Låt oss först titta på den excentriske Joel Bauer och låta honom skälla ut oss för att våra visitkort är värdelösa:
Enligt herr Bauer är uppenbarligen ditt visitkort bokstavligen skit värt. 25 års utvecklingstid och 4 dollar per kort senare så har han enligt honom själv ett visitkort utöver det vanliga. Huruvida detta är den optimal lösningen tål nog att diskuteras. Just hur ett visitkort kan utformas för att förtjäna mer uppmärksamhet finns det naturligtvis en uppsjö exempel på, t.ex. här. Och kanske är det så att när du står i valet och kvalet mellan två leverantörer så väljer du den med det häftigaste visitkortet, kanske finns det en ROI i kortets utformning. Kanske. Men vi är fortfarande kvar i funderingarna kring det traditionella visitkortet vars innehåll fortfarande ligger i överförandet av kontaktuppgifter. Ett sms till mobilen eller en fil på datorn ersätter enkelt visitkortets innehåll, snabbt och billigt, har då egentligen visitkortet något värde idag? Detta frågar sig Per Axbom i en intressant bloggpost, där han diskuterar just värdet i själva kortet och drar paralleller till kulturella traditioner där visitkortet signalerar att du ger bort en del av dig själv i och med överlämnandet av visitkortet. Axbom talar även om att tillföra något ytterligare till visitkortet, i hans fall i form av en bonuslänk som ger mottagaren en liten present i form av gratisläsning. Att försöka utöka värdet är en spännande utveckling av det hela.
Själv är jag av uppfattningen att det fysiska kortet har ett värde som överstiger det digitala visitkortet, det är på något sätt ett löfte om fortsatt kontakt. ”Vårt möte är slut för nu, här ger jag dig länken för fortsatt kontakt.” Om det så än handlar om en potentiell kund eller en framtida arbetsgivare blir det ett godkännande av att kontakta varandra igen. Samtidigt är det nog så att värdet inte sitter i kortet utan snarare i personen som ger det. Om personen i fråga är viktig är det nog ändå just kontaktinformationen som är värdet i kortet och då kommer kortet att ha en speciell plats utan att behöva sticka ut åt alla håll och kanter. Herr Bauers kort sticker garanterat ut och det bevisar han genom att med skrikande ton och livsfarlig blick berätta att ”IT DOESN’T FIT IN A ROLODEX BECAUSE IT DOESN´T BELONG IN A ROLODEX!” Men även om hans kort sticker ut och skiljer sig från mängden så kanske det inte är där problemet ligger. Jag skulle nämligen aldrig våga kontakta den här människan.
18 augusti, 2010 kl 9:40 e m
Skön film! Minns att du skickade filmen till mig på #sswc =)
Jag är med på ditt resonemang om ett löfte om fortsatt kontakt. Men jag har svårt att se möten där man inte delar ut visitkort för att man INTE vill ha kontakt.
Din poäng att det är personen i fråga som är värdet är nog mycket riktig. Vissa personer blir man ju gladare än andra av att få ett visitkort av. Det jag tror man måste göra är att ta det ett steg längre och låta visitkortet även agera säljstöd. Men, precis som du säger, så kommer det inte vara ett bra säljstöd om inte jag som person först ger ett bra intryck.
19 augusti, 2010 kl 10:14 f m
Hej Per!
Ja visst är han skön, om än en smula galen! =)
Jag håller med dig om att det kanske inte är så troligt att man delar ut sitt visitkort till människor som man inte vill bli kontaktad av igen, i en mötessituation. Däremot kan jag se en situation där visitkort delas ut av ren slentrian, typ mässor där korten ligger i högar på borden osv. I det fallet tror jag att det är väldigt viktigt som du säger att försäkra sig om att interaktionen fortsätter, t.ex genom den bonuslänk du förespråkar.
Kanske har visitkortet olika uppgifter i dessa olika situationer. Den ena där visitkortet är en privilegium att erhålla och lämnas över personligen respektive en situation där visitkortet byter ägare på ett mer slentrianmässigt sätt?
Vad kräver det av visitkortet?
23 augusti, 2010 kl 11:24 f m
Visitkortet har ju alltid (som så mkt annan kommunikation) haft åtminstone tre poänger: information + relationsskapande (rit) + varumärkesbyggande/-kommunicerande genom dess utformning&innehåll. Hur mycket de olika delarna behövs beror på situation och avsändare. Skillnaden är väl att när del 1 försvunnit får man jobba hårdare på de andra. Någon typ av mervärde eller konversationsstarter är bra, och/eller något som länkar till ytterligare relationsskapande.
Fast mest roas jag av Bauers stolta ”even if they don’t LIKE YOU, they won’t throw out” medan han vecklar upp kortet. Jag vill inte raljera (jo, uppenbarligen) men det är ju inte alla som särskilt behöver ett kort som kan stå emot en lite otäck personlighet.
24 augusti, 2010 kl 11:31 f m
Hej Ylva!
Den varumärkesbyggande/-kommunicerande delen du nämner är naturligtvis jätteviktig och beror naturligtvis av om varumärket är etablerat eller ej. Det är av enormt stor vikt att det mervärde som erbjuds (konversationsstarter) styrker varumärkets löften och verkar för att befästa de värden som varumärket står för. En universal lösning bör därför inte gå att finna.
24 augusti, 2010 kl 12:06 e m
Sedan kan det hela med business cards också vara mer kulturellt rotade. En symbol för framgång eller en viss position. Ett personligt ”det här är jag” kort.
Som i länken nedan som beskriver detta fenomen på ett fantastiskt och väldigt insiktsfullt sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=qoIvd3zzu4Y