Låt oss först titta på den excentriske Joel Bauer och låta honom skälla ut oss för att våra visitkort är värdelösa:

Enligt herr Bauer är uppenbarligen ditt visitkort bokstavligen skit värt. 25 års utvecklingstid och 4 dollar per kort senare så har han enligt honom själv ett visitkort utöver det vanliga. Huruvida detta är den optimal lösningen tål nog att diskuteras. Just hur ett visitkort kan utformas för att förtjäna mer uppmärksamhet finns det naturligtvis en uppsjö exempel på, t.ex. här. Och kanske är det så att när du står i valet och kvalet mellan två leverantörer så väljer du den med det häftigaste visitkortet, kanske finns det en ROI i kortets utformning. Kanske. Men vi är fortfarande kvar i funderingarna kring det traditionella visitkortet vars innehåll fortfarande ligger i överförandet av kontaktuppgifter. Ett sms till mobilen eller en fil på datorn ersätter enkelt visitkortets innehåll, snabbt och billigt, har då egentligen visitkortet något värde idag? Detta frågar sig Per Axbom i en intressant bloggpost, där han diskuterar just värdet i själva kortet och drar paralleller till kulturella traditioner där visitkortet signalerar att du ger bort en del av dig själv i och med överlämnandet av visitkortet. Axbom talar även om att tillföra något ytterligare till visitkortet, i hans fall i form av en bonuslänk som ger mottagaren en liten present i form av gratisläsning. Att försöka utöka värdet är en spännande utveckling av det hela.

Själv är jag av uppfattningen att det fysiska kortet har ett värde som överstiger det digitala visitkortet, det är på något sätt ett löfte om fortsatt kontakt. ”Vårt möte är slut för nu, här ger jag dig länken för fortsatt kontakt.” Om det så än handlar om en potentiell kund eller en framtida arbetsgivare blir det ett godkännande av att kontakta varandra igen. Samtidigt är det nog så att värdet inte sitter i kortet utan snarare i personen som ger det. Om personen i fråga är viktig är det nog ändå just kontaktinformationen som är värdet i kortet och då kommer kortet att ha en speciell plats utan att behöva sticka ut åt alla håll och kanter. Herr Bauers kort sticker garanterat ut och det bevisar han genom att med skrikande ton och livsfarlig blick berätta att  ”IT DOESN’T FIT IN A ROLODEX BECAUSE IT DOESN´T BELONG IN A ROLODEX!” Men även om hans kort sticker ut och skiljer sig från mängden så kanske det inte är där problemet ligger. Jag skulle nämligen aldrig våga kontakta den här människan.

Bloggen tar semester i några veckor, under tiden repriserar jag följande inlägg som är ett gästinlägg från början av sommaren (se tidigare inlägg i denna blogg) För er som missat helt enkelt.

Hoppas ni har en underbar sommar!

/martin

Just nu pågår Postens senaste kampanj för direktreklam och dess fördelar. Kampanjen som gjorts av reklambyrån Åkestam Holst visar bl.a företaget Boxer´s karaktär ”Boxer-Robert” som sitter lutad mot insidan av en ytterdörr bland övrig post under brevinkastet. Han ler blygt och ser nöjd ut. Budskapet som kampanjen förmedlar är ”Kom närmare med direktreklam” där ett utdrag ur undertexten lyder ”med DR pratar du direkt till önskad målgrupp och blir mer personlig, relevant och spännande på en och samma gång.”

Tidigare i år skrev jag på min blogg ett inlägg som jag kallade för ”Motiverad marknadsföring?” där jag ifrågasatte direktreklamen och vilka signaler den egentligen sänder ut. Den personliga, relevanta och spännande känslan som posten vill påvisa i sin pågående kampanj känner jag inte riktigt igen mig i och jag ifrågasatte i mitt inlägg huruvida en investering i direktreklam kunde anses motiverad. ”Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.”

Boxer-Robert ler, men inte mot mig som mottagare, han ler snarare mot potentiella direktreklams-köpare. Hans uttryck ger en känsla av att ”Titta, jag lyckades. Jag kom ända in i hallen!” Vilket säkert är drömscenariot ur ett företags perspektiv, reklam som når ända in i människors privata sfär, in i deras hem. Men hur tas Robert emot där han sitter på hallmattan, hur reagerar egentligen mottagaren på att Robert sitter i hallen utan att man faktiskt har bett om det? Gör alla som jag, släpar Robert till sopsorteringen i hopp om att slippa se honom sitta där igen eller omfamnar vi honom kärleksfullt? Hur han bemöts beror naturligtvis på vår relation till varumärket i fråga, tycker vi att just Roberts intrång känns bra eller dåligt.

Marknadsföring inom de sociala medierna har det varit mycket fokus på de senaste åren. Många företag och varumärken försöker synas och vara intressanta på bl.a. Facebook och Twitter. Alla försöker de nå fram till oss, bli en av våra vänner. Tänk vilket drömscenario att som varumärke på Facebook få privilegiet att konversera mitt bland våra vänner och familj. Förtroende. Att vara utvald. Men vad skiljer situationerna åt? Bägge lyckas de komma in i det privata rummet, innanför väggarna som skiljer offentligt från privat. Direktreklamen genom ett hål i dörren och marknadsföringen på Facebook genom ett klick på Like-knappen. Det som skiljer är just valet. Jag har valt att släppa in ett visst företag på Facebook, valt att låta dem konversera bland dem som står mig nära. Sköter dem det inte snyggt, missbrukar dem sitt förtroende, då åker de ut. Direktreklamen har jag inte valt. Det enda val jag har gjort är att jag inte har satt upp en lapp på min brevlåda som säger att jag inte vill ha någon reklam alls. Men tänk om jag vill ha reklam från ett företag, ett visst företag som jag valt att släppa in. En lapp som berättar att jag endast vill ha reklam från ett visst företag på brevlådan fungerar inte, tro mig jag har testat. Alltså, reklam från alla eller inte alls, det är upp till var och en att bestämma.

Jag vill påstå att mycket av den marknadsföring som förs idag baseras på en förlegad bild av mottagaren. En bild av en mottagare som alltid är beredd att ta emot, en mottagare som lyssnar. Att marknadsföring och kommunikation har mycket gemensamt är det nog många som håller med om, flertalet menar säkerligen att det är samma sak. Traditionell marknadsföring precis som traditionell kommunikation utgår från ett top-down perspektiv där en sändare informerar en passiv massa. En massa som lyssnar för de befinner sig längre ner i hierarkin, har inte samma möjligheter att få tillgång till information. Idag vet vi att denna modell inte längre fungerar på samma sätt eftersom massan nu har betydligt större möjligheter att själv hitta information tack vare teknologier som internet och sociala medier. Mottagarna i massan är därför inte lika beroende av informationssändarna eftersom informationsinnehav inte längre styrs av position och social status på samma sätt. Det är dags att sluta betrakta människor som en passiv grupp som inte vet bättre än att lyssna på det som sänds till dem.

Det är dags att tänka ett steg längre. Har målet nåtts när budskapet lyckats komma ända in i hallen eller är det viktigare att fokusera på hur initiativet uppfattas? Som jag ser det så har jag aldrig bjudit hem Robert till mig, jag har aldrig gett honom mitt godkännande att ta sig in i min privata sfär. Robert tillgrepp är en provokation mot mig och han respekterar inte min gräns mellan privat och offentlig. Mina tankar om honom stärks därför inte, de snarare försämras.

Denna vecka gästbloggar jag på Totalmarketing med efterföljande diskussion på LinkedIn. Det handlar om marknadsföring i form av direktreklam, en utveckling av mitt resonemang från inlägget ”Motiverad marknadsföring?”. Kika gärna in ovanstående länkar när du har en stund över!

Ha det fint i solen!

//martin

I mitten av maj tipsade Micco Grönholm oss genom sin blogg om TED-klippet med Simon Sineks ovan. Sineks resonemang kan sammanfattas som en teori om varför vissa företag lyckas bättre än andra. Sinek menar att de företag som kommunicerar varför de gör vad de gör är mer framgångsrika än de som kommunicerar vad eller hur de gör det. Upphovet till Sineks modell kommer enligt min övertygelse från det stora överflöd av erbjudanden vi upplever i västvärlden idag. Många företag kan erbjuda liknande produkter och tjänster idag. Många företag kan erbjuda krocksäkra bilar, många företag kan erbjuda färskpressad juice utan tillsatser och många företag kan erbjuda kraftfulla bärbara datorer. Vad särskiljer ett företag från ett annat? Varför ska jag välja Toyota istället för Volvo, Innocent framför Brämhults eller Apple istället för HP? I en värld med få konkurrerande företag med liknande erbjudanden blir inte frågan om varför företaget gör det dem gör lika intressant. Vad dom gör är desto mer intressant i denna situation; vem kan erbjuda mig en säker bil här och nu? När flera alternativa erbjudanden finns kanske frågan hur istället blir mer aktuell; vem kan erbjuda mig en så billig säker bil som möjligt? När fler och fler kan erbjuda liknande produkter och tjänster kommer frågan ner till hur skiljer sig företagen då åt, vilket kommer att handla mycket och varumärket och allt vad som stoppas i begreppet. Varför blir då en ytterligare parameter i ställningstagandet när ett erbjudande ska väljas ut. Men för att kunna kommunicera ett varför måste det finnas ett självklart varför befäst i varumärket.

Hur många företag kan svara på frågan varför de gör det de gör utan att hamna i en diskussion om ekonomisk vinning? Företagets syfte är ju allt som oftast att erbjuda något som genererar pengar så kostnader kan betalas och en vinst erhållas. Runt-runt, tjäna pengar är säkerligen svaret hos många företag. Hur unikt, intressant och engagerande är ett sådant varför?

Vad och hur kan besvaras genom att berätta att vi erbjuder säkra bilar vilka vi valt att producera i Asien för att kunna sänka tillverkningskostnaderna så att du som kund kan erbjudas en billigare version av våran redan superba bil. Vilket naturligtvis kan utvecklas till en väldigt vacker text om Hybrid-motorer i självbromsande fordon tillverkade med miljöriktiga tillverkningsprocesser med bra personalomsorg. Om anledningen till allt detta arbete ändå slutar i att vi gör detta för att vi vill tjäna pengar blir det inte särskilt spännande om konkurrenterna har ungefär samma erbjudande och hur-process. Men om tjäna pengarna inte är ett varför värt att uppmärksamma då kan man fråga sig hur företag ska gå runt i framtiden. Ett varför som inte handlar om pengarna hamnar snabbt i en filantropisk diskussion där endast Myrorna, Stadsmissionen eller någon volontärorganisation skulle vara trovärdiga i att göra något av ren välvilja drivna av att skapa en bättre värld.

Sineks resonemang menar på att Apple förmedlar sitt varför på ett mycket framgångsrikt sätt vilket gjort dom framgångsrika, vilket blir en fråga om hur man kommunicerar med sin marknad. Att Apple inte skulle ha ett intresse i att tjäna pengar vore för mig väldigt märkligt och hans modell säger heller ingenting om företagets eventuella vinstintresse. Det hela måste därför handla om vilka värden man väljer att kommunicera i sitt varför, vad som driver företaget att fortsätta att göra det dem gör. Men jag kan inte släppa den ekonomiska aspekten av detta. För att jag ska köpa ett företags insälj om hur de säger sig drivas uteslutande av ett varför, då bör de ha som mål att endast gå break-even varje kvartal. Om deras intresse inte ligger i vinsten eller att tjäna pengar då krävs heller inte att ekonomin går mer än nätt och jämt ihop! Eller?

Bild: screenshot från Eniros skattjakten

Sociala medier är på tapeten precis överallt och alla som har något att säga i ämnet verkar försöka att leverera sin del av sanningen. Och jag ska inte vara sämre. Då jag just nu skriver masteruppsats finns begreppet sociala medier med som en stor del och jag försöker själv hitta rätt i denna djungel av tips, listor och information. För vad är det egentligen som händer, ingen verkar ha någon riktig koll på vart sociala medier är på väg eller vilken betydelse de kommer att ha i framtiden. Men att de kommer ha betydelse, det verkar alla vara överens om. Sociala medier kommer att återkomma i den här bloggen framöver, var så säker.

Även marknadsföringen har ju som bekant gjort entré i de sociala medierna och den senaste tiden har vi sett prov på en trend i att leta efter saker. Dem av er som spelat GTA vet att easter egg hunts är något som återkommer i spelen. Det hela handlar om att hitta saker som är gömda på spelplanens yta precis likt ägg på påsk.
Så vad passar väl bättre till människorna i det ”på spåret”- älskande landet än en klurig skattjakt men rebusar, ledtrådar och en känsla för geografi? Ända sedan den gamla klassikern Tittavajahitta med sina gömda skatter runt om i Sverige har det med jämna mellanrum dykt upp nya skattjaktslekar på Internet. Trenden som utvecklats är att ta skattjakten från verkligheten till den virtuella världen och därmed blir jakten tillgänglig från soffan, för alla. Men oavsett om uppdragsgivaren heter Gowalla, Eniro eller Hemköp så verkar skattjakter underhålla människor och skapa intresse.

Hemköp kör fram till den 4 april en kampanj som man kallar för ”Den stora äggjakten”. Leken går ut på att de personer som har addat sig som fans på tävlingens fan page på Facebook (vilket hittills 3500 4200 personer har gjort) varje dag kl 11 får en ledtråd på var ägget befinner sig. Sammanfattningsvis kan jag säga att denna tävling är f-ö-r  l-ä-t-t och att den inte utnyttjar de sociala mediernas potential till någon större grad. Gårdagens ledtråd var t.ex. en illustration på en bagare och en kock och det enda man behövde göra var att söka ”bagare kock” på google så hittade man en webshop och bland produkterna fanns ägget. Känslan jag får är att den tävlande som är snabbast på att klicka på sök är den som vinner presentkort för 1000 kr och hur mycket klurighet finns det i det? Hur som helst så har tävlingen hittills fört de tävlande både till Flickr och Twitter och hinner man inte först så bjuds man på Hemköps egna chokladkaka och där har vi en hook för att få in människorna i butiken. Säkerligen är detta en bättre marknadsföring som ger betydligt större uppmärksamhet än vad en annons skulle ha gjort och kanske till en lägre kostnad men som sagt, kunde ha tagits ett steg längre.

Både roligare, svårare och mer varumärkesbyggande var däremot Eniros Skattjakt som hade sin kvalomgång i början av mars. Till en början var jag lite skeptisk men när jag väl gav mig in i leken så var jag snart fast. Skattjakten går ut på att finna ledtrådar inne i Eniros kartor som leder fram till nya ledtrådar och slutligen till skatten. Större delen av tävlingen utspelar sig i gatuvy-perspektivet och det fungerade ganska bra att följa efter bilar och hästar i kartornas värld. Vad som blev lite komiskt däremot var när kartorna inte riktigt gjorde som jag ville och årstiden ändrades. Kampanjen måste ha fotats i höstas eftersom alla bilder som hade med tävlingen att göra kläddes i höstruskets färger så det är lätt att veta när man hamnat fel om det plötsligt blev sommar. Höstrusket gav samtidigt en lite halvläskig känsla och det var faktiskt ganska creepy stundtals när man hittade människor stående i suspekta kläder på allmän plats i kartorna. Tävlingens ledtrådar var stundtals riktigt svåra och det krävdes ett visst googlande och chansande innan man hittade rätt. Jag tycker Eniros skattjakt är ett snyggt koncept för hur man får människor att engagera sig och ta del av de tjänster som man erbjuder. För att klara skattjakten behövde man prova på de flesta av Eniros tjänster och även ta en tur till Eniros egen Youtube-sida och tillbaka. Jag log för mig själv när jag insåg att låssmeden som åkte fast i frihamnen (bilden) i Stockholm och som sedan kunde spåras till Göteborg gav nästa ledtråd via det telefonnummer som Eniro hade på firman. Snyggt!

Gemensamt med jakten efter ”hidden packages” och ”spray tags” i spelet GTA hjälps människor via forum, kommentarer och bloggar åt att hitta det som är gömt, det skapas en konversation runt det som händer och det är väl precis det som sociala medier handlar om.

Igår stod jag och tittade ner på en hög direktreklam som låg innanför min dörr i lägenheten. Jag tänkte att jag måste sätta upp en ”ingen reklam tack” – skylt snarast. Samtidigt vet jag att det har jag snart glömt bort och dagarna går. Av ren rutin tar jag denna 5 centimeter tjocka bunt, bär bort den till pappersåtervinningen och där tar sagan slut. Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.

Men det går bra för direktreklamen, trots en övergripande nedgång inom reklammarknaden går inte direktreklamen procentuellt ner lika mycket som t.ex. tidsskrifter enligt statistik från IRM.
”Vi märker att många reklamköpare väljer mer säljdrivande annonsering, vilket är en av direktreklamens främsta styrkor. Detta är typiskt för lågkonjunktur, då det är viktigare att få en hög försäljning än att främst bygga varumärke”, säger Göran Kontin, marknadschef på Svensk Direktreklam enligt ekonominyheter.se.
Jag kan förstå det tänket, att lockade DR med fantastiska priser på ett större sätt leder till att kunderna blir uppmanade att fynda och att det inte i första hand handlar om att bygga varumärke utan att öka försäljningen. Men håller varumärket sin position när en bunt direktreklam dimper ner på hallgolvet eller kan det skadas av detta oönskade intrång i våra liv? Jag är helt säker på att det finns mängder av statistik på detta, reklamvärlden älskar statistik har jag märkt men som en novis på området kan jag bara tala för mig själv och mina upplevelser. För är det något vi har märkt de senaste åren så är det att reklamen tappar sin auktoritet i det rekommendations- och relationssamhälle vi lever i. Vi vill själva välja vilken reklam vi ska utsättas för och att få den kastad på hallmattan är snarare en provokation i vår privata sfär. Upplevelsen hos mottagaren efter alla kostnader för att nå fram måste ju vara positiv för att motivera hela kostnaden. Detta bör ju sedan generera att jag tittar igenom materialet, hittar ett erbjudande och slutligen åker till butiken och köper antingen det som annonseras eller någonting annat i butiken. Min reaktion är snarare den motsatta, jag blir grymt irriterad på Media Markkt, Lidl och ICA som kastar reklam in i mitt liv i tron om att jag kommer att uppfatta det som positivt.

Samma motstånd har knappt gått att ta miste på när det gäller telefonkatalogens vara eller icke vara, vilket det bloggas mycket om runt om i landet. Vem använder egentligen en telefonkatalog idag och är det egentligen försvarbart ur miljösynpunkt att dumpa kilovis med kataloger på trapporna till hyreshus. Det är en intressant debatt, vad jag tycker är ännu mer intressant är hur företagen som betalar för annonseringen i katalogerna motiverar sina kostnader. Att synas är naturligtvis viktigt och söker man efter en frisör så gör kanske några det i telefonkatalogen. Och kanske uppmärksammar dessa människor de frisörer som har sitt namn i större fontstorlek mer. Kanske faller deras blick mer troligt på ett namn i avvikande färg och kanske har fetstil en inverkan på valet av företag. Kostnad, kostnad, kostnad. Jag tror att det är dags att tänka väldigt annorlunda, väljer vi frisör efter vilken som syns mest i katalogen eller väljer vi frisör efter vad vi får rekommenderat av andra, upplevelse, pris och bemötande. Kanske får du som frisör ut mer för dina pengar om du istället lägger dom på en espressobryggare som du använder för att bjuda alla dina kunder på kaffe eller att du finner en annan väg som får människors upplevelse att påverkas i positiv riktning. Gillar dom det kommer dom att berätta om det till sina vänner och bekanta. Kanske twittrar dom om det samtidigt som fönen går varm…