den är allmänt förkastad i branschen, finns dess grundstrukturer kvar i de generella affärsmodellerna. De är dessa som måste förändras för att denna omvälvning av branschen ska kunna ske.

Som Martin skriver, så har värde länge varit ett ord som främst används av designbyråer. Detta är för att designbyråer har gjort just det, skapat värde, men inte mer. När produktionen har tagit vid har uppdraget lämnats vidare. Här i skiljer de sig markant från reklambyråer som själva producerat de idéer de utvecklat. IP-modellen är i stor grad ett barn av modernismen och funktionalismen, och följaktligen har det varit fördelaktigt i en affärsmodell att kunna ta betalt för en färdig produkt.
Detta är den stora skillnaden på varför reklambranschen lyckats ta betalt, men inte designbyråerna. Reklambranschen kan ta betalt även för en PRODUKTION och detta går att inkorporera i IP-modellen, men det går däremot inte ett immateriellt värdeskapande.

Alltså för att framgångsrikt skapa den byrån där alla kompetenser finns och där värdeskapande är en av de tillgångar som framhävs, krävs en ny innovativ affärsmodell.
Och att den inte till fullo existerar är orsaken till att det inte skapats en sådan byrå som varit ekonomiskt bärkraftig tidigare.

Så, reklambyråer vill ta betalt för det designbyråer traditionellt tagit betalt för. Värde. För det behöver de mötas, inte främst i kompetenser utan i affärsmodeller. Reklam måste bli tydligare med att de skapar värde och ha affärsmodeller där de tar betalt för det.

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i Göteborg.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Okt 21

Oavsett om det handlar om sport, artister eller företag så finns alltid en klick av ett varumärkes anhängare som vill visa på sitt trogna och långlivade engagemang och sin hängivelse till varumärket. Sin samhörighet. Hur ofta hör vi inte saker i stil med ”Jag har hållt på Bayern sedan den dagen jag föddes” eller ”Jag har lyssnat på Robyn sedan den dagen hon slog igenom, jag har alla hennes skivor och jag har varit på 35 av hennes spelningar”. När det kommer till företag finns egentligen ingen skillnad, där Apple naturligtvis är ett tydligt exempel. Sedan Apple började göra sitt riktiga uppsving i människors liv och tog sig från sin tydliga målgrupp ut till att omfatta gemene man visade det sig att det är viktigt att peka på att man har varit med från början. ”Jag har varit mac-nörd ända sedan 80-talet, stolt ägare av en mac 128k”. Faktum är att jag har sett många exempel på Twitter-bios där människor väljer att utnyttja det mycket begränsade utrymmet till att bara framhäva att man är en sann mac-användare och inte någon nytillkommen mainstream. För personen i fråga, uppenbarligen en otroligt viktig sak att påpeka. För en utomstående, kanske inte så jätteintressant egentligen.

Både vid lanseringen av Iphone och Ipad kunde vi se bekanta tillika obekanta Twittra och Facebook-uppdatera om hur man stod i kö i New york för att komma över ett av de första exemplaren. Detta fortsatte med kontinuerliga rapporter om hur produkterna fungerade och vilka nya möjligheter de skapade. En sann mac-användare måste tydligen ha det nya först av alla. Ska man se helt krasst på detta så kan man fråga sig om denna hängivelse och denna kärlek alltid är besvarad. Att vara först med att köpa en vara innebär egentligen att man står i en kö, tar ett exemplar av en produkt, betalar i kassan och går. Bedriften – du har köpt en produkt. Intressant och imponerande? Ja – troligen för den som gör det och hennes gelikar. För oss som tittar på? Kanske. Eller inte. Men finns det alltid ömsesidig kärlek i denna människa-varumärke-relation? Hur involverad är man egentligen i varumärket man älskar? Får man vara med och påverka, får man vara en i gänget eller är man bara en hang around som går och hoppas på att få bekräftelse och att en dag bli sedd?

Jag tror att det är mycket det som starka varumärken handlar om, att man just anser sig vara sedd och otroligt omtyckt och värdefull även om så kanske inte är fallet. Eller som Seinfeld uttrycker det:

”People come home from these games, We won! We won!
- No, THEY won – you watched.”

Hängivelsen ger en känsla av samhörighet där man ser relationen som VI snarare än jag och dom. Relationen mellan varumärket och brukaren och dialogen dem emellan sägs vara en av de sociala mediernas främsta möjligheter. Ett sätt att bekräfta en ömsesidig kärlek och ge näring till relationen. Att visa att man ser för att bidra till känslan att vara sedd. Många varumärken behöver den kontinuerliga dialogen för att fortsätta förtjäna engagemanget och intresset. Ett riktigt starkt varumärke verkar i min mening kunna ha råd med att vara sämre på det. De hängivna anhängarna älskar dem ändå.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Okt 20

I förra veckan kom det ut en rapport från Uppsala universitet om att den till synes triviala kommunikationen på Facebook har större värde än vad man tidigare trott. Framförallt kunde man se att avlägsna bekanta som var aktiva på Facebook blev mer närvarande i våra sinnen än de nära vänner som inte är användare, eller lika aktiva användare, av Facebook. Rapporten menar alltså att det inte är INNEHÅLLET i vad folk skriver på sina stausuppdateringar eller kommentarer, utan just ATT de skriver. Det är intressant när man funderar över hur företag ska agera på Facebook, eller sociala medier överhuvudtaget.
Facebook är i stor grad en ”buyers market”. Enskilda användare ”gillar” ett företag eller varumärke om det ger något i utbyte i form av status, information eller dylikt. Som företag arbetar man här inom den personliga sfären för konsumenter. Det är därför mer eftersträvansvärt att vara en ”vän” snarare än en ”påstridig telefonförsäljare som ringer mitt i maten”. För något år sedan var närvaron av företag betydligt större på Facebook än vad den är idag, och det var mer eller mindre obligatoriskt att en del av reklamkampanjen riktade sig mot Facebook. Jag upplever att detta har minskat, och undrar vad det beror på. En del av förklaringen är troligtvis att företag och reklambyråer ser Facebook för vad det egentligen är; en kanal som behöver bli fylld med innehåll.
Men vad är det för relevant innehåll som företag kan fylla Facebook med, och hur ska de kombinera trivialt trams med innehåll på ett intressant sätt?

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i  Göteborg. Vi kommer att få läsa mer av Anna framöver här på Designstrategen.se.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Okt 7

I förra veckan lyssnade jag till Berghs vd Pär Lager vid ett seminarium på Rhösska i Göteborg. Det går bra för Berghs och skolan får många lovord i världen vilket Pär naturligtvis poängterade ett flertal gånger. Han visade även upp några av studenternas arbeten vilka främst rörde kommunikation och PR. Pärs presentation gav mig en del funderingar på vad som händer inom den kreativa konsultvärlden där kommunikation, PR, reklam och design samsas. Det jag reagerade på och funderade över var Pärs ordval vilka han lyfte ett flertal gånger. Han pratade värde, lösningar och refererade från Cannes där en talare ska ha uttryckt sig ”Jag känner mig mer som en uppfinnare än som en kommunikatör.” Från min egen bakgrund inom design kan jag känna att Pär markerar ett skifte och en etablering på marker som tidigare hållits hårt av kanske framförallt designgrenen. De exempel som visades skulle lika gärna kunna ha kommit från en strikt designinriktad skola. Min fundering i allt detta är – går det att utskilja vad som är kommunikation, vad som är PR, vad som är reklam och vad som är design på sikt? Eller är det kanske designvärlden som trott sig vara ensamma om brukarfokuset, det lösningsorienterade och det värdeskapande? Jag tror att de tvärvetenskapliga fälten och det holistiska synsättet breder ut sig över hela branschen (och jag är inget undantag), där de olika tidigare klara gränserna mellan de olika disciplinerna allt mer suddas ut. Jag får känslan av att alla rör sig mot samma mål eftersom de olika områdena behöver varandras kompetens. Vad blir resultatet när mitten är nådd?

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon
Sep 20

Nu är min masteruppsats om sociala medier inom b2b färdig. Uppsatsens sammanfattning finner du nedan. Du kan läsa rapporten genom att klicka här alternativt ladda ner den genom att högerklicka och välja ”spara länk som…”

SAMMANFATTNING

I en värld där funktionella behov kan tillfredställas av många olika företag är
varumärket en viktig faktor för att skilja olika erbjudanden åt. Ett varumärkes värden kommuniceras idag på många olika sätt och de senaste åren har ett stort fokus legat på sociala medier. Främst har diskussionen om företags användande av sociala
medier kretsat kring företag med marknad inom b2c inom ämnesområdena
kommunikation, marknadsföring och varumärkesbyggande. Alla är de exempel på hur varumärken förmedlas och uppfattas med en förutsättning om att varumärket är av stor vikt inom b2c. Samma slutsatser har inte kunnat dras för företag med marknad inom b2b och litteraturen är oense huruvida varumärket är av lika stor vikt inom b2b som inom b2c.

Uppsatsen är byggd på en metod bestående av två delar; eget försök och intervjuer med företag. Det egna försöket var ett sätt att nå djupare insikter och egna upplevelser av hur webbnärvaro byggs i två av de vanligaste verktygen inom sociala medier; blogg och konto på mikrobloggen Twitter. Intervjuer gjordes med sju talespersoner från sju olika producerande företag inom b2b med fler än 1000 anställda.

Bloggen och Twitterkontot har vuxit i popularitet under projektets gång. Tillsammans har de skapat en bra webbnärvaro för varumärket Designstrategen som i slutet av maj 2010 genererade åtta av de tio första träffarna på svenska Google vid en sökning på “designstrategen”. De intervjuade företagen använder sig framförallt av de mest etablerade verktygen inom sociala medier, såsom Facebook, Twitter, blogg och Youtube. Flera företag motiverar satsningarna genom en önskan om att skapa och bibehålla relationer med kunder och potensiella kunder där intressenterna befinner sig, i en allt mer digital värld online. Företagens initiativ anses ha bidragit med stor uppmärksamhet och jämförs av några motsvara stora summor pengar i annonsering. Dock anses inte insatserna ha genererat den grad av interaktion som förväntats.

Studien visar att varumärket anses vara av stor vikt även inom b2b vilket medför att varumärkesrelaterade insatser inom sociala medier får anses lika befogade oavsett om företaget har sin marknad inom b2c eller inom b2b. Den pågående hysterin kring sociala medier kommer troligen att lägga sig med tiden och en diskussion om hur och vad som bör besvaras av företag inom de sociala medierna belyses. Vikten av att
kunna motivera syftet med varje enskilt initiativ samt att använda ett antal utvalda verktyg lyfts upp. Hur insatsers framgång ska mätas råder en stor osäkerhet kring. T.ex. kan inte antalet followers på Twitter räknas som antalet människor som lyssnar. Hur mycket information som verkligen kommer fram är en parameter att ta med i beräkningarna när man tittar på hur framgångsrikt ett initiativ har varit. Varje företag bör därmed besluta om vilka mätverktyg som ska användas för vilka verktyg för att se hur ett initiativ utvecklas och i förlängningen för att kunna motivera fortsatt
användning.

Företag bör uppmärksamma potentialen med de sociala medierna och bredda användningsområdet av det nya medielandskapet till att omfatta fler områden än kommunikation och marknadsföring. Oavsett insats bör företagen arbeta ur ett långsiktigt perspektiv där engagemanget lever kvar lika länge som verktyget används. Att bygga webbnärvaro tar tid och kräver kontinuitet och resulterar inte automatiskt i en dialog med mottagarna. En utebliven dialog eller interaktion behöver däremot inte innebära ett misslyckat initiativ då intaraktionstiden med varumärket kan vara argument nog för att påvisa att initiativet varit framgångsrikt.

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • StumbleUpon

« Tidigare Poster Nyare Poster »

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes