Okt 29

Martin skrev ett inlägg för några veckor sedan som berörde den allt mer integrerade PR/Design/Reklam-branschen. Där tog han bl.a upp diskussionen kring värde, och knöt den främst till designbyråer, men menade att termen alltmer används både inom reklam och PR. Det var ett intressant inlägg, och en intressant diskussion som följde i kommentarsfältet. Både inlägget och diskussionen berörde delar av vad jag skrev min masteruppsats om, nämligen huruvida det skapas värde inom reklam och isåfall var.

Utgångspunkten för uppsatsen var att undersöka om reklam kunde använda det värde de skapar på fler sätt ex. inom produktutveckling. Syftet med detta skulle isåfall vara att förlänga affären med kunden och använda sin kunskap om kundens varumärke på bästa sätt. Att bara kommunicera ett värde, ett i många fall påklistrat värde, är vitt skilt från att vara del i att skapa värdet. Djupintervjuer med nyckelpersoner i projektet gav alla samma svar nej. Det främsta skälet som angavs var att det inte fanns tillräcklig kunskap om varumärken, produkter eller marknader.
Jag fann detta underligt.
Både motviljan till att utvidga sin affär, och detta förnekande av den egna branschens kompetens. 
Jag beslöt mig för att undersöka hur det kom sig att denna uppfattning om branschen fanns.

En av förklaringarna framgår när man läser Dr. Robert Heath och Paul Feldwicks rapport ”Fifty years of using the wrong model in advertising”. I den konstaterar Heath och Feldwick att reklambyråns affärsmodell grundar sig på ”Information Processing model”, även kallad IP-modellen. Den går ut på att information färdas linjärt mellan avsändare och mottagare. Att så inte är fallet är knappast något som behövs förklaras för den här bloggens läsare, men likväl bevisar de att merparten av affärsmodellerna för reklambranschen fortfarande bygger på just denna modell. De bevisar även att den blivit utvecklats från att vara bara en kommunikationsmodell till det som ofta refereras till som sunt förnuft inom reklambranschen. Det stora problemet med IP-modellen, förutom att den uppenbarligen inte stämmer i det nuvarande mediasamhället, är att det inte finns plats för att ta betalt för skapat immateriellt värde i den. Och trots att den är allmänt förkastad i branschen, finns dess grundstrukturer kvar i de generella affärsmodellerna. De är dessa som måste förändras för att denna omvälvning av branschen ska kunna ske.

Som Martin skriver, så har värde länge varit ett ord som främst används av designbyråer. Detta är för att designbyråer har gjort just det, skapat värde, men inte mer. När produktionen har tagit vid har uppdraget lämnats vidare. Här i skiljer de sig markant från reklambyråer som själva producerat de idéer de utvecklat. IP-modellen är i stor grad ett barn av modernismen och funktionalismen, och följaktligen har det varit fördelaktigt i en affärsmodell att kunna ta betalt för en färdig produkt.
Detta är den stora skillnaden på varför reklambranschen lyckats ta betalt, men inte designbyråerna. Reklambranschen kan ta betalt även för en PRODUKTION och detta går att inkorporera i IP-modellen, men det går däremot inte ett immateriellt värdeskapande.

Alltså för att framgångsrikt skapa den byrån där alla kompetenser finns och där värdeskapande är en av de tillgångar som framhävs, krävs en ny innovativ affärsmodell.
Och att den inte till fullo existerar är orsaken till att det inte skapats en sådan byrå som varit ekonomiskt bärkraftig tidigare.

Så, reklambyråer vill ta betalt för det designbyråer traditionellt tagit betalt för. Värde. För det behöver de mötas, inte främst i kompetenser utan i affärsmodeller. Reklam måste bli tydligare med att de skapar värde och ha affärsmodeller där de tar betalt för det.

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i Göteborg.

Okt 21

Oavsett om det handlar om sport, artister eller företag så finns alltid en klick av ett varumärkes anhängare som vill visa på sitt trogna och långlivade engagemang och sin hängivelse till varumärket. Sin samhörighet. Hur ofta hör vi inte saker i stil med ”Jag har hållt på Bayern sedan den dagen jag föddes” eller ”Jag har lyssnat på Robyn sedan den dagen hon slog igenom, jag har alla hennes skivor och jag har varit på 35 av hennes spelningar”. När det kommer till företag finns egentligen ingen skillnad, där Apple naturligtvis är ett tydligt exempel. Sedan Apple började göra sitt riktiga uppsving i människors liv och tog sig från sin tydliga målgrupp ut till att omfatta gemene man visade det sig att det är viktigt att peka på att man har varit med från början. ”Jag har varit mac-nörd ända sedan 80-talet, stolt ägare av en mac 128k”. Faktum är att jag har sett många exempel på Twitter-bios där människor väljer att utnyttja det mycket begränsade utrymmet till att bara framhäva att man är en sann mac-användare och inte någon nytillkommen mainstream. För personen i fråga, uppenbarligen en otroligt viktig sak att påpeka. För en utomstående, kanske inte så jätteintressant egentligen.

Både vid lanseringen av Iphone och Ipad kunde vi se bekanta tillika obekanta Twittra och Facebook-uppdatera om hur man stod i kö i New york för att komma över ett av de första exemplaren. Detta fortsatte med kontinuerliga rapporter om hur produkterna fungerade och vilka nya möjligheter de skapade. En sann mac-användare måste tydligen ha det nya först av alla. Ska man se helt krasst på detta så kan man fråga sig om denna hängivelse och denna kärlek alltid är besvarad. Att vara först med att köpa en vara innebär egentligen att man står i en kö, tar ett exemplar av en produkt, betalar i kassan och går. Bedriften – du har köpt en produkt. Intressant och imponerande? Ja – troligen för den som gör det och hennes gelikar. För oss som tittar på? Kanske. Eller inte. Men finns det alltid ömsesidig kärlek i denna människa-varumärke-relation? Hur involverad är man egentligen i varumärket man älskar? Får man vara med och påverka, får man vara en i gänget eller är man bara en hang around som går och hoppas på att få bekräftelse och att en dag bli sedd?

Jag tror att det är mycket det som starka varumärken handlar om, att man just anser sig vara sedd och otroligt omtyckt och värdefull även om så kanske inte är fallet. Eller som Seinfeld uttrycker det:

”People come home from these games, We won! We won!
- No, THEY won – you watched.”

Hängivelsen ger en känsla av samhörighet där man ser relationen som VI snarare än jag och dom. Relationen mellan varumärket och brukaren och dialogen dem emellan sägs vara en av de sociala mediernas främsta möjligheter. Ett sätt att bekräfta en ömsesidig kärlek och ge näring till relationen. Att visa att man ser för att bidra till känslan att vara sedd. Många varumärken behöver den kontinuerliga dialogen för att fortsätta förtjäna engagemanget och intresset. Ett riktigt starkt varumärke verkar i min mening kunna ha råd med att vara sämre på det. De hängivna anhängarna älskar dem ändå.

Okt 20

I förra veckan kom det ut en rapport från Uppsala universitet om att den till synes triviala kommunikationen på Facebook har större värde än vad man tidigare trott. Framförallt kunde man se att avlägsna bekanta som var aktiva på Facebook blev mer närvarande i våra sinnen än de nära vänner som inte är användare, eller lika aktiva användare, av Facebook. Rapporten menar alltså att det inte är INNEHÅLLET i vad folk skriver på sina stausuppdateringar eller kommentarer, utan just ATT de skriver. Det är intressant när man funderar över hur företag ska agera på Facebook, eller sociala medier överhuvudtaget.
Facebook är i stor grad en ”buyers market”. Enskilda användare ”gillar” ett företag eller varumärke om det ger något i utbyte i form av status, information eller dylikt. Som företag arbetar man här inom den personliga sfären för konsumenter. Det är därför mer eftersträvansvärt att vara en ”vän” snarare än en ”påstridig telefonförsäljare som ringer mitt i maten”. För något år sedan var närvaron av företag betydligt större på Facebook än vad den är idag, och det var mer eller mindre obligatoriskt att en del av reklamkampanjen riktade sig mot Facebook. Jag upplever att detta har minskat, och undrar vad det beror på. En del av förklaringen är troligtvis att företag och reklambyråer ser Facebook för vad det egentligen är; en kanal som behöver bli fylld med innehåll.
Men vad är det för relevant innehåll som företag kan fylla Facebook med, och hur ska de kombinera trivialt trams med innehåll på ett intressant sätt?

Inlägget är skrivet av Anna Bloch. Anna har en bakgrund som grafisk formgivare samt en master från Business & Design vid Hdk. Hon arbetar som frilansande planner och varumärkesstrateg med bas i  Göteborg. Vi kommer att få läsa mer av Anna framöver här på Designstrategen.se.

Okt 7

I förra veckan lyssnade jag till Berghs vd Pär Lager vid ett seminarium på Rhösska i Göteborg. Det går bra för Berghs och skolan får många lovord i världen vilket Pär naturligtvis poängterade ett flertal gånger. Han visade även upp några av studenternas arbeten vilka främst rörde kommunikation och PR. Pärs presentation gav mig en del funderingar på vad som händer inom den kreativa konsultvärlden där kommunikation, PR, reklam och design samsas. Det jag reagerade på och funderade över var Pärs ordval vilka han lyfte ett flertal gånger. Han pratade värde, lösningar och refererade från Cannes där en talare ska ha uttryckt sig ”Jag känner mig mer som en uppfinnare än som en kommunikatör.” Från min egen bakgrund inom design kan jag känna att Pär markerar ett skifte och en etablering på marker som tidigare hållits hårt av kanske framförallt designgrenen. De exempel som visades skulle lika gärna kunna ha kommit från en strikt designinriktad skola. Min fundering i allt detta är – går det att utskilja vad som är kommunikation, vad som är PR, vad som är reklam och vad som är design på sikt? Eller är det kanske designvärlden som trott sig vara ensamma om brukarfokuset, det lösningsorienterade och det värdeskapande? Jag tror att de tvärvetenskapliga fälten och det holistiska synsättet breder ut sig över hela branschen (och jag är inget undantag), där de olika tidigare klara gränserna mellan de olika disciplinerna allt mer suddas ut. Jag får känslan av att alla rör sig mot samma mål eftersom de olika områdena behöver varandras kompetens. Vad blir resultatet när mitten är nådd?

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes