I tider av nedlagda bloggar och döda kommentarsfält gäller det att slå ett slag för dem som fortsätter att sprida kunskap, tankesätt och idéer. Faktum är att en lång rad av mina tidigare favoritbloggar inom reklam, varumärkesutveckling och design under det gångna året har tystnat. Uppdateringarna lyser med sin frånvaro vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Kanske har man inte längre lust eller tid att skriva, kanske orkar ingen längre läsa. Vem vet. Men ännu finns några tappra kvar, och den blogg som jag får ut absolut mest utav idag är utan tvekan The brand man.
Om du mot förmodan skulle ha missat denna blogg så föreslår jag att du lägger till den bland dina bokmärken och besöker den ofta. Förutom huvudmannen Micco finns där en en spännande mix av människor som turas om att bidra med tankar, kunskaper och erfarenheter, vilket jag ser som väldigt värdefullt.

Till 3 års jubileet av bloggen The brand man fick jag dessutom den äran att försöka ge min syn på nutiden och framtiden i två korta frågor. Svaret på den ena frågan har jag valt att publicera även här.

Vilka är de tre viktigaste framgångsfaktorerna för företag och företagare idag och i morgon?
Om man helt bortser från bransch och marknad så tror jag att 3 faktorer är avgörande, oavsett företag. Idag, likväl imorgon.

1. Varumärket: Jag tror att varje företag måste inse att dagens köpare är smarta och pålästa, och dessutom ruggigt duktiga på att se igenom påklistrade värden. Därför: Var sann!
   Varumärken kan, precis som människor, låtsas vara något de inte är och det kan göras trovärdigt på kort sikt. Men ju längre tiden går, desto svårare blir det att hålla uppe en falsk fasad.
   Den som är sann står för sin bakgrund och sin historia och är ärlig inför framgång och tillkortakommanden. Den som är sann tänker och agerar utifrån sitt hjärta.
2. Personalen: Först och främst, rekrytera rätt. Anställ människor som tror på ert företag och ert varumärke och som brinner för samma värden som ni gör. Det är en förutsättning för att varumärket ska kunna fortsätta vara sant och trovärdigt, även när organisationen växer.
   För det andra, uppmuntra och möjliggör glädje! Vi spenderar trots allt en väldigt stor del av våra liv på jobbet, kanske mer tid än tillsammans med våra nära och kära. Som privatperson hade du förmodligen aldrig accepterat ett liv präglat av slentrian och rutin, så varför göra det med ditt arbete? Som arbetsgivare, som chef och som medarbetare har du ett ansvar att uppmuntra och möjliggöra glädje i arbetet. Min övertygelse är att de som har roligt på jobbet presterar bättre, mår bättre, blir mer kreativa och är mer lojala.
3. Produkten: Produktutvecklingen måste börja i varumärket. Produkter som bara är produkter är lätta att kopiera. Varumärken, alltså människors associationer till en vara, tjänst eller idé, är betydligt svårare att kopiera. En bra produkt och ett tydligt varumärke blir en stark enhet. Var därför väldigt noga med att inte separera produkten och varumärket – väv dem samman. Med ett väl definierat varumärke blir produktstrategierna mer självklara. Gå till ditt varumärkes kärna för att finna embryon till kommande produkter.
   Se produkten som ett förkroppsligande av varumärket, och förstärk varumärkets uttryck genom en stark och tydlig designidentitet.

De är vad jag tror det, vad tror du?

Om du av någon anledning har missat inlägget i sin helhet föreslår jag att du kollar in det vid tillfälle. En lång rad kloka människor ger sin syn på samma frågeställning. Här.

Ha nu en fin fortsättning och gott nytt år!

Igår för 2 år sedan publicerades de två första inläggen på den här bloggen. Sedan dess har det publicerats 60 st inlägg med jämna mellanrum. Oregelbundna publiceringar har blivit den när bloggens signum på något vis och är kanske inte det bästa tipset för den som vill upprätthålla en jämn trafik. Syftet har dock aldrig varit att driva stor trafik och att slentrianmässigt slänga in inlägg bara för att, har aldrig legat i mitt intresse. Blogginläggen har kommit då jag känt att jag hittat ett intressant ämne att skriva om och när jag har haft tid nog att skapa texter som jag tycker tillför något i diskussionen.
De flesta besökarna förutom de som går direkt in på sidan kommer framförallt från Twitter, andra bloggar och sökningar på Google. Sökorden kretsar framförallt runt sociala medier, varumärkesutveckling och designbegreppet i sig.

Nackdelen med den här bloggen och med bloggar över lag egentligen är att när texterna fått någon månad på nacken och försvinner från förstasidan så blir de på ett sätt förbrukade. Förutom kategori och begreppstaggarna till höger samt sökningar på sökmotorerna så krävs en bloggbesökare som har tid att gå igenom gamla inlägg. Det vet man ju själv hur ofta man gör på en blogg.

Därför så här på 2 årsdagen så vill jag ge 5 gamla inlägg lite nytt ljus. Enligt mig är de fortfarande intressanta och på många sätt ännu relevanta.

1. TIDERNA FÖRÄNDRAS, ARKETYPEN BESTÅR
- Om arketyper och om varumärket Mountain dew.

2. VARFÖR GÖR ERT FÖRETAG DET NI GÖR?
-Om Simon Sineks resonemang om att företag som berättar varför de gör något är mer framgångsrika än de som berättar vad de gör eller hur de gör det.

3. HUR KAN MEYROWITZ´S 25 ÅR GAMLA TEORIER BIDRA TILL ÖKAD FÖRSTÅELSE FÖR SOCIALA MEDIER IDAG?
- En otroligt lång titel vars innehåll bjuder på ett kvarts sekel gamla teorier om bl.a. sociala situationer och kontrollen över informationen. Delar av dessa teorier är högst relevanta även idag för vår tids nya kommunikationsformer.

4. RÖR SIG HELA BRANSCHEN MOT SAMMA MÅL?
- Om den kreativa konsultsfären omformning där olika discipliner går över gränserna för vad som tidigare var andras domäner. Bra diskussion i kommentarsfältet dessutom.

5. BRANSCHEN RÖR SIG MEN ÄR SAMARBETE VERKLIGEN AMBITIONEN?

Uppföljningsinlägg till inlägget ovan baserat på diskussionen som kom ut av det, vilken jag kan tycka är värd några minuters läsning.

Slutligen ett stort Tack till er alla som har läst, bidragit till diskussionerna och tipsat vidare under de här två första åren! Hoppas ni alla får en fröjdefull jul om vi inte hörs innan! Ha det fint!

OnOffs konkurs gick som en löpeld genom medierna häromdagen då företaget meddelade att man ansökt om konkurs till Attunda Tingsrätt. I pressmeddelandet meddelade företaget bl.a. att ”Investeringarna har varit fullständigt enorma under det senaste halvåret. Till slut hade vi helt enkelt inte de finansiella musklerna att fortsätta driva bolaget.” Siba visade sina sympatier och DN verkade förvånas över att MediaMarkt inte kände skuld över att de bidragit till att sätta ett konkurrerande bolag i konkurs. Sällan har väl skådats en så märklig artikel.

Hemelektronikbranschen är en tuff en. Det är prispress, priskrig och prisgaranti. Prisfest, superpriser och prischock. Pris, pris, pris.
Den som lyckas lägga sig på lägsta pris framstår som den självklara vinnaren, förlorarna får skämmas och kasta in handduken. Vad var det han sa den gamle Kotler: ”If you are not a brand, you are a commodity. Then price is everything and the low-cost producer is the only winner” och ”Sell value, not price”. Det första citatet handlar väl främst om produkter i sig men jag tycker det är lika gällande i denna situation. För när konkurrensen har blivit så enkelspårig och banal ja då handlar det till slut bara om priset. Vem kan sälja varan billigast?
Förutsättningen för att detta ens ska vara relevant menar jag är att produkten i fråga är exakt densamma, det är således inte applicerbart på produkten ”bil”. Men i en situation där varan är densamma blir erbjudandet jämförbart.

Hemelektronikbranschens affär är just detta, extremt jämförbar. Hittar jag en tv som jag är intresserad av, säg en Philips 46PFL5605H så är det ingen större möda som krävs för att knacka in den aktuella produkten på Pricerunner, Kelkoo, Prisjakt eller vad du vill för att hitta billigaste priset. Handlar konkurrensen endast om pris ja då är det den som säljer till lägsta pris som vinner. Den största aktören med möjlighet till de största inköpen och den bästa logistiken torde snart ta hem bucklan.

Men ska vi ha det såhär? Är vi så enormt priskänsliga när det kommer till hemelektronik att priset betyder allt när vi ska handla ? Värderar vi inget annat? Vad hände med kundbemötande och service t.ex? Jag utgår i vanlig ordning från mig själv och dem jag känner i detta inlägg och gör mitt yttersta för att generalisera så mycket jag kan. För om man ska försöka sig på en vettig reflektion på denna nyhet bör man nog utgå ifrån hur vårt köpbeteende ser ut.

Men låt mig först berätta en annan historia. Jag känner en man, han är dryga sextio år. I alla år som han har handlat hemelektronik så har han gått till samma lilla butik i den ort där han bor. Oavsett om det handlat om svartvit tv, färgtv eller platt-tv, varje gång kommer han tillbaka. Butiken är inte särskilt billig och ligger märkbart över prisnivån hos de större kedjorna. Vi andra runtomkring ställer oss varje gång lika frågande ”varför går du dit? Vad fick du egentligen betala för den här tv:n? Vet du vad den kostar där och där?”. Han kunde inte bry sig mindre. Han betalar mer än vad han skulle ha gjort på de stora kedjorna, vid varje köp betalar han mer än vad vi andra skulle ha gjort. Och han kommer tillbaka. Han värderar uppenbarligen något som vi andra inte förstår. Kan det vara servicen, att han blivit vän med försäljaren, att han vill stödja den lilla aktören, att det blivit tradition eller handlar det kanske om tryggheten. Vem vet, men priset är uppenbarligen inte grejen för honom.

Service, kundbemötande, lokaler, affärslägen osv. är naturligtvis viktiga faktorer inom handeln för att vi ska besöka ett varuhus. Men inom hemelektronik vill jag påstå så behöver detta inte vara argument nog vid själva köpögonblicket. Vi går gärna till den trevliga butiken med den charmiga personalen i det mysiga köpcentret för att ta reda på vilken produkt som passar oss. När vi väl fått rådgivning, hjälp och tips kanske vi beslutar oss – det blir en Philips 46PFL5605H, det är tv:n för mig. I det läget blir det dock oerhört frestande att ta upp mobilen, knappa in jämförelsesajtens adress och uppdatera sig. Jag vet vilken produkt jag vill ha, men går jag till ett annat ställe så kommer jag att spara tusen kronor. Så vad gör jag?

Jämförbarheten är till fördel för oss konsumenter men till återförsäljarnas nackdel då det driver priskonkurrensen till sin spets. Att inte vara lika jämförbar som återförsäljare av någon annans produkter är naturligtvis en svår nöt att knäcka för bolagen. Ju fler som säljer samma vara desto längre drivs konkurrensen baserat på priset. Hur löser man det? Ett sätt är att se till att vara den enda återförsäljaren som har rätt att sälja en specifik produkt eller från leverantörens sida kräva att varan kostar lika mycket överallt (ref. Apple). OnOff försökte hitta fler faktorer att konkurrera på. Jag minns deras ”Help”-koncept som bland annat inkluderade leverans och installation. Hjälp även utanför butiken med andra ord – i grunden en god tanke. Trenden inom handeln i stort är ju annars att erbjuda sina egna märkesvaror (EMV). På detta sätt blir inte varan jämförbar och valet av leverantör inte låst varpå marginalerna ofta går att upprätthålla. Men är det lösningen för oss alla, att återförsäljarna plötsligt blir ”leverantörerna”, kommer jag då att kunna köpa mitt favoritmärke där om fem år?

Hemelektronikbranschen måste tänka om, det måste finnas fler konkurrenskraftiga argument i affären. I annat fall finns ingen annan väg än att störst och starkast vinner och småaktörerna får lägga upp tv:n på pakethållaren på cykeln på köpet, stämpla ut och cykla hem.

Spotifys besked om försämrade villkor för musiktjänstens gratisanvändare har väl inte undgått någon. Reaktionerna på denna nyhet blev enorma och även om en del användare ställde sig positiva till det hela var det nog de negativa kommentarerna som fick störst utrymme. Spotifys eget blogginlägg där nyheten först publicerades har till dagens datum genererat nästan 10000 kommentarer. På Twitter var uppståndelsen minst lika stor och under hashtagen #spotify var stämningen allt annat än munter då de nya villkoren infördes i början av maj månad.

Spotify sågs av många som lösningen för den skakiga musikbranschen och den illegala nedladdningen då företaget lanserade sin tjänst baserad på tanken om Freemium som affärsmodell.
Wikipedia säger:

“Freemium is a business model that works by offering a basic product or service free of charge (such as software, web services or other) while charging a premium for advanced features, functionality, or related products and services.”

Ordet Freemium kommer ju såklart från kombinationen av orden free och premium. Gratis i grundutförandet, kostar pengar i en bättre premium-version. Insteg och trappa med vilja om att kunderna snart ska ta steget upp och börja betala. Tanken god men resultatet uppenbarligen inte som förväntat.

Spekulationerna har varit många kring varför Spotify väljer att införa dessa begränsningar. Främst pratas det om företagets stora förseningar av tjänsten på den amerikanska marknaden där musikbolagen verkar sätta käppar i hjulen för gratis lyssning. Samtidigt höjs allt fler röster som menar att gratis streamad musik inte bär sig rent ekonomiskt baserat på enkom reklamintäkter samt vinsten av de betalande användarna.

Techcrunch resonerar:

“The dirty little secret that no one likes to talk about is this: free, ad-supported, unlimited, unrestricted music streaming doesn’t pay. It’s that simple. Worse still, even when the model is off-set with a paid-for version, the sums still don’t add up. When it’s applied to music streaming, the freemium model is clearly broken.”

Fast company är inne på samma spår:

“[Spotify] is basically investing customer value at the top of the funnel in hopes that someone will wind up paying for something. (…) Look at the number of subscribers–you have some 700,000 subscribers, but you have more than 10 million users. That’s not good math (…) Say they have a 10% conversion rate. If you pour 1 million users into the top of the funnel, you’ll get 100,000 subscribers paying you $10 a month. You’re earning $12 million a year from those consumers, and then you have 900,000 consumers that are not paying anything. Those 1 million consumers are worth an average of $50 to $60 at retail. So you’ve invested about $50 million in consumer value to generate $12 million.”

Knappt 10 % av användarna betalar för tjänsten enligt Fast company, vilket enligt artikeln inte bär investeringarna. 90 % av Spotifys användare verkar med andra ord tycka att gratisversionen är tillräckligt bra och ser väl ingen anledning till att börja betala, trots reklamen. Förutom frågan om Freemium-modellens glansdagar är över eller ej kan man fråga sig om Spotify från början gjorde bort sig när de helt enkelt erbjöd en gratisversion som var för bra. Detta skapar en frustration idag då i princip samma erbjudande kvarstår men plötsligt börjar kosta pengar.

Freemium-modellens dagar hos Spotify är över då företagets fundament rycks undan. Lösningen på musikbranschens bekymmer var tydligen inte lika enkel och genial som vi hade hoppats. Vad som händer nu kan vi väl endast spekulera i och hur det går för Spotify blir spännande att se – vänder inte detta skutan mot vinst så torde en eller annan investerare snart tappa modet. Alternativet är dock alltid gratis, om än i vissa fall olagligt.

Idag har jag den förnäma förmånen att blogga hos The Brand Man.

Det handlar om valmöjligheter, varumärken, strategi, mod, utbud, marknadsekonomi, apple, yoghurt, glass, skor och inte minst beslutsångest. In och läs med er! Här.

Över ett år har gått sedan Saab kunde andas ut efter den sanslösa turbulensen rörande företagets framtid. Enat verkade Sveriges folk stå som stöd för att Saab skulle klara sig. Det var tvunget att det skulle gå vägen. Och det gick vägen.

Men nu står Saab där igen, ute i kylan med oviss framtid och ständigt utan pengar. Gemene man verkar tycka om Saab, de uppskattar varumärket och hoppas att företaget ska finnas kvar framöver. Alla verkar gilla Saab. Men ingen köper Saab. Sist gång jag skrev på temat så berättade jag om stadens ständiga tro på företaget. Det går kämpigt ibland men Saab kommer tillbaka. Upp och ner går försäljningen och därmed arbetstillfällena men snart kan en ny vår skönjas och allt blir bra igen. Så kände jag för ett år sedan och så kände jag vid alla tillfällen dessförinnan då Saab varit i kris. Men denna gången känns det faktiskt annorlunda. För vem ska egentligen våga köpa av ett så turbulent företag och hur mycket Saab-själ finns det egentligen kvar i företaget efter alla turer och nya ägare. Frågan är om Saab klarar dödsdomen även denna gång, jag tvivlar.

Men jag gillar Saab, uppskattar varumärket och jag vill att företaget ska finnas kvar. Men jag köper ingen Saab.

För drygt ett år sedan löd blogginlägget såhär:

”Som uppvuxen i Trollhättan är man ganska härdad vad gäller diskussionerna om hoten mot Saab. Under de senaste tio-femton åren har det med jämna mellanrum dykt upp rubriker i stil med ”Nu hänger hela Saabs framtid på den nya bilmodellen”, ”Saab är i kris”, ”Saab riskerar att läggas ner!”  Oavsett hur rubriken har sett ut så har det alltid gått bra för Saab, de har klarat sig igenom kris efter kris. Trots att det har inneburit varsel ena året har det erbjudits nyanställningar åren därpå. Upp och ner men snart på banan igen. Vi Trollhättebor har nog med åren därför blivit ganska resistenta mot dessa hot om Saabs domedag, för vi vet; det kommer att gå bra. Men denna gång var det värre, hoten var mer befogade och jag tror det tog ett tag för alla att inse att så faktiskt var fallet. Alla var vi invaggade i tryggheten att Saab klarar sig alltid.

Idag vet vi att Saab klarade sig igen, de blev sålda till Spyker efter många om och men. Vad som händer nu är det ingen som vet, att produktionen stannar i Trollhättan är utlovat i dagsläget, men vem kan garantera att så alltid kommer att vara fallet? Oavsett går varumärket Saab vidare. Och det är precis som citatet säger, du kan inte döda Saab innan du har dödat dess namn. Hade GM lagt ner Saab, sagt upp varenda person och jämnat fabriken med marken är jag säker på att Saab hade kommit igen, i en annan form, i en annan skepnad. För det är något speciellt med detta varumärke, det finns så starkt rotat i så många av oss, både i Sverige och utomlands. I Trollhättan finns självklart en mer utbredd kärlek, en kärlek med inslag av fanatiska anhängare som aldrig skulle drömma om att köra något annat än en Saab. Fanatiker som redan i tonåren lånade sin pappas arbetsjacka med ett gigantiskt Saab-emblem på ryggen och bar den till skolan och på stan. Där finns en stolthet, en tillhörighet och en brinnande entusiasm. Jag tror vi är många som känner för Saab, som vill att företaget ska finnas kvar. Inte bara för jobbens skull utan även för att vi vill se att varumärket överlever. Själv har jag aldrig ägt en Saab, frågan är om jag någonsin kommer att göra det heller. Däremot vill jag att Saab ska finnas kvar och jag hoppas att det blir så, både för stadens, invånarnas, regionens, samhällets och landets skull men även för varumärkets.

Saab har alltid varit en outsider, har alltid varit annorlunda. På gott och ont har deras lösningar varit konstiga och unika, idiotiska och briljanta och det är väl just det som gör ett varumärke intressant, att det erbjuder something else. Att det skiljer sig från andra. Varför det har gått som det har gått, om det har berott på ägare eller inte, den diskussionen lämnar jag åt andra men jag är övertygad om att det finns en kärna i Saab som har ett stort värde. Där finns en vilja och ett hopp om något annat, att få vara egen och att få vara annorlunda. Jag hoppas att de nya ägarna lyckas förmedla detta och låter varumärket visa upp vem Saab verkligen är, låta varumärket visa sin sanna identitet och personlighet. Det är dags att Saab får visa världen att det här är jag, mitt sanna jag, jag är unik och jag är annorlunda och det är därför du älskar mig.”

Jag vet, jag har missuppfattat hela grejen med blogg.
Vad hände med det levande och det uppdaterade undrar du. En uppdatering i månaden, kan det verkligen kallas för en blogg? Hmm?
En relevant frågeställning.

Sedan jag startade den här bloggen för drygt ett år sedan så har jag sannerligen kommit till en betydande insikt och det är hur mycket tid bloggandet tar i anspråk.
Det är inte så att jag lider brist på intressanta ämnen att ta upp men för att få ihop en text som både är intressant, givande och kanske framförallt påläst så springer tiden snabbt iväg.

Alla har olika sätt att blogga. Vissa vill framföra tydliga teorier väl underbyggda av tankegångar och hänvisningar, andra snarare diskutera aktuella händelser och en tredje kanske främst länka ett roligt videoklipp.
Olika är det naturligtvis på vilket sätt vi konsumerar bloggar. Vissa besöker sina favoritbloggar flera gånger om dagen och förväntar sig ständigt nya inlägg, andra kanske någon gång ibland och läser ikapp det som lagts till sedan sist. Duggar gör tipsen om hur man faktiskt bör bete sig när man bloggar. Uppdatera si och så ofta, skriv långa respektive korta texter, många bilder, få bilder, frågeställningar eller konstateranden.
Att blogga för bloggandets skull, i rädsla om att tappa i besöksstatistiken är nog inte min grej. Men faktum kvarstår att besöker man en blogg som nästan aldrig uppdateras så finns en överhängande risk att man faktiskt glömmer bort bloggen till slut. I det enorma utbud som finns så tas uppmärksamheten snart upp av någon annan.

Otaliga är de blogginlägg som jag inlett vilka senare fallit i träda. Tiden rann i väg, ämnet blev inaktuellt, debatten redan avslutad, intresset inte längre så stort. De blogginlägg som väl blir till å andra sidan och som publicerats, om de inte skapar någon diskussion då har ju hela grejen med sociala medier gått förlorad. För vad finns det egentligen för glädje i att publicera åsikter som inte skapar en dialog? Det blir direkt ensidigt, en envägskommunikation som inte kommer tillbaka. Som en bok. Kommunikation ut. Stopp.

Det är därför jag gillar Twitter. Istället för att behöva gå den långa blogg-inläggs-vägen från tanke till text till hitta bild till redigering till publicering, så går jag från tanke till DÄR – en tweet. Plötsligt så kort tid mellan tanke och publicering och direkt läge för respons och diskussion. Grejen med hela sociala medier-sfären är för mig just diskussionen och dialogen men även hastigheten. Jag har en sak som jag tycker är intressant och jag vill prata om den nu. Inte sen.
Inte efter tanke-text-hitta bild-redigering-publicering. Nu. Är ämnet till skillnad från min övertygelse inte intressant i någon annans ögon – fine, min spenderade tid är i princip noll. Ser någon annan ett värde i diskussionen så är vi redan igång, nu med detsamma.

Någonstans måste man nog fråga sig för vem man bloggar och vad man själv får ut av det.
Lite ge och ta. Vill jag ge kunskap eller vill jag ta kunskap eller vill jag båda delarna? Snarare det sistnämnda.

Detta är inget ”nu lägger jag ner bloggen”-inlägg, det är heller inget ”bloggen är död-inlägg”. Det är ett ”Jag har en ambition om en mer levande blogg framöver”-inlägg, ett ”Har du inte Twitter så skaffa det”-inlägg och ett ”nej jag kommer inte börja blogga dagens outfit eller att jag har checkat in på Netto i Bromölla för att få flöde i bloggen”-inlägg.

Det är ju faktiskt skam att som jag ha publicerat en masteruppsats om sociala medier, som för övrigt är sidans populäraste inlägg, inte efterlever uppsatsens slutsatser. Skam.

Lev nu väl och kontakta mig på Twitter, ni hittar mig här.

Två historier ur livet med ett gemensamt problem.

I en festlokal planeras för en riktig skiva. Förhoppningen är en riktig skrattfest. Klackarna i taket. Party, party. Vad det gäller bordsplaceringen så är strategin att sprida ut och blanda de olika personligheterna så mycket som möjligt. ”Om vi sätter de sociala och pratglada bredvid de tysta och timida så kommer det innebära att de båda kommer att börja socialisera med varandra. De sociala får helt enkelt de timida att bli sociala de med.”
En sund tankegång.
Men festen blir inte som planerat, det är lugnt i lokalen och samtalstonen är låg. De annars så sociala och pratglada gästerna verkar ha kommit av sig efter att ha försökt dra igång samtal med sina timida bordsgrannar och samtalsämnen verkar dö ut ett efter annat.
Nej, festen blev en flopp. Middagen flöt snabbt förbi och gästerna lämnade tidigt.

I en möteslokal på ett företag sitter en arbetsgrupp inbokade under rubriken brainstorming. Den kreative i gruppen försöker dra igång en kreativ process tillsammans med sina inte fullt lika kreativa kollegor men tyngs snart ner av de övriga medlemmarnas begränsning att tänka fritt. Efter tio ”dedär fungerar inte”, ”vad har dedär med dehär att göra”, ”höhöhö det var det dummaste jag har hört” och ”det blir alldeles för dyrt” så har den idogna kreativa själen lakats ur på engagemang. Mötet blev inte som förväntat. Deltagarna lämnade snarare irriterade än inspirerade.

Det var uppenbarligen dags att tänka annorlunda.

Så hur gick det sedan?
Till nästa fest tänkte värdparet annorlunda, de beslöt sig för att placera sina pratglada och sociala vänner runt ett bord och sina lite mer timida gäster runt ett annat. Det sociala bordet blev en hejdundrande skrattfest, högljutt ljöd hejropen över hela lokalen. Det timida bordet var från början ganska tystlåtet men rycktes snart med i de sociala bordets glädjespridande atmosfär och skrattade tillsammans åt det sociala bordets tokigheter. På företaget gjorde man om i projektgrupperna och lät de mer kreativa personerna arbeta tillsammans och de mindre kreativa bilda en annan grupp. Den kreativa gruppen pratade om allt och inget, den ene fördjupade den andres galna idéer och först när den kreativa processen var slut anpassade de sina olika förslag till den verklighet deras organisation befann sig i. Förslagen fick ett fantastiskt mottagande av ledningen som hurrade för de nya idéerna varpå de mindre kreativa kollegorna snart insåg att detta annorlunda sätt att arbeta uppenbarligen lönade sig vilket gjorde att de ändrade sin inställning till det konstiga arbetssättet.

Skrivet med en uns ironi förstås, men ligger det inte någonting i det?

Alla är vi kreativa enligt våra cv:n men hur kreativa är vi i verkliga livet? En kreativ person tror jag har förmågan att släppa begränsningar, tänka fritt bortom det som är med en förmåga att hitta samband mellan till synes skilda världar. Någonting som man måste träna på. Länge och ofta. Det ställer även krav på en kreativ miljö och en tillåtande kultur.
Alla har en kreativ sida, det gäller bara att arbeta fram den. Tänker vi ett steg längre i vår ”bordsplacering” så tror jag att man kan förändra arbetskulturen i organisationen. Därför menar jag att innan vi är där så är det bra att tänka bordsplacering. Har du fem anställda som är betydligt mer kreativa än den övriga personalen, låt dem arbeta tillsammans!

Men vad gör vi då om vi bara har en social vän att bjuda till vår skrattglada fest eller om vi bara har en person som värnar om den kreativa processen i organisationen?
Skaffa verktyg! Festens verktyg kanske heter sånghäfte, lekar eller varför inte alkohol. Företagets eller organisationens verktyg kan vara kreativitetsmetoder som tillsammans med en god instruktör (företagets enda kreativa person) kan få de mest bakåtsträvande kollegorna att börja tänka annorlunda. Verktyg kan hjälpa oss en bra bit på vägen och jag kommer att presentera ett antal på bloggen framöver.

Det finns reklam som roar mig, reklam som irriterar mig men framförallt reklam som bara dröser i hög.
De är som sås. En riktigt bland bechamel. De gör mig varken glad eller arg, de bara passerar förbi.

Comhems hyllningsreklam tycker jag rolig. Jag känner igen internetklippen och jag skrattar åt likheten.
Den var skoj. Nu var den slut.
Tiden den går.

Jag inser att jag uppenbarligen inte ser så mycket på tv för först här om dagen såg jag IQ:s nya kampanj för första gången.
Den börjar i samma jargong som Comhem, knäppa klipp från internet. Jag känner igen flertalet, klipp man sett på fulla människor som gör bort sig och ramlar. Jag skrattar. För det är ju roligt.
Men på ett så snyggt sätt fade:as klippen över och byter jargong. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag sätter skrattet i halsen. Plötsligt blir det roliga fyllesnubblingarna både misshandel och våldtäkt och jag lämnas med en obekväm känsla när filmen är slut.
Och jag inser att shit, det här var ju faktiskt en reklam som gjorde det. En reklam som faktiskt berörde. En reklam som nådde ända fram och som faktiskt satt kvar efter att filmen tagit slut.

Kanske var det förmågan att påverka upplevelsen och sinnesintrycket och få det att ändras under vägen som gjorde det. Vände det mot mig själv.

I början skrattande. I slutet allvarlig. Inte skrattande rakt igenom som Comhem-reklamen och inte som bland bechamel.
Två helt olika känslor, i en reklam, under loppet av en minut. Relevansen så stark och budskapet så innerligt skarpt.

Hatten av, jag blev uppenbarligen berörd av reklam. Det var inte igår.

För några veckor sedan twittrade jag och tipsade om ett avsnitt av vetenskapens värld på svt play om naturens sinande resurser. Sedan dess har dessa teorier kommit och gått i mitt huvud och jag kände att det var dags att se om detta avsnitt. Och det borde alla göra vill jag påstå för enligt mig är detta oerhört relevant oavsett vilken bransch man arbetar inom. Men pass på, avsnittet ligger endast uppe tills den 15e dec! Du finner det här.

Det handlar om peak oil och sedermera peak everything där bl.a teoretikern Richard Heinberg framför sina resonemang om vad som kommer att hända med ekonomin och med världen när vi når toppen för hur mycket olja vi kan utvinna i världen. Enligt Heinberg har vi förlitat oss på och blivit vana vid billig energi och då framförallt i form av olja. För ingenstans i världen kan vi få arbete utfört lika billigt som genom oljans energi. Den ekonomiska tillväxten baseras enligt Heinberg på billig energi och när det inte längre är möjligt kommer ekonomierna att fallera.
Så vad händer när vi inte kan förlita oss på billig energi som vi vant oss vid? Vad händer när råvarorna tar slut och vi inte längre kan producera, producera och producera? Kanske blir mänskligt arbete värt något igen och kanske kommer vi som Heinberg förutspår börja leva ett liv som mer påminner om det liv vi levde på 1700-talet. Han är en domedagsprofet säger många och han avfärdar snabbt världens försök till alternativa energikällor. De anses inte kunna täcka det gigantiska hålet som skapas när oljan försvunnit.

Vad tror du – panik eller det reder sig?