Igår för 2 år sedan publicerades de två första inläggen på den här bloggen. Sedan dess har det publicerats 60 st inlägg med jämna mellanrum. Oregelbundna publiceringar har blivit den när bloggens signum på något vis och är kanske inte det bästa tipset för den som vill upprätthålla en jämn trafik. Syftet har dock aldrig varit att driva stor trafik och att slentrianmässigt slänga in inlägg bara för att, har aldrig legat i mitt intresse. Blogginläggen har kommit då jag känt att jag hittat ett intressant ämne att skriva om och när jag har haft tid nog att skapa texter som jag tycker tillför något i diskussionen.
De flesta besökarna förutom de som går direkt in på sidan kommer framförallt från Twitter, andra bloggar och sökningar på Google. Sökorden kretsar framförallt runt sociala medier, varumärkesutveckling och designbegreppet i sig.

Nackdelen med den här bloggen och med bloggar över lag egentligen är att när texterna fått någon månad på nacken och försvinner från förstasidan så blir de på ett sätt förbrukade. Förutom kategori och begreppstaggarna till höger samt sökningar på sökmotorerna så krävs en bloggbesökare som har tid att gå igenom gamla inlägg. Det vet man ju själv hur ofta man gör på en blogg.

Därför så här på 2 årsdagen så vill jag ge 5 gamla inlägg lite nytt ljus. Enligt mig är de fortfarande intressanta och på många sätt ännu relevanta.

1. TIDERNA FÖRÄNDRAS, ARKETYPEN BESTÅR
- Om arketyper och om varumärket Mountain dew.

2. VARFÖR GÖR ERT FÖRETAG DET NI GÖR?
-Om Simon Sineks resonemang om att företag som berättar varför de gör något är mer framgångsrika än de som berättar vad de gör eller hur de gör det.

3. HUR KAN MEYROWITZ´S 25 ÅR GAMLA TEORIER BIDRA TILL ÖKAD FÖRSTÅELSE FÖR SOCIALA MEDIER IDAG?
- En otroligt lång titel vars innehåll bjuder på ett kvarts sekel gamla teorier om bl.a. sociala situationer och kontrollen över informationen. Delar av dessa teorier är högst relevanta även idag för vår tids nya kommunikationsformer.

4. RÖR SIG HELA BRANSCHEN MOT SAMMA MÅL?
- Om den kreativa konsultsfären omformning där olika discipliner går över gränserna för vad som tidigare var andras domäner. Bra diskussion i kommentarsfältet dessutom.

5. BRANSCHEN RÖR SIG MEN ÄR SAMARBETE VERKLIGEN AMBITIONEN?

Uppföljningsinlägg till inlägget ovan baserat på diskussionen som kom ut av det, vilken jag kan tycka är värd några minuters läsning.

Slutligen ett stort Tack till er alla som har läst, bidragit till diskussionerna och tipsat vidare under de här två första åren! Hoppas ni alla får en fröjdefull jul om vi inte hörs innan! Ha det fint!

OnOffs konkurs gick som en löpeld genom medierna häromdagen då företaget meddelade att man ansökt om konkurs till Attunda Tingsrätt. I pressmeddelandet meddelade företaget bl.a. att ”Investeringarna har varit fullständigt enorma under det senaste halvåret. Till slut hade vi helt enkelt inte de finansiella musklerna att fortsätta driva bolaget.” Siba visade sina sympatier och DN verkade förvånas över att MediaMarkt inte kände skuld över att de bidragit till att sätta ett konkurrerande bolag i konkurs. Sällan har väl skådats en så märklig artikel.

Hemelektronikbranschen är en tuff en. Det är prispress, priskrig och prisgaranti. Prisfest, superpriser och prischock. Pris, pris, pris.
Den som lyckas lägga sig på lägsta pris framstår som den självklara vinnaren, förlorarna får skämmas och kasta in handduken. Vad var det han sa den gamle Kotler: ”If you are not a brand, you are a commodity. Then price is everything and the low-cost producer is the only winner” och ”Sell value, not price”. Det första citatet handlar väl främst om produkter i sig men jag tycker det är lika gällande i denna situation. För när konkurrensen har blivit så enkelspårig och banal ja då handlar det till slut bara om priset. Vem kan sälja varan billigast?
Förutsättningen för att detta ens ska vara relevant menar jag är att produkten i fråga är exakt densamma, det är således inte applicerbart på produkten ”bil”. Men i en situation där varan är densamma blir erbjudandet jämförbart.

Hemelektronikbranschens affär är just detta, extremt jämförbar. Hittar jag en tv som jag är intresserad av, säg en Philips 46PFL5605H så är det ingen större möda som krävs för att knacka in den aktuella produkten på Pricerunner, Kelkoo, Prisjakt eller vad du vill för att hitta billigaste priset. Handlar konkurrensen endast om pris ja då är det den som säljer till lägsta pris som vinner. Den största aktören med möjlighet till de största inköpen och den bästa logistiken torde snart ta hem bucklan.

Men ska vi ha det såhär? Är vi så enormt priskänsliga när det kommer till hemelektronik att priset betyder allt när vi ska handla ? Värderar vi inget annat? Vad hände med kundbemötande och service t.ex? Jag utgår i vanlig ordning från mig själv och dem jag känner i detta inlägg och gör mitt yttersta för att generalisera så mycket jag kan. För om man ska försöka sig på en vettig reflektion på denna nyhet bör man nog utgå ifrån hur vårt köpbeteende ser ut.

Men låt mig först berätta en annan historia. Jag känner en man, han är dryga sextio år. I alla år som han har handlat hemelektronik så har han gått till samma lilla butik i den ort där han bor. Oavsett om det handlat om svartvit tv, färgtv eller platt-tv, varje gång kommer han tillbaka. Butiken är inte särskilt billig och ligger märkbart över prisnivån hos de större kedjorna. Vi andra runtomkring ställer oss varje gång lika frågande ”varför går du dit? Vad fick du egentligen betala för den här tv:n? Vet du vad den kostar där och där?”. Han kunde inte bry sig mindre. Han betalar mer än vad han skulle ha gjort på de stora kedjorna, vid varje köp betalar han mer än vad vi andra skulle ha gjort. Och han kommer tillbaka. Han värderar uppenbarligen något som vi andra inte förstår. Kan det vara servicen, att han blivit vän med försäljaren, att han vill stödja den lilla aktören, att det blivit tradition eller handlar det kanske om tryggheten. Vem vet, men priset är uppenbarligen inte grejen för honom.

Service, kundbemötande, lokaler, affärslägen osv. är naturligtvis viktiga faktorer inom handeln för att vi ska besöka ett varuhus. Men inom hemelektronik vill jag påstå så behöver detta inte vara argument nog vid själva köpögonblicket. Vi går gärna till den trevliga butiken med den charmiga personalen i det mysiga köpcentret för att ta reda på vilken produkt som passar oss. När vi väl fått rådgivning, hjälp och tips kanske vi beslutar oss – det blir en Philips 46PFL5605H, det är tv:n för mig. I det läget blir det dock oerhört frestande att ta upp mobilen, knappa in jämförelsesajtens adress och uppdatera sig. Jag vet vilken produkt jag vill ha, men går jag till ett annat ställe så kommer jag att spara tusen kronor. Så vad gör jag?

Jämförbarheten är till fördel för oss konsumenter men till återförsäljarnas nackdel då det driver priskonkurrensen till sin spets. Att inte vara lika jämförbar som återförsäljare av någon annans produkter är naturligtvis en svår nöt att knäcka för bolagen. Ju fler som säljer samma vara desto längre drivs konkurrensen baserat på priset. Hur löser man det? Ett sätt är att se till att vara den enda återförsäljaren som har rätt att sälja en specifik produkt eller från leverantörens sida kräva att varan kostar lika mycket överallt (ref. Apple). OnOff försökte hitta fler faktorer att konkurrera på. Jag minns deras ”Help”-koncept som bland annat inkluderade leverans och installation. Hjälp även utanför butiken med andra ord – i grunden en god tanke. Trenden inom handeln i stort är ju annars att erbjuda sina egna märkesvaror (EMV). På detta sätt blir inte varan jämförbar och valet av leverantör inte låst varpå marginalerna ofta går att upprätthålla. Men är det lösningen för oss alla, att återförsäljarna plötsligt blir ”leverantörerna”, kommer jag då att kunna köpa mitt favoritmärke där om fem år?

Hemelektronikbranschen måste tänka om, det måste finnas fler konkurrenskraftiga argument i affären. I annat fall finns ingen annan väg än att störst och starkast vinner och småaktörerna får lägga upp tv:n på pakethållaren på cykeln på köpet, stämpla ut och cykla hem.

Spotifys besked om försämrade villkor för musiktjänstens gratisanvändare har väl inte undgått någon. Reaktionerna på denna nyhet blev enorma och även om en del användare ställde sig positiva till det hela var det nog de negativa kommentarerna som fick störst utrymme. Spotifys eget blogginlägg där nyheten först publicerades har till dagens datum genererat nästan 10000 kommentarer. På Twitter var uppståndelsen minst lika stor och under hashtagen #spotify var stämningen allt annat än munter då de nya villkoren infördes i början av maj månad.

Spotify sågs av många som lösningen för den skakiga musikbranschen och den illegala nedladdningen då företaget lanserade sin tjänst baserad på tanken om Freemium som affärsmodell.
Wikipedia säger:

“Freemium is a business model that works by offering a basic product or service free of charge (such as software, web services or other) while charging a premium for advanced features, functionality, or related products and services.”

Ordet Freemium kommer ju såklart från kombinationen av orden free och premium. Gratis i grundutförandet, kostar pengar i en bättre premium-version. Insteg och trappa med vilja om att kunderna snart ska ta steget upp och börja betala. Tanken god men resultatet uppenbarligen inte som förväntat.

Spekulationerna har varit många kring varför Spotify väljer att införa dessa begränsningar. Främst pratas det om företagets stora förseningar av tjänsten på den amerikanska marknaden där musikbolagen verkar sätta käppar i hjulen för gratis lyssning. Samtidigt höjs allt fler röster som menar att gratis streamad musik inte bär sig rent ekonomiskt baserat på enkom reklamintäkter samt vinsten av de betalande användarna.

Techcrunch resonerar:

“The dirty little secret that no one likes to talk about is this: free, ad-supported, unlimited, unrestricted music streaming doesn’t pay. It’s that simple. Worse still, even when the model is off-set with a paid-for version, the sums still don’t add up. When it’s applied to music streaming, the freemium model is clearly broken.”

Fast company är inne på samma spår:

“[Spotify] is basically investing customer value at the top of the funnel in hopes that someone will wind up paying for something. (…) Look at the number of subscribers–you have some 700,000 subscribers, but you have more than 10 million users. That’s not good math (…) Say they have a 10% conversion rate. If you pour 1 million users into the top of the funnel, you’ll get 100,000 subscribers paying you $10 a month. You’re earning $12 million a year from those consumers, and then you have 900,000 consumers that are not paying anything. Those 1 million consumers are worth an average of $50 to $60 at retail. So you’ve invested about $50 million in consumer value to generate $12 million.”

Knappt 10 % av användarna betalar för tjänsten enligt Fast company, vilket enligt artikeln inte bär investeringarna. 90 % av Spotifys användare verkar med andra ord tycka att gratisversionen är tillräckligt bra och ser väl ingen anledning till att börja betala, trots reklamen. Förutom frågan om Freemium-modellens glansdagar är över eller ej kan man fråga sig om Spotify från början gjorde bort sig när de helt enkelt erbjöd en gratisversion som var för bra. Detta skapar en frustration idag då i princip samma erbjudande kvarstår men plötsligt börjar kosta pengar.

Freemium-modellens dagar hos Spotify är över då företagets fundament rycks undan. Lösningen på musikbranschens bekymmer var tydligen inte lika enkel och genial som vi hade hoppats. Vad som händer nu kan vi väl endast spekulera i och hur det går för Spotify blir spännande att se – vänder inte detta skutan mot vinst så torde en eller annan investerare snart tappa modet. Alternativet är dock alltid gratis, om än i vissa fall olagligt.

Idag har jag den förnäma förmånen att blogga hos The Brand Man.

Det handlar om valmöjligheter, varumärken, strategi, mod, utbud, marknadsekonomi, apple, yoghurt, glass, skor och inte minst beslutsångest. In och läs med er! Här.

För några veckor sedan twittrade jag och tipsade om ett avsnitt av vetenskapens värld på svt play om naturens sinande resurser. Sedan dess har dessa teorier kommit och gått i mitt huvud och jag kände att det var dags att se om detta avsnitt. Och det borde alla göra vill jag påstå för enligt mig är detta oerhört relevant oavsett vilken bransch man arbetar inom. Men pass på, avsnittet ligger endast uppe tills den 15e dec! Du finner det här.

Det handlar om peak oil och sedermera peak everything där bl.a teoretikern Richard Heinberg framför sina resonemang om vad som kommer att hända med ekonomin och med världen när vi når toppen för hur mycket olja vi kan utvinna i världen. Enligt Heinberg har vi förlitat oss på och blivit vana vid billig energi och då framförallt i form av olja. För ingenstans i världen kan vi få arbete utfört lika billigt som genom oljans energi. Den ekonomiska tillväxten baseras enligt Heinberg på billig energi och när det inte längre är möjligt kommer ekonomierna att fallera.
Så vad händer när vi inte kan förlita oss på billig energi som vi vant oss vid? Vad händer när råvarorna tar slut och vi inte längre kan producera, producera och producera? Kanske blir mänskligt arbete värt något igen och kanske kommer vi som Heinberg förutspår börja leva ett liv som mer påminner om det liv vi levde på 1700-talet. Han är en domedagsprofet säger många och han avfärdar snabbt världens försök till alternativa energikällor. De anses inte kunna täcka det gigantiska hålet som skapas när oljan försvunnit.

Vad tror du – panik eller det reder sig?

För några veckor sedan publicerade jag ett inlägg där jag frågade om den kreativa konsultbranschen rör sig mot samma mål. Inlägget skapade en mycket intressant diskussion där människor från både pr, reklam, branding och kommunikation gav sin syn på frågan. Först en sammanfattning. Att någonting händer i branschen verkar de flesta vara överens om men hur branschen kommer och bör se ut framöver finns dock en osäkerhet kring. Sammantaget anses att de olika disciplinerna behöver varandras kunskap för att tillsammans kunna skapa kraftfulla helhetsleveranser. Det finns en vision om en byrå som täcker in alla kompetenser under samma tak som klarar att leverera helhetslösningar i form av tvärkompetenta byråer. Ur en uppdragsgivares perspektiv torde den tvärkompetenta byrån vara ett bra alternativ då alla kompetenser kan köpas från en och samma leverantör för att skapa en sammanhållen kommunikation kring affären. Vilken sorts kompetens som krävs för att skapa en sådan byrå är dock oklar. Krävs det ett antal sammankopplade specialister eller krävs det en samling generalister är frågan. Kan överhuvudtaget en person med specialistkunskap inom en disciplin även skaffa sig specialistkunskap inom en annan? Kanske kan lösningar erhållas genom nätverk där olika dicipliner knyts samman för att på bästa sätt kunna bidra med sina olika spetskompetenser till en enhet. Vad krävs då för kompetens av den som ska koordinera dessa olika delar? Kommer kanske byråerna snarare att specialisera sig och bli bäst på enskilda delar av processen, – e.g. bli bäst på analys etc. Det blir en fråga om att kunna sammanfoga olika kunskaper kontra koordinera olika specialistkompetenser till ett gemensamt resultat. För att på ett djupare plan kunna samarbeta över gränserna mellan de olika disciplinerna efterfrågas en förståelse för varandras kunskaper i fråga om styrkor och svagheter. Detta torde gälla de olika aktörerna inom branschen likväl uppdragsgivarna. Nu en reflektion. Tillsammans mot framtiden, som nätverk eller alla under samma tak. Kumbaya. Är det verkligen troligt att framtiden kommer att te sig på detta sätt? Den rörelse som man kan tyda anser jag är att olika dicipliner rör sig in på andras tidigare domäner. I förra inlägget kunde ni läsa om PR/kommunikations-studenter som skapat koncept som vid en första anblick tordes gjorda av studenter från en strikt designskola. Jag tycker mig se fler exempel i branschen. Webbyråerna går mer och mer ifrån att vara ett gäng kodare till att bli framgångsrika i vad man brukar kalla tjänstedesign. PR-branschen försöker sluka hela sociala medie-sfären och reklambranschen försöker hänga med i svängarna. Designsfären å sin sida visar ambitioner på att få en del av managementkakan samtidigt som de klassiska industridesignbyråerna tog rejält med stryk av den ekonomiska krisen och frågan är väl om de kommer att kunna återhämta sig till sina forna glansdagar igen. Branschen rör sig, men är det verkligen mot samma mål? Frågan kvarstår om det är allas ambition att ta samarbetet ett steg längre. Att vissa discipliner markerar på andras tidigare revir visar på ett sätt en vilja om att kunna leverera inom ett större område än tidigare. Kommer de strikta revirgränserna att kunna luckras upp med farhågan om att någon annan kanske ersätter den mark man så länge har bevakat? Kanske vore ”alla under samma tak”-lösninger alternativt ”nätverk”-lösningen ideal men jag undrar jag om vi inte snarare kommer att se en konkurrens över disciplingränserna i allt större utsträckning framöver.

Martin skrev ett inlägg för några veckor sedan som berörde den allt mer integrerade PR/Design/Reklam-branschen. Där tog han bl.a upp diskussionen kring värde, och knöt den främst till designbyråer, men menade att termen alltmer används både inom reklam och PR. Det var ett intressant inlägg, och en intressant diskussion som följde i kommentarsfältet. Både inlägget och diskussionen berörde delar av vad jag skrev min masteruppsats om, nämligen huruvida det skapas värde inom reklam och isåfall var.

Utgångspunkten för uppsatsen var att undersöka om reklam kunde använda det värde de skapar på fler sätt ex. inom produktutveckling. Syftet med detta skulle isåfall vara att förlänga affären med kunden och använda sin kunskap om kundens varumärke på bästa sätt. Att bara kommunicera ett värde, ett i många fall påklistrat värde, är vitt skilt från att vara del i att skapa värdet. Djupintervjuer med nyckelpersoner i projektet gav alla samma svar nej. Det främsta skälet som angavs var att det inte fanns tillräcklig kunskap om varumärken, produkter eller marknader.
Jag fann detta underligt.
Både motviljan till att utvidga sin affär, och detta förnekande av den egna branschens kompetens. 
Jag beslöt mig för att undersöka hur det kom sig att denna uppfattning om branschen fanns.

En av förklaringarna framgår när man läser Dr. Robert Heath och Paul Feldwicks rapport ”Fifty years of using the wrong model in advertising”. I den konstaterar Heath och Feldwick att reklambyråns affärsmodell grundar sig på ”Information Processing model”, även kallad IP-modellen. Den går ut på att information färdas linjärt mellan avsändare och mottagare. Att så inte är fallet är knappast något som behövs förklaras för den här bloggens läsare, men likväl bevisar de att merparten av affärsmodellerna för reklambranschen fortfarande bygger på just denna modell. De bevisar även att den blivit utvecklats från att vara bara en kommunikationsmodell till det som ofta refereras till som sunt förnuft inom reklambranschen. Det stora problemet med IP-modellen, förutom att den uppenbarligen inte stämmer i det nuvarande mediasamhället, är att det inte finns plats för att ta betalt för skapat immateriellt värde i den. Och trots att den är allmänt förkastad i branschen, finns dess grundstrukturer kvar i de generella affärsmodellerna. De är dessa som måste förändras för att denna omvälvning av branschen ska kunna ske.

Som Martin skriver, så har värde länge varit ett ord som främst används av designbyråer. Detta är för att designbyråer har gjort just det, skapat värde, men inte mer. När produktionen har tagit vid har uppdraget lämnats vidare. Här i skiljer de sig markant från reklambyråer som själva producerat de idéer de utvecklat. IP-modellen är i stor grad ett barn av modernismen och funktionalismen, och följaktligen har det varit fördelaktigt i en affärsmodell att kunna ta betalt för en färdig produkt.
Detta är den stora skillnaden på varför reklambranschen lyckats ta betalt, men inte designbyråerna. Reklambranschen kan ta betalt även för en PRODUKTION och detta går att inkorporera i IP-modellen, men det går däremot inte ett immateriellt värdeskapande.

Alltså för att framgångsrikt skapa den byrån där alla kompetenser finns och där värdeskapande är en av de tillgångar som framhävs, krävs en ny innovativ affärsmodell.
Och att den inte till fullo existerar är orsaken till att det inte skapats en sådan byrå som varit ekonomiskt bärkraftig tidigare.

Så, reklambyråer vill ta betalt för det designbyråer traditionellt tagit betalt för. Värde. För det behöver de mötas, inte främst i kompetenser utan i affärsmodeller. Reklam måste bli tydligare med att de skapar värde och ha affärsmodeller där de tar betalt för det.

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i Göteborg.

I förra veckan lyssnade jag till Berghs vd Pär Lager vid ett seminarium på Rhösska i Göteborg. Det går bra för Berghs och skolan får många lovord i världen vilket Pär naturligtvis poängterade ett flertal gånger. Han visade även upp några av studenternas arbeten vilka främst rörde kommunikation och PR. Pärs presentation gav mig en del funderingar på vad som händer inom den kreativa konsultvärlden där kommunikation, PR, reklam och design samsas. Det jag reagerade på och funderade över var Pärs ordval vilka han lyfte ett flertal gånger. Han pratade värde, lösningar och refererade från Cannes där en talare ska ha uttryckt sig ”Jag känner mig mer som en uppfinnare än som en kommunikatör.” Från min egen bakgrund inom design kan jag känna att Pär markerar ett skifte och en etablering på marker som tidigare hållits hårt av kanske framförallt designgrenen. De exempel som visades skulle lika gärna kunna ha kommit från en strikt designinriktad skola. Min fundering i allt detta är – går det att utskilja vad som är kommunikation, vad som är PR, vad som är reklam och vad som är design på sikt? Eller är det kanske designvärlden som trott sig vara ensamma om brukarfokuset, det lösningsorienterade och det värdeskapande? Jag tror att de tvärvetenskapliga fälten och det holistiska synsättet breder ut sig över hela branschen (och jag är inget undantag), där de olika tidigare klara gränserna mellan de olika disciplinerna allt mer suddas ut. Jag får känslan av att alla rör sig mot samma mål eftersom de olika områdena behöver varandras kompetens. Vad blir resultatet när mitten är nådd?

För några dagar sedan fann jag genom länkning på Twitter en artikel på tidningen Mobils hemsida från 2007 som handlar om Apples chanser till framgång genom lanseringen av Iphonen samma år. En man vid namn John Strand som omnämns som telekomanalytiker säger i artikeln ”Att Apple kan göra en mp3-spelare betyder inte att de kan göra en mobiltelefon. Apple vet inte ett skit om mobilbranschen.” John Strands uttalande kan idag te sig komiskt med facit i hand men samtidigt tycker inte jag att uttalande är helt befängt. För vad hade egentligen Apple för kunskaper om att tillverka mobiltelefoner innan lanseringen av Iphonen?

Grunderna i design handlar mycket om att frigöra perspektivet och se bortom det som är. Det finns flera klassiska exempel på hur man kan arbeta för att göra detta. Säg t.ex att jag skulle be dig att skissa en stol för mig. Troligt är att du sätter dig och tänker att -jaha en stol, då ska vi se, någon form av sittyta, en rygg kanske och ett antal ben. Sitsen kan vara rund, kvadratisk, kanske oval och benen bör väl vara minst tre, eventuellt fyra eller fem. Nej vänta det räcker ju egentligen med ett ben, kanske rent av en cylinder som sträcker sig mot golvet. Kreativiteten flödar men samtidigt är vi otroligt låsta här. I denna situation är vi inne i ett extremt avgränsat tänkande eftersom vi är fast i tänket kring sittyta och ben även om vi finner många variationer och former. Stolen kommer kanske att få ett säreget uttryck men kommer den att bli banbrytande i sitt utförande? Troligen inte.
Tanken här är därför att jag inte ska fråga efter en skiss på en stol utan snarare kanske fråga efter en skiss på något som möjliggör sittande. Nu är vi inte låsta till stolens fysik utan lösningen till detta uppställda problem kan lika gärna vara ett sittunderlag, en sten, en filt eller varför inte ett rep runt rygg och knän så man kan sitta avslappnat med böjda knän intill kroppen. Även om dessa fyra förslag inte kommer göra oss till miljonärer så är vi så mycket friare i tanken och ger vi det en riktig chans är jag säker på att vi lyckas skapa något som vi inte har sett förut. En stol är en stol för du har en fast uppfattning i ditt huvud av vad en stol är, medvetet eller omedvetet. Det begränsar och det hämmar kreativiteten.

Åter till mobiltelefoner. Kommer ni ihåg nyheten om den s.k.”urbefolkningen” som sades ha lokaliserats med helikopter någonstans i regnskogen för något år sedan? Dessa människor ansågs aldrig ha varit i kontakt med den ”yttre världen”, det moderniserade samhället. De sades vara kvar på ett förhistoriskt stadium, där de bodde i enkla hyddor och jagade med spjut och pilbåge. Dessa människor ansågs aldrig ha sett människans moderna uppfinningar. Tänk på den isolerade människan som fenomen. Om vi skulle lyckas komma nära en sådan människa och berätta om hur man skulle kunna kommunicera med andra människor långt därifrån och sedan be henne skissa på hur en sådan apparat skulle se ut. Hade hon då skissat en mobiltelefon som vi känner den idag? Självklart inte. Skissen hade troligen visat något helt annat. Bättre? Oklart. Annorlunda? Säkerligen.

Naturligtvis hade utvecklarna på Apple sett en mobiltelefon innan. De hade med all säkerhet varsin mobiltelefon i fickan och de benchmarkade säkerligen marknaden efter konstens alla regler. Men samtidigt hade företaget aldrig tillverkat en mobiltelefon tidigare. Företagets kunskap hade en historia i datorer, operativsystem, mp3-spelare osv. Deras tänk därför inte låst kring hur en mobiltelefon bör se ut eller bör fungera. Inte fast i oskrivna regler, inte fast i att skissa knappsats eller att välja innehåll. Att inte ”veta ett skit” tror jag därför är en ovärderlig fördel. Min egen erfarenhet säger mig att när man tar sig an en produkt eller en tjänst för första gången och ser erbjudandet från ett yttre perspektiv, då är det mycket enklare att ifrågasätta vedertagna faktorer. Att inte vara fast i ett arbetssätt med mängder av tidigare mobilmodeller i portföljen tror jag till stor del hjälpte företaget att kunna ifrågasätta och att skapa någonting annorlunda. Samtidigt hade de så klart även en enorm fördel just genom deras bakgrund inom användarvänlighet och programmering osv.

Att ta steget från inkrementella förbättringar till radikala förändringar tror jag handlar mycket om att ständigt ifrågasätta och ändra perspektivet. Att veta för mycket om en bransch eller en produkt kanske därför t.o.m. kan vara en nackdel. Den som lyckas ändra sitt perspektiv genom att ständigt ifrågasätta erbjudandet och i grunden själva affären har därför mycket att hämta. En stol är en stol och en mobiltelefon var innan Iphonens lansering en mobiltelefon. Gör du mobiltelefoner eller möjliggör du kommunikation mellan människor?

En Fan page på Facebook för ditt företag eller ditt varumärke och sen är det klart! Check på listan över ToDo, sociala medier: bock på den, vi är där, vi är med. Nu kan alla som gillar vårt varumärke bli fans vilket sedan kommer att synas i deras profiler för deras vänner och ännu fler kommer att bli våra fans och vi får pris för bästa satsningarna i sociala medier 2010. Snabbt gick det också, en Facebook-grupp var ju inga problem, inte ett Twitter-konto heller, nu är det bara att sätta sig och vänta så sköter sig detta av sig självt. Användarna kommer att sköta kommunikationen åt oss, det blir ett herrans buzz av det här. Sociala medier är framtiden, det säger ju alla!

Är jag ironisk? Ja en smula. Men ibland kan man undra. Detta är vad jag kallar för Social media quick fix. Och precis som bilden visar så ser jag vissa likheter med det vi kallar green wash, snabbt ordnat men inte särskilt djupt förankrat.

Åter till Facebook. Själv har märkt att det har blivit en hel del pages som jag är fan till på Facebook. Steget från att inte vara ett fan till att bli ett, är inte särskilt långt och det kräver heller inte något hard core-engagemang från min sida. Ta Bullens Pilsnerkorv t.ex. jag är ett fan och jag antar att min beslutsprocess löd ungefär ”jo jag gillar Bullens pilsnerkorv, det är gott, jag blir ett fan”. När jag nu går in på deras Fan page igen ser jag att väldigt många fler har gjort detsamma, vi är idag 7000 personer som är fans av Bullens. Sen då? 7000 personer har gjort valet att bli fans men mycket mer än så är det inte. Inte en update på förstasidan och inga diskussioner. En död sida helt enkelt, med en bild på en burk med korv. Fan pages startas inte bara av företagen själva, det kan vara privatpersoner som ligger bakom också. Men spelar det egentligen någon roll i det här sammanhanget, vem som är upphovsman. Jag tycker inte det. Coca Colas page på Facebook har idag 5,3 miljoner fans. Att jämföra Coca cola och Bullens känns väl inte helt fair men trots att Coca Cola är ett av världens största varumärken så startades denna grupp av två herrar som gillade deras produkt. Vilket man senare har gjort en grej av. Alla kanske inte är fans för att de har ett brinnande intresse av vad som händer, vissa har kanske bara blivit fans för att de vill visa andra vad de gillar. Oavsett så finns där en samling människor som har gjort ett val, de har blivit del i en grupp vars medlemmar har någonting gemensamt.

Svaret på frågan om vad sociala medier handlar om landar ofta i en diskussion om dialog. Om att brukarna ska kunna föra en dialog med företag och göra sin röst hörd. Många exempel jag har sett under min research menar att detta är just syftet med satsningarna på sociala medier. Men verktygen som används är ofta desamma som förr. Om tanken är att skapa en dialog, men det som kommer ut är gammal hederlig spridning av budskap och uppmaningar, når man då verkligen sitt mål med att få in sina brukare i en konversation? Om ingen konverserar och om det inte sker någon dialog, hur mycket social ryms det då i begreppet sociala medier? Att använda sociala medier som ytterligare en kanal för att nå den stora massan, är det någon som har ett intresse av att lyssna till det? Varför ska jag följa ett företag på Twitter som enbart sänder ut information om nya produkter likt en presslänk på en hemsida där kommentarer och diskussioner från brukarna inte lyfts. Vad är det som skiljer detta arbetssätt från det vi sett i generationer?

Samtidigt sägs det ofta att det är bättre att göra dåligt ifrån sig inom sociala medier än att inte försöka alls. Det håller jag med om, learning by doing, men jag tror det är viktigt att välja var man lägger sin energi. Alla sociala medier måste inte passa för alla varumärken och att finnas precis överallt kan inte ses som en universell lösning för alla företag. Det finns inga snabba lösningar och även om jag håller med om att det är bättre att göra ett dåligt försök än att inte försöka alls så är jag av den bestämda åsikten att det är bättre att inte göra någonting alls än att förlita sig på en quick fix. Om engagemanget tar slut samma dag som Facebook pagen, Twitter-kontot etc. är skapat och dess enda syfte är att tillämpa gamla verktyg för nya modeller så är det bättre att stå utanför.

Är du lyhörd som varumärke så märker du var människor pratar om dig, du ser deras energi. Och 7000 personer borde väl vara skäl nog att engagera sig. Starta en dialog, visa engagemang och bygg relationer!