Jan 23

Två historier ur livet med ett gemensamt problem.

I en festlokal planeras för en riktig skiva. Förhoppningen är en riktig skrattfest. Klackarna i taket. Party, party. Vad det gäller bordsplaceringen så är strategin att sprida ut och blanda de olika personligheterna så mycket som möjligt. ”Om vi sätter de sociala och pratglada bredvid de tysta och timida så kommer det innebära att de båda kommer att börja socialisera med varandra. De sociala får helt enkelt de timida att bli sociala de med.”
En sund tankegång.
Men festen blir inte som planerat, det är lugnt i lokalen och samtalstonen är låg. De annars så sociala och pratglada gästerna verkar ha kommit av sig efter att ha försökt dra igång samtal med sina timida bordsgrannar och samtalsämnen verkar dö ut ett efter annat.
Nej, festen blev en flopp. Middagen flöt snabbt förbi och gästerna lämnade tidigt.

I en möteslokal på ett företag sitter en arbetsgrupp inbokade under rubriken brainstorming. Den kreative i gruppen försöker dra igång en kreativ process tillsammans med sina inte fullt lika kreativa kollegor men tyngs snart ner av de övriga medlemmarnas begränsning att tänka fritt. Efter tio ”dedär fungerar inte”, ”vad har dedär med dehär att göra”, ”höhöhö det var det dummaste jag har hört” och ”det blir alldeles för dyrt” så har den idogna kreativa själen lakats ur på engagemang. Mötet blev inte som förväntat. Deltagarna lämnade snarare irriterade än inspirerade.

Det var uppenbarligen dags att tänka annorlunda.

Så hur gick det sedan?
Till nästa fest tänkte värdparet annorlunda, de beslöt sig för att placera sina pratglada och sociala vänner runt ett bord och sina lite mer timida gäster runt ett annat. Det sociala bordet blev en hejdundrande skrattfest, högljutt ljöd hejropen över hela lokalen. Det timida bordet var från början ganska tystlåtet men rycktes snart med i de sociala bordets glädjespridande atmosfär och skrattade tillsammans åt det sociala bordets tokigheter. På företaget gjorde man om i projektgrupperna och lät de mer kreativa personerna arbeta tillsammans och de mindre kreativa bilda en annan grupp. Den kreativa gruppen pratade om allt och inget, den ene fördjupade den andres galna idéer och först när den kreativa processen var slut anpassade de sina olika förslag till den verklighet deras organisation befann sig i. Förslagen fick ett fantastiskt mottagande av ledningen som hurrade för de nya idéerna varpå de mindre kreativa kollegorna snart insåg att detta annorlunda sätt att arbeta uppenbarligen lönade sig vilket gjorde att de ändrade sin inställning till det konstiga arbetssättet.

Skrivet med en uns ironi förstås, men ligger det inte någonting i det?

Alla är vi kreativa enligt våra cv:n men hur kreativa är vi i verkliga livet? En kreativ person tror jag har förmågan att släppa begränsningar, tänka fritt bortom det som är med en förmåga att hitta samband mellan till synes skilda världar. Någonting som man måste träna på. Länge och ofta. Det ställer även krav på en kreativ miljö och en tillåtande kultur.
Alla har en kreativ sida, det gäller bara att arbeta fram den. Tänker vi ett steg längre i vår ”bordsplacering” så tror jag att man kan förändra arbetskulturen i organisationen. Därför menar jag att innan vi är där så är det bra att tänka bordsplacering. Har du fem anställda som är betydligt mer kreativa än den övriga personalen, låt dem arbeta tillsammans!

Men vad gör vi då om vi bara har en social vän att bjuda till vår skrattglada fest eller om vi bara har en person som värnar om den kreativa processen i organisationen?
Skaffa verktyg! Festens verktyg kanske heter sånghäfte, lekar eller varför inte alkohol. Företagets eller organisationens verktyg kan vara kreativitetsmetoder som tillsammans med en god instruktör (företagets enda kreativa person) kan få de mest bakåtsträvande kollegorna att börja tänka annorlunda. Verktyg kan hjälpa oss en bra bit på vägen och jag kommer att presentera ett antal på bloggen framöver.

Jan 4

Sällan är det som reklam verkligen berör mig. Får mig att tänka till. Får mig att stanna upp.
Sällan är det jag minns vilken reklam som jag såg igår, vilken jag såg idag eller vilken jag just sett. I mitt medvetna.
Jag minns inte.
Filmer och bilder och jinglar flyger förbi och ersätts av andra. Börjar och slutar.
Tiden den går.

Det finns reklam som roar mig, reklam som irriterar mig men framförallt reklam som bara dröser i hög.
De är som sås. En riktigt bland bechamel. De gör mig varken glad eller arg, de bara passerar förbi.

Comhems hyllningsreklam tycker jag rolig. Jag känner igen internetklippen och jag skrattar åt likheten.
Den var skoj. Nu var den slut.
Tiden den går.

Jag inser att jag uppenbarligen inte ser så mycket på tv för först här om dagen såg jag IQ:s nya kampanj för första gången.
Den börjar i samma jargong som Comhem, knäppa klipp från internet. Jag känner igen flertalet, klipp man sett på fulla människor som gör bort sig och ramlar. Jag skrattar. För det är ju roligt.
Men på ett så snyggt sätt fade:as klippen över och byter jargong. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag sätter skrattet i halsen. Plötsligt blir det roliga fyllesnubblingarna både misshandel och våldtäkt och jag lämnas med en obekväm känsla när filmen är slut.
Och jag inser att shit, det här var ju faktiskt en reklam som gjorde det. En reklam som faktiskt berörde. En reklam som nådde ända fram och som faktiskt satt kvar efter att filmen tagit slut.

Kanske var det förmågan att påverka upplevelsen och sinnesintrycket och få det att ändras under vägen som gjorde det. Vände det mot mig själv.

I början skrattande. I slutet allvarlig. Inte skrattande rakt igenom som Comhem-reklamen och inte som bland bechamel.
Två helt olika känslor, i en reklam, under loppet av en minut. Relevansen så stark och budskapet så innerligt skarpt.

Hatten av, jag blev uppenbarligen berörd av reklam. Det var inte igår.

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes