Feb 28

Jag vet, jag har missuppfattat hela grejen med blogg.
Vad hände med det levande och det uppdaterade undrar du. En uppdatering i månaden, kan det verkligen kallas för en blogg? Hmm?
En relevant frågeställning.

Sedan jag startade den här bloggen för drygt ett år sedan så har jag sannerligen kommit till en betydande insikt och det är hur mycket tid bloggandet tar i anspråk.
Det är inte så att jag lider brist på intressanta ämnen att ta upp men för att få ihop en text som både är intressant, givande och kanske framförallt påläst så springer tiden snabbt iväg.

Alla har olika sätt att blogga. Vissa vill framföra tydliga teorier väl underbyggda av tankegångar och hänvisningar, andra snarare diskutera aktuella händelser och en tredje kanske främst länka ett roligt videoklipp.
Olika är det naturligtvis på vilket sätt vi konsumerar bloggar. Vissa besöker sina favoritbloggar flera gånger om dagen och förväntar sig ständigt nya inlägg, andra kanske någon gång ibland och läser ikapp det som lagts till sedan sist. Duggar gör tipsen om hur man faktiskt bör bete sig när man bloggar. Uppdatera si och så ofta, skriv långa respektive korta texter, många bilder, få bilder, frågeställningar eller konstateranden.
Att blogga för bloggandets skull, i rädsla om att tappa i besöksstatistiken är nog inte min grej. Men faktum kvarstår att besöker man en blogg som nästan aldrig uppdateras så finns en överhängande risk att man faktiskt glömmer bort bloggen till slut. I det enorma utbud som finns så tas uppmärksamheten snart upp av någon annan.

Otaliga är de blogginlägg som jag inlett vilka senare fallit i träda. Tiden rann i väg, ämnet blev inaktuellt, debatten redan avslutad, intresset inte längre så stort. De blogginlägg som väl blir till å andra sidan och som publicerats, om de inte skapar någon diskussion då har ju hela grejen med sociala medier gått förlorad. För vad finns det egentligen för glädje i att publicera åsikter som inte skapar en dialog? Det blir direkt ensidigt, en envägskommunikation som inte kommer tillbaka. Som en bok. Kommunikation ut. Stopp.

Det är därför jag gillar Twitter. Istället för att behöva gå den långa blogg-inläggs-vägen från tanke till text till hitta bild till redigering till publicering, så går jag från tanke till DÄR – en tweet. Plötsligt så kort tid mellan tanke och publicering och direkt läge för respons och diskussion. Grejen med hela sociala medier-sfären är för mig just diskussionen och dialogen men även hastigheten. Jag har en sak som jag tycker är intressant och jag vill prata om den nu. Inte sen.
Inte efter tanke-text-hitta bild-redigering-publicering. Nu. Är ämnet till skillnad från min övertygelse inte intressant i någon annans ögon – fine, min spenderade tid är i princip noll. Ser någon annan ett värde i diskussionen så är vi redan igång, nu med detsamma.

Någonstans måste man nog fråga sig för vem man bloggar och vad man själv får ut av det.
Lite ge och ta. Vill jag ge kunskap eller vill jag ta kunskap eller vill jag båda delarna? Snarare det sistnämnda.

Detta är inget ”nu lägger jag ner bloggen”-inlägg, det är heller inget ”bloggen är död-inlägg”. Det är ett ”Jag har en ambition om en mer levande blogg framöver”-inlägg, ett ”Har du inte Twitter så skaffa det”-inlägg och ett ”nej jag kommer inte börja blogga dagens outfit eller att jag har checkat in på Netto i Bromölla för att få flöde i bloggen”-inlägg.

Det är ju faktiskt skam att som jag ha publicerat en masteruppsats om sociala medier, som för övrigt är sidans populäraste inlägg, inte efterlever uppsatsens slutsatser. Skam.

Lev nu väl och kontakta mig på Twitter, ni hittar mig här.

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes