Apr 2

.

”I like the names they have for cars. Like the Ford LTD. Limited. It´s a limited edition…what did they make, fifty million of those? Yes it´s limited – to the number we can sell”

- Seinfeld

Aug 19

I sommar har jag varit en sväng i staterna och sett mig omkring. Närmare bestämt i Kalifornien, Nevada och Arizona. När man är on the road blir man lätt frestad att beta av diverse snabbmatshak och det finns ju som bekant rejält av den varan i det förlovade landet. Under två veckor hann vi beta av ett helt gäng olika kedjor och med handen på hjärtat får man väl en viss avsmak av denna kost efter några dagar. Vi såg det mest som en rolig grej efter ett tag.


Innan resan blev jag tipsad om en speciell kedja, In-n-out burger. Ytterligare ett hamburgerhak kan tyckas och visst det är det ju på flera sätt. Flottiga burgare med pommes. I mitt tycke sanslöst goda sådana vilket det är upp till var och en att avgöra. Upplägget för restaurangen är mer eller mindre standard för en hamburgerkedja i USA. Du beställer din mat och får ett ordernummer varpå din mat lagas på beställning. All mat sägs även vara färsk och enligt företaget har man inte en enda frys i restaurangerna.


Men. Till skillnad från i princip alla andra kedjor – och faktiskt de flesta restaurangerna över lag, finns inte 20 alternativ på burgare att välja mellan. Det finns inga tillfälliga McBengt eller Whopper pepper osv. Som kund har du egentligen bara tre val; hamburgare, cheeseburgare och double-double varav den andra är den första men med ost på, den tredje är en dubbelvariant av den andra. Slut.


Och varför tycker jag att detta är så fantastiskt kan man fråga sig. I en värld med så löjligt många val och möjligheter i alla sammanhang i livet blir begränsningen på val plötsligt något exklusivt. Detta är något jag för övrigt skrev om i en bloggpost på The brand man förra året, vilken du kan läsa här. Få val, oavsett bransch egentligen visar enligt mitt tycke på självsäkerhet och tillit till sin egen produkt. Vet man att de tre olika burgarna man har på sin meny är grymt bra, ja då finns det egentligen ingen anledning att ha fjorton alternativ till.


Att som kund ha få val blir ju samtidigt ovant i en värld med obegränsat med val. Det finns därför en hemlig meny som stammisarna verkar känna till. Faktum är att denna meny inte är särskilt hemlig med tanke på att den finns på hemsidan, däremot inte på restaurangerna. Men även om den hemliga menyn till en början erbjöd fler val var detta något som snart kom att begränsas. Ett av de ”hemliga” valen är tydligen att kunna köpa till fler skivor kött och ost till sin hamburgare. Efter att en kund beställt en burgare med 100 skivor kött och 100 skivor ost fick dock ledningen nog. Idag finns därför en begränsning på hur många skivor kött och ost man får köpa till, max fyra stycken.


Går det att tjäna pengar trots få val då? Det verkar så, In-n-out burger – kedjan växer och har idag strax under 300 restauranger med en redovisad intäkt på dryga 3 miljarder kronor. Jag kan för övrigt intyga att de restauranger jag besökte alltid var fullpackade med folk. Alla köade vi efter flottiga burgare, mer amerikanskt än så blir det nog inte.

Dec 3

Igår för 2 år sedan publicerades de två första inläggen på den här bloggen. Sedan dess har det publicerats 60 st inlägg med jämna mellanrum. Oregelbundna publiceringar har blivit den när bloggens signum på något vis och är kanske inte det bästa tipset för den som vill upprätthålla en jämn trafik. Syftet har dock aldrig varit att driva stor trafik och att slentrianmässigt slänga in inlägg bara för att, har aldrig legat i mitt intresse. Blogginläggen har kommit då jag känt att jag hittat ett intressant ämne att skriva om och när jag har haft tid nog att skapa texter som jag tycker tillför något i diskussionen.
De flesta besökarna förutom de som går direkt in på sidan kommer framförallt från Twitter, andra bloggar och sökningar på Google. Sökorden kretsar framförallt runt sociala medier, varumärkesutveckling och designbegreppet i sig.

Nackdelen med den här bloggen och med bloggar över lag egentligen är att när texterna fått någon månad på nacken och försvinner från förstasidan så blir de på ett sätt förbrukade. Förutom kategori och begreppstaggarna till höger samt sökningar på sökmotorerna så krävs en bloggbesökare som har tid att gå igenom gamla inlägg. Det vet man ju själv hur ofta man gör på en blogg.

Därför så här på 2 årsdagen så vill jag ge 5 gamla inlägg lite nytt ljus. Enligt mig är de fortfarande intressanta och på många sätt ännu relevanta.

1. TIDERNA FÖRÄNDRAS, ARKETYPEN BESTÅR
- Om arketyper och om varumärket Mountain dew.

2. VARFÖR GÖR ERT FÖRETAG DET NI GÖR?
-Om Simon Sineks resonemang om att företag som berättar varför de gör något är mer framgångsrika än de som berättar vad de gör eller hur de gör det.

3. HUR KAN MEYROWITZ´S 25 ÅR GAMLA TEORIER BIDRA TILL ÖKAD FÖRSTÅELSE FÖR SOCIALA MEDIER IDAG?
- En otroligt lång titel vars innehåll bjuder på ett kvarts sekel gamla teorier om bl.a. sociala situationer och kontrollen över informationen. Delar av dessa teorier är högst relevanta även idag för vår tids nya kommunikationsformer.

4. RÖR SIG HELA BRANSCHEN MOT SAMMA MÅL?
- Om den kreativa konsultsfären omformning där olika discipliner går över gränserna för vad som tidigare var andras domäner. Bra diskussion i kommentarsfältet dessutom.

5. BRANSCHEN RÖR SIG MEN ÄR SAMARBETE VERKLIGEN AMBITIONEN?

Uppföljningsinlägg till inlägget ovan baserat på diskussionen som kom ut av det, vilken jag kan tycka är värd några minuters läsning.

Slutligen ett stort Tack till er alla som har läst, bidragit till diskussionerna och tipsat vidare under de här två första åren! Hoppas ni alla får en fröjdefull jul om vi inte hörs innan! Ha det fint!

Jul 15

OnOffs konkurs gick som en löpeld genom medierna häromdagen då företaget meddelade att man ansökt om konkurs till Attunda Tingsrätt. I pressmeddelandet meddelade företaget bl.a. att ”Investeringarna har varit fullständigt enorma under det senaste halvåret. Till slut hade vi helt enkelt inte de finansiella musklerna att fortsätta driva bolaget.” Siba visade sina sympatier och DN verkade förvånas över att MediaMarkt inte kände skuld över att de bidragit till att sätta ett konkurrerande bolag i konkurs. Sällan har väl skådats en så märklig artikel.

Hemelektronikbranschen är en tuff en. Det är prispress, priskrig och prisgaranti. Prisfest, superpriser och prischock. Pris, pris, pris.
Den som lyckas lägga sig på lägsta pris framstår som den självklara vinnaren, förlorarna får skämmas och kasta in handduken. Vad var det han sa den gamle Kotler: ”If you are not a brand, you are a commodity. Then price is everything and the low-cost producer is the only winner” och ”Sell value, not price”. Det första citatet handlar väl främst om produkter i sig men jag tycker det är lika gällande i denna situation. För när konkurrensen har blivit så enkelspårig och banal ja då handlar det till slut bara om priset. Vem kan sälja varan billigast?
Förutsättningen för att detta ens ska vara relevant menar jag är att produkten i fråga är exakt densamma, det är således inte applicerbart på produkten ”bil”. Men i en situation där varan är densamma blir erbjudandet jämförbart.

Hemelektronikbranschens affär är just detta, extremt jämförbar. Hittar jag en tv som jag är intresserad av, säg en Philips 46PFL5605H så är det ingen större möda som krävs för att knacka in den aktuella produkten på Pricerunner, Kelkoo, Prisjakt eller vad du vill för att hitta billigaste priset. Handlar konkurrensen endast om pris ja då är det den som säljer till lägsta pris som vinner. Den största aktören med möjlighet till de största inköpen och den bästa logistiken torde snart ta hem bucklan.

Men ska vi ha det såhär? Är vi så enormt priskänsliga när det kommer till hemelektronik att priset betyder allt när vi ska handla ? Värderar vi inget annat? Vad hände med kundbemötande och service t.ex? Jag utgår i vanlig ordning från mig själv och dem jag känner i detta inlägg och gör mitt yttersta för att generalisera så mycket jag kan. För om man ska försöka sig på en vettig reflektion på denna nyhet bör man nog utgå ifrån hur vårt köpbeteende ser ut.

Men låt mig först berätta en annan historia. Jag känner en man, han är dryga sextio år. I alla år som han har handlat hemelektronik så har han gått till samma lilla butik i den ort där han bor. Oavsett om det handlat om svartvit tv, färgtv eller platt-tv, varje gång kommer han tillbaka. Butiken är inte särskilt billig och ligger märkbart över prisnivån hos de större kedjorna. Vi andra runtomkring ställer oss varje gång lika frågande ”varför går du dit? Vad fick du egentligen betala för den här tv:n? Vet du vad den kostar där och där?”. Han kunde inte bry sig mindre. Han betalar mer än vad han skulle ha gjort på de stora kedjorna, vid varje köp betalar han mer än vad vi andra skulle ha gjort. Och han kommer tillbaka. Han värderar uppenbarligen något som vi andra inte förstår. Kan det vara servicen, att han blivit vän med försäljaren, att han vill stödja den lilla aktören, att det blivit tradition eller handlar det kanske om tryggheten. Vem vet, men priset är uppenbarligen inte grejen för honom.

Service, kundbemötande, lokaler, affärslägen osv. är naturligtvis viktiga faktorer inom handeln för att vi ska besöka ett varuhus. Men inom hemelektronik vill jag påstå så behöver detta inte vara argument nog vid själva köpögonblicket. Vi går gärna till den trevliga butiken med den charmiga personalen i det mysiga köpcentret för att ta reda på vilken produkt som passar oss. När vi väl fått rådgivning, hjälp och tips kanske vi beslutar oss – det blir en Philips 46PFL5605H, det är tv:n för mig. I det läget blir det dock oerhört frestande att ta upp mobilen, knappa in jämförelsesajtens adress och uppdatera sig. Jag vet vilken produkt jag vill ha, men går jag till ett annat ställe så kommer jag att spara tusen kronor. Så vad gör jag?

Jämförbarheten är till fördel för oss konsumenter men till återförsäljarnas nackdel då det driver priskonkurrensen till sin spets. Att inte vara lika jämförbar som återförsäljare av någon annans produkter är naturligtvis en svår nöt att knäcka för bolagen. Ju fler som säljer samma vara desto längre drivs konkurrensen baserat på priset. Hur löser man det? Ett sätt är att se till att vara den enda återförsäljaren som har rätt att sälja en specifik produkt eller från leverantörens sida kräva att varan kostar lika mycket överallt (ref. Apple). OnOff försökte hitta fler faktorer att konkurrera på. Jag minns deras ”Help”-koncept som bland annat inkluderade leverans och installation. Hjälp även utanför butiken med andra ord – i grunden en god tanke. Trenden inom handeln i stort är ju annars att erbjuda sina egna märkesvaror (EMV). På detta sätt blir inte varan jämförbar och valet av leverantör inte låst varpå marginalerna ofta går att upprätthålla. Men är det lösningen för oss alla, att återförsäljarna plötsligt blir ”leverantörerna”, kommer jag då att kunna köpa mitt favoritmärke där om fem år?

Hemelektronikbranschen måste tänka om, det måste finnas fler konkurrenskraftiga argument i affären. I annat fall finns ingen annan väg än att störst och starkast vinner och småaktörerna får lägga upp tv:n på pakethållaren på cykeln på köpet, stämpla ut och cykla hem.

Maj 9

Spotifys besked om försämrade villkor för musiktjänstens gratisanvändare har väl inte undgått någon. Reaktionerna på denna nyhet blev enorma och även om en del användare ställde sig positiva till det hela var det nog de negativa kommentarerna som fick störst utrymme. Spotifys eget blogginlägg där nyheten först publicerades har till dagens datum genererat nästan 10000 kommentarer. På Twitter var uppståndelsen minst lika stor och under hashtagen #spotify var stämningen allt annat än munter då de nya villkoren infördes i början av maj månad.

Spotify sågs av många som lösningen för den skakiga musikbranschen och den illegala nedladdningen då företaget lanserade sin tjänst baserad på tanken om Freemium som affärsmodell.
Wikipedia säger:

“Freemium is a business model that works by offering a basic product or service free of charge (such as software, web services or other) while charging a premium for advanced features, functionality, or related products and services.”

Ordet Freemium kommer ju såklart från kombinationen av orden free och premium. Gratis i grundutförandet, kostar pengar i en bättre premium-version. Insteg och trappa med vilja om att kunderna snart ska ta steget upp och börja betala. Tanken god men resultatet uppenbarligen inte som förväntat.

Spekulationerna har varit många kring varför Spotify väljer att införa dessa begränsningar. Främst pratas det om företagets stora förseningar av tjänsten på den amerikanska marknaden där musikbolagen verkar sätta käppar i hjulen för gratis lyssning. Samtidigt höjs allt fler röster som menar att gratis streamad musik inte bär sig rent ekonomiskt baserat på enkom reklamintäkter samt vinsten av de betalande användarna.

Techcrunch resonerar:

“The dirty little secret that no one likes to talk about is this: free, ad-supported, unlimited, unrestricted music streaming doesn’t pay. It’s that simple. Worse still, even when the model is off-set with a paid-for version, the sums still don’t add up. When it’s applied to music streaming, the freemium model is clearly broken.”

Fast company är inne på samma spår:

“[Spotify] is basically investing customer value at the top of the funnel in hopes that someone will wind up paying for something. (…) Look at the number of subscribers–you have some 700,000 subscribers, but you have more than 10 million users. That’s not good math (…) Say they have a 10% conversion rate. If you pour 1 million users into the top of the funnel, you’ll get 100,000 subscribers paying you $10 a month. You’re earning $12 million a year from those consumers, and then you have 900,000 consumers that are not paying anything. Those 1 million consumers are worth an average of $50 to $60 at retail. So you’ve invested about $50 million in consumer value to generate $12 million.”

Knappt 10 % av användarna betalar för tjänsten enligt Fast company, vilket enligt artikeln inte bär investeringarna. 90 % av Spotifys användare verkar med andra ord tycka att gratisversionen är tillräckligt bra och ser väl ingen anledning till att börja betala, trots reklamen. Förutom frågan om Freemium-modellens glansdagar är över eller ej kan man fråga sig om Spotify från början gjorde bort sig när de helt enkelt erbjöd en gratisversion som var för bra. Detta skapar en frustration idag då i princip samma erbjudande kvarstår men plötsligt börjar kosta pengar.

Freemium-modellens dagar hos Spotify är över då företagets fundament rycks undan. Lösningen på musikbranschens bekymmer var tydligen inte lika enkel och genial som vi hade hoppats. Vad som händer nu kan vi väl endast spekulera i och hur det går för Spotify blir spännande att se – vänder inte detta skutan mot vinst så torde en eller annan investerare snart tappa modet. Alternativet är dock alltid gratis, om än i vissa fall olagligt.

Apr 26

Idag har jag den förnäma förmånen att blogga hos The Brand Man.

Det handlar om valmöjligheter, varumärken, strategi, mod, utbud, marknadsekonomi, apple, yoghurt, glass, skor och inte minst beslutsångest. In och läs med er! Här.

Dec 12

För några veckor sedan twittrade jag och tipsade om ett avsnitt av vetenskapens värld på svt play om naturens sinande resurser. Sedan dess har dessa teorier kommit och gått i mitt huvud och jag kände att det var dags att se om detta avsnitt. Och det borde alla göra vill jag påstå för enligt mig är detta oerhört relevant oavsett vilken bransch man arbetar inom. Men pass på, avsnittet ligger endast uppe tills den 15e dec! Du finner det här.

Det handlar om peak oil och sedermera peak everything där bl.a teoretikern Richard Heinberg framför sina resonemang om vad som kommer att hända med ekonomin och med världen när vi når toppen för hur mycket olja vi kan utvinna i världen. Enligt Heinberg har vi förlitat oss på och blivit vana vid billig energi och då framförallt i form av olja. För ingenstans i världen kan vi få arbete utfört lika billigt som genom oljans energi. Den ekonomiska tillväxten baseras enligt Heinberg på billig energi och när det inte längre är möjligt kommer ekonomierna att fallera.
Så vad händer när vi inte kan förlita oss på billig energi som vi vant oss vid? Vad händer när råvarorna tar slut och vi inte längre kan producera, producera och producera? Kanske blir mänskligt arbete värt något igen och kanske kommer vi som Heinberg förutspår börja leva ett liv som mer påminner om det liv vi levde på 1700-talet. Han är en domedagsprofet säger många och han avfärdar snabbt världens försök till alternativa energikällor. De anses inte kunna täcka det gigantiska hålet som skapas när oljan försvunnit.

Vad tror du – panik eller det reder sig?

Nov 9

För några veckor sedan publicerade jag ett inlägg där jag frågade om den kreativa konsultbranschen rör sig mot samma mål. Inlägget skapade en mycket intressant diskussion där människor från både pr, reklam, branding och kommunikation gav sin syn på frågan. Först en sammanfattning. Att någonting händer i branschen verkar de flesta vara överens om men hur branschen kommer och bör se ut framöver finns dock en osäkerhet kring. Sammantaget anses att de olika disciplinerna behöver varandras kunskap för att tillsammans kunna skapa kraftfulla helhetsleveranser. Det finns en vision om en byrå som täcker in alla kompetenser under samma tak som klarar att leverera helhetslösningar i form av tvärkompetenta byråer. Ur en uppdragsgivares perspektiv torde den tvärkompetenta byrån vara ett bra alternativ då alla kompetenser kan köpas från en och samma leverantör för att skapa en sammanhållen kommunikation kring affären. Vilken sorts kompetens som krävs för att skapa en sådan byrå är dock oklar. Krävs det ett antal sammankopplade specialister eller krävs det en samling generalister är frågan. Kan överhuvudtaget en person med specialistkunskap inom en disciplin även skaffa sig specialistkunskap inom en annan? Kanske kan lösningar erhållas genom nätverk där olika dicipliner knyts samman för att på bästa sätt kunna bidra med sina olika spetskompetenser till en enhet. Vad krävs då för kompetens av den som ska koordinera dessa olika delar? Kommer kanske byråerna snarare att specialisera sig och bli bäst på enskilda delar av processen, – e.g. bli bäst på analys etc. Det blir en fråga om att kunna sammanfoga olika kunskaper kontra koordinera olika specialistkompetenser till ett gemensamt resultat. För att på ett djupare plan kunna samarbeta över gränserna mellan de olika disciplinerna efterfrågas en förståelse för varandras kunskaper i fråga om styrkor och svagheter. Detta torde gälla de olika aktörerna inom branschen likväl uppdragsgivarna. Nu en reflektion. Tillsammans mot framtiden, som nätverk eller alla under samma tak. Kumbaya. Är det verkligen troligt att framtiden kommer att te sig på detta sätt? Den rörelse som man kan tyda anser jag är att olika dicipliner rör sig in på andras tidigare domäner. I förra inlägget kunde ni läsa om PR/kommunikations-studenter som skapat koncept som vid en första anblick tordes gjorda av studenter från en strikt designskola. Jag tycker mig se fler exempel i branschen. Webbyråerna går mer och mer ifrån att vara ett gäng kodare till att bli framgångsrika i vad man brukar kalla tjänstedesign. PR-branschen försöker sluka hela sociala medie-sfären och reklambranschen försöker hänga med i svängarna. Designsfären å sin sida visar ambitioner på att få en del av managementkakan samtidigt som de klassiska industridesignbyråerna tog rejält med stryk av den ekonomiska krisen och frågan är väl om de kommer att kunna återhämta sig till sina forna glansdagar igen. Branschen rör sig, men är det verkligen mot samma mål? Frågan kvarstår om det är allas ambition att ta samarbetet ett steg längre. Att vissa discipliner markerar på andras tidigare revir visar på ett sätt en vilja om att kunna leverera inom ett större område än tidigare. Kommer de strikta revirgränserna att kunna luckras upp med farhågan om att någon annan kanske ersätter den mark man så länge har bevakat? Kanske vore ”alla under samma tak”-lösninger alternativt ”nätverk”-lösningen ideal men jag undrar jag om vi inte snarare kommer att se en konkurrens över disciplingränserna i allt större utsträckning framöver.

Okt 29

Martin skrev ett inlägg för några veckor sedan som berörde den allt mer integrerade PR/Design/Reklam-branschen. Där tog han bl.a upp diskussionen kring värde, och knöt den främst till designbyråer, men menade att termen alltmer används både inom reklam och PR. Det var ett intressant inlägg, och en intressant diskussion som följde i kommentarsfältet. Både inlägget och diskussionen berörde delar av vad jag skrev min masteruppsats om, nämligen huruvida det skapas värde inom reklam och isåfall var.

Utgångspunkten för uppsatsen var att undersöka om reklam kunde använda det värde de skapar på fler sätt ex. inom produktutveckling. Syftet med detta skulle isåfall vara att förlänga affären med kunden och använda sin kunskap om kundens varumärke på bästa sätt. Att bara kommunicera ett värde, ett i många fall påklistrat värde, är vitt skilt från att vara del i att skapa värdet. Djupintervjuer med nyckelpersoner i projektet gav alla samma svar nej. Det främsta skälet som angavs var att det inte fanns tillräcklig kunskap om varumärken, produkter eller marknader.
Jag fann detta underligt.
Både motviljan till att utvidga sin affär, och detta förnekande av den egna branschens kompetens. 
Jag beslöt mig för att undersöka hur det kom sig att denna uppfattning om branschen fanns.

En av förklaringarna framgår när man läser Dr. Robert Heath och Paul Feldwicks rapport ”Fifty years of using the wrong model in advertising”. I den konstaterar Heath och Feldwick att reklambyråns affärsmodell grundar sig på ”Information Processing model”, även kallad IP-modellen. Den går ut på att information färdas linjärt mellan avsändare och mottagare. Att så inte är fallet är knappast något som behövs förklaras för den här bloggens läsare, men likväl bevisar de att merparten av affärsmodellerna för reklambranschen fortfarande bygger på just denna modell. De bevisar även att den blivit utvecklats från att vara bara en kommunikationsmodell till det som ofta refereras till som sunt förnuft inom reklambranschen. Det stora problemet med IP-modellen, förutom att den uppenbarligen inte stämmer i det nuvarande mediasamhället, är att det inte finns plats för att ta betalt för skapat immateriellt värde i den. Och trots att den är allmänt förkastad i branschen, finns dess grundstrukturer kvar i de generella affärsmodellerna. De är dessa som måste förändras för att denna omvälvning av branschen ska kunna ske.

Som Martin skriver, så har värde länge varit ett ord som främst används av designbyråer. Detta är för att designbyråer har gjort just det, skapat värde, men inte mer. När produktionen har tagit vid har uppdraget lämnats vidare. Här i skiljer de sig markant från reklambyråer som själva producerat de idéer de utvecklat. IP-modellen är i stor grad ett barn av modernismen och funktionalismen, och följaktligen har det varit fördelaktigt i en affärsmodell att kunna ta betalt för en färdig produkt.
Detta är den stora skillnaden på varför reklambranschen lyckats ta betalt, men inte designbyråerna. Reklambranschen kan ta betalt även för en PRODUKTION och detta går att inkorporera i IP-modellen, men det går däremot inte ett immateriellt värdeskapande.

Alltså för att framgångsrikt skapa den byrån där alla kompetenser finns och där värdeskapande är en av de tillgångar som framhävs, krävs en ny innovativ affärsmodell.
Och att den inte till fullo existerar är orsaken till att det inte skapats en sådan byrå som varit ekonomiskt bärkraftig tidigare.

Så, reklambyråer vill ta betalt för det designbyråer traditionellt tagit betalt för. Värde. För det behöver de mötas, inte främst i kompetenser utan i affärsmodeller. Reklam måste bli tydligare med att de skapar värde och ha affärsmodeller där de tar betalt för det.

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i Göteborg.

Okt 7

I förra veckan lyssnade jag till Berghs vd Pär Lager vid ett seminarium på Rhösska i Göteborg. Det går bra för Berghs och skolan får många lovord i världen vilket Pär naturligtvis poängterade ett flertal gånger. Han visade även upp några av studenternas arbeten vilka främst rörde kommunikation och PR. Pärs presentation gav mig en del funderingar på vad som händer inom den kreativa konsultvärlden där kommunikation, PR, reklam och design samsas. Det jag reagerade på och funderade över var Pärs ordval vilka han lyfte ett flertal gånger. Han pratade värde, lösningar och refererade från Cannes där en talare ska ha uttryckt sig ”Jag känner mig mer som en uppfinnare än som en kommunikatör.” Från min egen bakgrund inom design kan jag känna att Pär markerar ett skifte och en etablering på marker som tidigare hållits hårt av kanske framförallt designgrenen. De exempel som visades skulle lika gärna kunna ha kommit från en strikt designinriktad skola. Min fundering i allt detta är – går det att utskilja vad som är kommunikation, vad som är PR, vad som är reklam och vad som är design på sikt? Eller är det kanske designvärlden som trott sig vara ensamma om brukarfokuset, det lösningsorienterade och det värdeskapande? Jag tror att de tvärvetenskapliga fälten och det holistiska synsättet breder ut sig över hela branschen (och jag är inget undantag), där de olika tidigare klara gränserna mellan de olika disciplinerna allt mer suddas ut. Jag får känslan av att alla rör sig mot samma mål eftersom de olika områdena behöver varandras kompetens. Vad blir resultatet när mitten är nådd?

« Tidigare Poster

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes