Låt oss först titta på den excentriske Joel Bauer och låta honom skälla ut oss för att våra visitkort är värdelösa:

Enligt herr Bauer är uppenbarligen ditt visitkort bokstavligen skit värt. 25 års utvecklingstid och 4 dollar per kort senare så har han enligt honom själv ett visitkort utöver det vanliga. Huruvida detta är den optimal lösningen tål nog att diskuteras. Just hur ett visitkort kan utformas för att förtjäna mer uppmärksamhet finns det naturligtvis en uppsjö exempel på, t.ex. här. Och kanske är det så att när du står i valet och kvalet mellan två leverantörer så väljer du den med det häftigaste visitkortet, kanske finns det en ROI i kortets utformning. Kanske. Men vi är fortfarande kvar i funderingarna kring det traditionella visitkortet vars innehåll fortfarande ligger i överförandet av kontaktuppgifter. Ett sms till mobilen eller en fil på datorn ersätter enkelt visitkortets innehåll, snabbt och billigt, har då egentligen visitkortet något värde idag? Detta frågar sig Per Axbom i en intressant bloggpost, där han diskuterar just värdet i själva kortet och drar paralleller till kulturella traditioner där visitkortet signalerar att du ger bort en del av dig själv i och med överlämnandet av visitkortet. Axbom talar även om att tillföra något ytterligare till visitkortet, i hans fall i form av en bonuslänk som ger mottagaren en liten present i form av gratisläsning. Att försöka utöka värdet är en spännande utveckling av det hela.

Själv är jag av uppfattningen att det fysiska kortet har ett värde som överstiger det digitala visitkortet, det är på något sätt ett löfte om fortsatt kontakt. ”Vårt möte är slut för nu, här ger jag dig länken för fortsatt kontakt.” Om det så än handlar om en potentiell kund eller en framtida arbetsgivare blir det ett godkännande av att kontakta varandra igen. Samtidigt är det nog så att värdet inte sitter i kortet utan snarare i personen som ger det. Om personen i fråga är viktig är det nog ändå just kontaktinformationen som är värdet i kortet och då kommer kortet att ha en speciell plats utan att behöva sticka ut åt alla håll och kanter. Herr Bauers kort sticker garanterat ut och det bevisar han genom att med skrikande ton och livsfarlig blick berätta att  ”IT DOESN’T FIT IN A ROLODEX BECAUSE IT DOESN´T BELONG IN A ROLODEX!” Men även om hans kort sticker ut och skiljer sig från mängden så kanske det inte är där problemet ligger. Jag skulle nämligen aldrig våga kontakta den här människan.

Bloggen tar semester i några veckor, under tiden repriserar jag följande inlägg som är ett gästinlägg från början av sommaren (se tidigare inlägg i denna blogg) För er som missat helt enkelt.

Hoppas ni har en underbar sommar!

/martin

Just nu pågår Postens senaste kampanj för direktreklam och dess fördelar. Kampanjen som gjorts av reklambyrån Åkestam Holst visar bl.a företaget Boxer´s karaktär ”Boxer-Robert” som sitter lutad mot insidan av en ytterdörr bland övrig post under brevinkastet. Han ler blygt och ser nöjd ut. Budskapet som kampanjen förmedlar är ”Kom närmare med direktreklam” där ett utdrag ur undertexten lyder ”med DR pratar du direkt till önskad målgrupp och blir mer personlig, relevant och spännande på en och samma gång.”

Tidigare i år skrev jag på min blogg ett inlägg som jag kallade för ”Motiverad marknadsföring?” där jag ifrågasatte direktreklamen och vilka signaler den egentligen sänder ut. Den personliga, relevanta och spännande känslan som posten vill påvisa i sin pågående kampanj känner jag inte riktigt igen mig i och jag ifrågasatte i mitt inlägg huruvida en investering i direktreklam kunde anses motiverad. ”Efter alla dessa olika steg av arbete och kostnader är resultatet en hög på mitt hallgolv som jag stör mig på och som jag endast kastar bort. Pengarna för papper, tryck, text, bilder och distribution ligger och väntar på att återvinnas. Dess tänkta uppgift, ett totalt failure.”

Boxer-Robert ler, men inte mot mig som mottagare, han ler snarare mot potentiella direktreklams-köpare. Hans uttryck ger en känsla av att ”Titta, jag lyckades. Jag kom ända in i hallen!” Vilket säkert är drömscenariot ur ett företags perspektiv, reklam som når ända in i människors privata sfär, in i deras hem. Men hur tas Robert emot där han sitter på hallmattan, hur reagerar egentligen mottagaren på att Robert sitter i hallen utan att man faktiskt har bett om det? Gör alla som jag, släpar Robert till sopsorteringen i hopp om att slippa se honom sitta där igen eller omfamnar vi honom kärleksfullt? Hur han bemöts beror naturligtvis på vår relation till varumärket i fråga, tycker vi att just Roberts intrång känns bra eller dåligt.

Marknadsföring inom de sociala medierna har det varit mycket fokus på de senaste åren. Många företag och varumärken försöker synas och vara intressanta på bl.a. Facebook och Twitter. Alla försöker de nå fram till oss, bli en av våra vänner. Tänk vilket drömscenario att som varumärke på Facebook få privilegiet att konversera mitt bland våra vänner och familj. Förtroende. Att vara utvald. Men vad skiljer situationerna åt? Bägge lyckas de komma in i det privata rummet, innanför väggarna som skiljer offentligt från privat. Direktreklamen genom ett hål i dörren och marknadsföringen på Facebook genom ett klick på Like-knappen. Det som skiljer är just valet. Jag har valt att släppa in ett visst företag på Facebook, valt att låta dem konversera bland dem som står mig nära. Sköter dem det inte snyggt, missbrukar dem sitt förtroende, då åker de ut. Direktreklamen har jag inte valt. Det enda val jag har gjort är att jag inte har satt upp en lapp på min brevlåda som säger att jag inte vill ha någon reklam alls. Men tänk om jag vill ha reklam från ett företag, ett visst företag som jag valt att släppa in. En lapp som berättar att jag endast vill ha reklam från ett visst företag på brevlådan fungerar inte, tro mig jag har testat. Alltså, reklam från alla eller inte alls, det är upp till var och en att bestämma.

Jag vill påstå att mycket av den marknadsföring som förs idag baseras på en förlegad bild av mottagaren. En bild av en mottagare som alltid är beredd att ta emot, en mottagare som lyssnar. Att marknadsföring och kommunikation har mycket gemensamt är det nog många som håller med om, flertalet menar säkerligen att det är samma sak. Traditionell marknadsföring precis som traditionell kommunikation utgår från ett top-down perspektiv där en sändare informerar en passiv massa. En massa som lyssnar för de befinner sig längre ner i hierarkin, har inte samma möjligheter att få tillgång till information. Idag vet vi att denna modell inte längre fungerar på samma sätt eftersom massan nu har betydligt större möjligheter att själv hitta information tack vare teknologier som internet och sociala medier. Mottagarna i massan är därför inte lika beroende av informationssändarna eftersom informationsinnehav inte längre styrs av position och social status på samma sätt. Det är dags att sluta betrakta människor som en passiv grupp som inte vet bättre än att lyssna på det som sänds till dem.

Det är dags att tänka ett steg längre. Har målet nåtts när budskapet lyckats komma ända in i hallen eller är det viktigare att fokusera på hur initiativet uppfattas? Som jag ser det så har jag aldrig bjudit hem Robert till mig, jag har aldrig gett honom mitt godkännande att ta sig in i min privata sfär. Robert tillgrepp är en provokation mot mig och han respekterar inte min gräns mellan privat och offentlig. Mina tankar om honom stärks därför inte, de snarare försämras.

Som de flesta andra som använder sig av Twitter följer jag ett antal hashtags, med andra ord ämneskategorier dit man kan länka sina tweets. En av dessa är #socialamedier som har varit en populär hashtag under våren. I samband med företagets Felix tv-reklam, där de menar att ketchup kan ätas till allt och samtidigt hänvisar till en grupp på Facebook där man kan bli medlem, hände saker under hastagen #socialamedier. Jag såg flera tweets i stil med ”Felix använder sig av sociala medier, bravo!” Efter att jag sett både reklam och Facebook-grupp började jag fundera på om ett initiativ inom de sociala medierna utfört av ett traditionellt företag automatiskt ska applåderas och höjas till skyarna, bara för att. Brit Stakson skrev spot-on i frågan i ett blogginlägg där hon ifrågasatte Felix cirka 1000 medlemmar i Facebook-gruppen i relation till kostnaden för marknadsföringen.

På pappret såg säkerligen både kampanjen och Facebook-gruppen bra ut för Felix. Utomhuskampanj och tv-reklam når stora mängder människor och en uppmaning att följa upp genom att gå vidare till en Facebook-grupp förlänger interaktionen. Stor täckning av potentiella intresserade. Man har även anammat de sociala mediernas tokigt-går-bra-koncept, för vilka filmer går egentligen bäst på Youtube och vilka grupper på Facebook får flest medlemmar? Ofta är det ju just de tokiga initiativen som får stor uppmärksamhet; kattungar som gör roliga saker, killarna som springer på vattnet, folk som slår sig och Alla vi som…-grupper. Jag kan förstå arbetet med att ta fram Felix koncept med en vilja om att folk ska tänka i stil med ”kan man verkligen ha ketchup på allting? näää inte på glass väl?! Har folk det? Jag måste gå in och diskutera!” 1000 medlemmar i relation till kostnaden kan inte ses som något annat än ett nederlag och därför ska inte ett sådant initiativ automatiskt applåderas.

Samtidigt är det inte konstigt att företag väljer att hoppa på sociala medier-tåget utan större reflektion eller eftertänksamhet. PR- och reklambyråerna har inte annat än lovordat sociala medier och dess fördelar för företag och varumärken. Det är klart att företag vill hänga med i svängarna, vara up-to-date med vad som sker. Men i Felix fall har de sociala medierna på ett sätt trivialiserats, man har använt gamla verktyg för ett nytt medielandskap. Medlemmar flockas uppenbarligen inte kring en Facebook-grupp bara för att budgeten för marknadsföring är god. Människor gör inte längre allt som de blir uppmanade till att göra. Verktygen fungerar inte i detta sammanhang. Hade diskussionen om huruvida ketchup går att äta på allt varit enormt intressant hade ingen marknadsföring i traditionella kanaler behövts, gruppens medlemmar hade ökat av sig självt. Alltså måste problematiken angripas från ett annat håll, i detta fallet – vad är värdet i innehållet som människor ska diskutera och engagera sig i?

Tidigare i vår bloggade jag om företaget Bullens närvaro på Facebook. Eller snarare deras icke-närvaro. Gruppen ”Bullens pilsnerkorv” hade då 7000 medlemmar, idag har den 8500. Facebookgruppen ligger idag som sjätte andra sökresultat på svenska google (sökning: ”bullens pilsnerkorv”) och idag liksom då ser sidan ut som på bilden. Öde. Även om inte företaget Bullens står bakom gruppen har de en enorm möjlighet att göra något här. Då Felix kämpar med bekostade reklamkampanjer för att få upp engagemanget har Bullens det samma gratis men gör ingenting med det.

Varken Bullens eller Felix förtjänar att applåderas. Förståelsen för hur de sociala medierna bör användas är långt ifrån befäst och jag hoppas vi får se mer reflektion och eftertänksamhet i kommande initiativ framöver. Både från företagen själva och från de byråer som utformar dessa kampanjer och initiativ inom de sociala medierna.

Denna vecka gästbloggar jag på Totalmarketing med efterföljande diskussion på LinkedIn. Det handlar om marknadsföring i form av direktreklam, en utveckling av mitt resonemang från inlägget ”Motiverad marknadsföring?”. Kika gärna in ovanstående länkar när du har en stund över!

Ha det fint i solen!

//martin

Här kommer en fortsättning på mitt tidigare inlägg om mina egna erfarenheter och upplevelser från de sociala medie-verktygen blogg och Twitter. För er som inte varit inne på bloggen tidigare så är detta en utvärdering av en metod i min masteruppsats. Några punkter i detta inlägg är återkommande från det föregående inlägget. Jag flaggar för ett mer sammanfattat och akademiskt språk än vanligt.

BLOGGEN

Antalet besök har varit över förväntan och än har inga tecken synts på att besöksstatistiken tenderar att stagnera eller minska. Vid några tillfällen rekommenderades bloggen från andra bloggar vilket ledde till stora ökningar i besöksstatistiken. Varumärket Designstrategen kan idag anses vara relativt etablerat inom sin ämneskategori. I relation till de mest uppmärksammade bloggarna inom ämneskategorin är det dock en bit kvar i fråga om antalet besökare då dessa bloggar ofta har över 1000 besök/dag. Samtidigt har dessa bloggar varit aktiva under betydligt längre tid än min. En sökning på “designstrategen” på svenska Google genererade den 24 maj 2010 en förstasida där åtta av tio sökresultat rörde bloggen, Twitterkontot eller kommentarer postade av mig under namnet Designstrategen i andra forum. Antalet kommentarer på bloggens inlägg har varit begränsade, under projektet har endast ett fåtal kommentarer postats på bloggen. Uppmaningar till besökarna att kommentera har inte lett till fler kommentarer. De få tillfällen då kommentarer har postats har de besvarats av mig inom någon timme, detta har dock inte lett till vidare diskussion.

Bloggen är ett bra verktyg då kunskap och åsikter ska förmedlas vilka kräver ett större resonemang. Blogg ser jag som ett fantastiskt verktyg för företag som önskar att befästa löften och värderingar. Korta värdeord såsom kärnvärden kan utvecklas till resonemang genom bloggen där de kan fördjupas och förklaras. Bloggen gör det även enkelt för en besökare att få större insyn i hur företagets anställda resonerar, hur de tänker och agerar. Som besökare finns möjlighet att kommentera det som skrivs och även att ställa frågor till författaren genom kommentarsfältet.
Wordpress är ett bra verktyg att använda sig av då man skriver en blogg. Genom att tagga inlägg med ämnen och ämneskategorier blir det enkelt för en läsare att hitta tidigare postade inlägg inom samma kategori. En rad inställningar gör även bloggen lättare att hitta i sökmotorerna varpå bloggen rankas högre upp i sökresultatet.

TWITTERKONTOT

Antalet followers till Twitterkontot har ökat successivt under projektets gång och var den 24 maj 2010 120 stycken. Antalet listningar var 8 stycken. Totalt har 155 tweets sänts ut från mig och jag är vid samma tidpunkt som ovan follower till 173 användare. Antalet followers vid projektets slut kan anses som normalt då snittet followers på Twitter ligger på drygt 100 stycken. I jämförelse med de mest uppmärksammade Twittrarna inom samma ämneskategori kan antalet däremot anses som lågt då dessa användare ofta har flera tusen followers. Att skaffa fler followers är däremot inte helt enkelt. En metod för att snabbt få fler followers är att börja följa så många användare som möjligt. Då många väljer att börja följa en follower tillbaka kan denna metod snabbt öka antalet followers. Dock anses av vissa att man bör ha fler followers än antalet man följer. Detta motverkar denna metod då det inte finns någon garanti för att någon börjar följa en tillbaka. Antalet followers ökar normalt med tiden och troligt är att flera läsare av bloggen har börjat följa mitt flöde på Twitter. Detta är dock svårt att bevisa eftersom statistiken över Twitterkontot inte är lika tillgänglig som den för bloggen.

Twitterkontot har drivit mycket trafik till bloggen, både genom tweets och genom länkning till bloggen i användarbeskrivningen. Trafik till bloggen från Twitter har även påverkats av andra användares retweets och egna länkningar. Twitter är därför ett bra komplement till en blogg då tweets kan påminna följare till Twitterkontot om att besöka bloggen. Användare som inte följer bloggen genom RSS-flöden eller besöker den regelbundet kan då få uppdatering presenterade via Twitter. Stor ökning av antalet besök på bloggen har märkts då en länkning till ett nytt inlägg har vidarebefordras av en användare med många followers. Inflytelserika Twittrare kan därför göra en stor skillnad i trafik då de finner ett inlägg intressant. Genom att kategorisera inlägg kan en större publik nås än de som är followers till en användare. De kategoriserade inläggen når även användare som följer en viss kategoris flöde. Under projektet har flertalet tweets indelats i kategorier, bland dem kan nämnas hashtagen #socialamedier. Kategorier används på många sätt av Twitters användare. Varje fredag är det t.ex. vanligt att man som användare rekommenderar sina followers att börja följa användare som man tycker är intressanta och bra genom kategorin #ff. Hashtagen #ff står för FollowFriday och kan ibland även ses skriven #ffse då den refererar till svenska användare som anses värda att följa. Flera gånger under projektet rekommenderades min Twittersida genom dessa kategorier vilket ledde till att nya användare började att följa mitt flöde.

Twitter är ett fantastiskt verktyg för att enkelt och ogenerat komma i kontakt med människor. Då inget godkännande krävs av en användare för att få följa ett flöde krävs heller inget godkännande för att kommunicera med vem man vill. Känd som okänd, etablerad som oetablerad erbjuds möjligheter att kommunicera. En Twitterkonversation är betydligt mer avslappnad i den bemärkelsen att det inte krävs något legitimt skäl att inleda en dialog jämfört med t.ex. mail. Tilltalas en aktiv medlem är det i många fall även ett snabbare kommunikationssätt än mailen. Inläggens begränsade längd gör att användaren tvingas att direkt komma till kärnbudskapet vilket gör kommunikationen direkt. Till en början förvånades jag över att användare jag aldrig tidigare pratat med plötsligt tog kontakt med mig. Detta upplevde jag med tiden allt mer naturligt. Jag ser flera likheter i detta beteende med klassika chatt-sidor och konversationerna som skapas på Twitter har ofta karaktären av en chatt. Genom att vidarebefordra en användares tweet kan man på ett enkelt sätt få uppmärksamhet av den användare vars tweet man vidarebefordrar. Detta är ett ytterligare sätt att komma i kontakt med användare av intresse och i förlängningen skaffa sig fler followers. Stor del av Twitter- och bloggvärlden bygger enligt min uppfattning på att ge beröm åt andras inlägg och åsikter i syfte att skapa uppmärksamhet för ens egna initiativ.

Detta var en andra avstämning av hur bloggen och Twitterkontot har utvecklat sig. Dela gärna med er av era egna erfarenheter och funderingar!

Precis som i tidigare inlägg fortsätter jag i min vision om att bredda uppfattningen om vad design är. Begreppet förtjänar en större arena än ”något som är snyggt” eller ”något som sminkar upp en annars tråkig produkt”. Design är en process som inte är ett sista minuten-jobb. Design är ett förhållningssätt till hur man tar sig an problem och skapar nytta ur behov. Vad design egentligen innehåller finns det skilda meningar om. Jag väljer i detta inlägg att titta tillbaka till Vergantis teorier från mitt tidigare inlägg om vad som innefattas i begreppet design. Verganti ser designbegreppet som ett spektrum som sträcker sig från form-innovation-design thinking. I detta inlägg fokuserar jag på den vänstra delen, form-innovation och att det ofta finns hål i spektrumet däremellan. Märk väl att detta inlägg baseras på mina egna funderingar och teorier.

Längst till vänster i skalan finner vi form vilket i dess yttersta kant handlar mycket om ett konstnärlig förhållningssätt. Ju mer vi rör oss mot innovation, desto mer går vi åt ett mer tekniskt kunnande, mer mot teknisk design där kunskaper om materialteknik och konstruktion vävs in. Innovationsbegreppet inkluderar problemlösning, av såväl tekniska som icke tekniska problem. Olika skolor har olika fokus och de mer konstnärliga skolorna fokuserar i större utsträckning på formgivning i bemärkelsen formens uttryck och innebörd. Andra skolor är av mer teknisk karaktär där designtänket blandas med formgivning och ingenjörsvetenskap, såsom industridesignutbildningar osv. Flera konstnärliga utbildningar har produktdesignutbildningar men då utan just den tekniska kompetensen.

Anledningen till att jag pratar så mycket om olika skolor, utbildningar och kompetens har med bilden att göra. Det här är inget ”jag har testat en dålig produkt och vill ha upprättelse” -inlägg. Det är heller inget ”Martin leker Råd och rön”-inlägg utan snarare en studie på hur jag anser att spektrumet inom designbegreppet har klara luckor. Då jag använt produkten under längre tid anser jag mig ha belägg för att uttala mig i fråga om prestanda och konstruktion. Exemplet handlar alltså om en gräsklippare. En elektrisk sådan från företaget Bosch. Bosch är sedan länge etablerade inom verktygsmarknaden i form av elverktyg såsom skruvdragare och borrmaskiner osv. och har de senare åren rört sig även mot trädgårdsmaskiner.

Då formgivning ofta lyfts fram i diskussioner kring begreppet design börjar vi med att studera just gräsklipparens form. Bosch har lyckats framhäva en kraftfull, något maskulin look med tydliga skuldror som vi känner igen från bland annat deras skruvdragare. Företaget är duktiga på att hålla fast vid en väl inarbetad designidentitet över hela produktsortimentet tycker jag. Batteriet som sitter på huven signalerar en enkel plug-in-manöver, precis som på deras sladdlösa elverktyg. Lätt att byta när energin tagit slut. Tydliga markeringar med färger för att snabbt kunna utskilja maskinens olika delar. Ribbor på gräsuppsamlaren ger nästan en känsla av fart och påminner mycket om Ferraris klassiska karossidor. Tittar vi endast på bilden så ser iallfall jag en kraftfull maskin som borde leva upp till Bosch utlovade värden och citat hämtat från företagets hemsida:

“It has always been an unbearable thought to me that someone could inspect one of my products and find it inferior in any way. For that reason I have constantly tried to produce products which withstand the closest scrutiny – products which prove themselves superior in every respect…” – Robert Bosch

Frånsett den veka och väldigt plastiga huven över batteriet, (vilken jag tror är en efterkonstruktion för att skydda mot väta) så har formgivaren i mina ögon gjort ett bra jobb, förmedlat Bosch i produktens uttryck. När vi nu kommer till att ta bilden ut i verkligheten märker vi snart att form och form ensamt inte gör en produkt ovärderlig. Materialval är en viktig parameter då ett visuellt uttryck ska förenas med den taktila känslan. Hur känns kvalitet? Kanske kan vi inte uttala hur kvalitet känns bara sådär men när vi håller i en produkt vet vi direkt om vi anser det vara kvalitet eller ej. Blunda och testa!

Gräsklipparen i fråga är enligt mig en väldigt plastig och vek historia vilket naturligtvis är mycket av en kostnadsfråga. Men framförallt ska vi ställa vårt fokus till handtaget och dess förening med själva gräsklipparen. Alla som läst någon form av mekanik, hållfasthet eller fysik för den delen kan formeln om vridmoment=kraft*hävarm. En lång hävarm kräver därför inte lika mycket kraft som en kort hävarm för att uppnå samma vridmoment. En lång hävarm kan skapa ett stort vridmoment vid relativt små krafter. I gräsklipparens fall blir handtaget och dess stativ ekvationens hävarm, människans arbete att styra maskinen dess kraft och vridmomentet sker i infästningen på maskinen. För att göra en lång historia kort så är denna infästning inte mycket att ha, med en för vek konstruktion i ett för klent material – det spricker!

Dit jag vill komma i denna långa gräsklippardiskussion är spektrumet. Design som form är en enormt viktig profession som förmedlar det visuella uttryck som är en förlängning av varumärkets löften. Dock måste de associationer vi har både till varumärket och till det visuella uttrycket befästas i vad jag brukar kalla leveransen av löftet. Ger man genom varumärket och maskinens visuella uttryck löfte om hög kvalitet och ”products which prove themselves superior in every respect” måste detta befästas i mötet med brukaren. Därför menar jag att spektrumet inom designbegreppet har vissa luckor. I avsnittet Form-Innovation i Vergantis modell finns en stor medvetenhet om formgivning i dess vänstra ände respektive en större kunskap av konstruktion i den högra, som jag ser det. Mötet däremellan anser inte jag är bra nog idag vilket jag även fått intrycket av när jag arbetat med producerande företag tidigare. Mötet däremellan måste förbättras, de olika sidorna behöver varandras kunskap.

Sammanfattningsvis; formen är otroligt viktig men när det kommer till produkter som den här så är kunskaper i konstruktion minst lika viktiga. Mötet mellan form och konstruktion måste bli bättre. Det som utlovas måste befästas.

Idag bjuder designstrategen.se på bloggens första gästinlägg. För första gången i bloggens historia är ämnet idrott men fokus ligger som flera gånger tidigare på associationer till varumärken. Dagens gästinlägg är skrivet av Markus Pettersson. Markus har rötterna i Luleå och har under drygt ett decennium jobbat för bland annat Plannja Basket, Sallén Basket, Gothia Basket och Svenska Basketligan som informatör, samt sport- och klubbchef. Sedan tre år tillbaka bor han i Göteborg och arbetar som frilansande PR-konsult. Markus egen blogg hittar ni här.

Två starka varumärken = Ett svagt. Hur går det ihop? Det är vad fd Plannja Basket och Länsförsäkringar Norrbotten har lyckats med i och med ett nytt huvudsponsoravtal som dikterar att de mångfaldiga svenska mästarna numer går under namnet LF Basket Norrbotten.

Kan man basket då vet man en sak säkert; Plannja Basket är sedan länge det starkaste varumärket inom idrotten. Just basket dras tyvärr med ett ofta välförtjänt rykte om att lida av organisatoriska problem. Klubbar kommer från ingenstans, byter namn och försvinner lika fort. Det har kommit att skada sportens anseende i Sverige. Medan detta accepteras på sina håll i Europa, så är svensken styrd av det folkliga: man ska gärna heta IFK, ha ett 100-tal år på nacken och domineras av hårt arbetande idrottare och ledare. Allt som basket inte är. Men mitt i allt detta finns Plannja Basket som ett lysande undantag. Visst har föreningen uppkallats efter en huvudsponsors företagsnamn (Plannja AB), men har hetat Plannja sedan 1976 och har sedan dess byggt upp en stabil grund där basen lagts i en fantastisk organisation med ett långsiktigt tänkande. Resultatet är ett ständigt svenskt topplag med sju SM-guld sedan 1997 och spel i europeiska cuper i bagaget. Man har uppnått en kultlik status, så nära man kan komma GAIS i basketen, och kallas för namn som den gröna maskinen och gröna sköna, samt har supporterklubben Absolut Green i ryggen. Men plötsligt tar sagan slut, Plannja AB vill inte längre vara huvudsponsor. Vad gör man? Som jag redan nämnt ovan så kliver Länsförsäkringar in och gör en insats som i grund och botten borde bejublas av fansen i Luleå. Men tyvärr genomförs allt på ett urbota taffligt sätt, sett ur PR-synpunkt och gör att mixen av dessa nationellt starka varumärket har blivit en urvattnad produkt. Ett rent tjänstefel av flera anledningar, här är tre av dem;

Namn och media. Sedan länge har media uttalat att man inte ser med blida ögon på företagsnamn för föreningar, och på flera platser försöker man undvika det. I många fall så stryker man också ”Basket” och liknande ur föreningsnamnet, t.ex. i tabeller. Ytterligare faktorer gör att man sällan använder en förenings fulla namn. Detta innebär att varumärket ”LF Basket Norrbotten” med all sannolikhet kommer att bli ”LF Basket”, ”Basket Norrbotten”, ”LF”, ”Norrbotten”, ”Norrbotten Basket” och/eller ”LF Norrbotten”. Med andra ord, varumärket kommer urvattnas och eftersom sporten syns så sällan medialt så kommer få veta att det ens är samma förening man pratar om i de olika sammanhangen.

Förkortningen. LF. Efter att ha varit i försäkringsbranschen så kan jag säga att LF svagt lutar lite åt Länsförsäkringar-hållet. Men vad tycker alla utan kopplingar till branschen? Man associerar lika lätt LF till Luftfartsverket (LFV), Lantmannaföreningen och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Är LF som namn verkligen förankrat hos Länsförsäkringar centralt? Lägg därtill att man kommer från Luleå, kanske betyder LF Luleå Förening? Vad betalar Länsförsäkringar för, jag antar man är ute efter mer än att synas på matchtröjan och med en skylt på arenan?

Känslorna. Plannja och grönt är vad fansen älskar. Nu tar man bort båda och ersätter det med en färg (blå) och association som man omöjligen kan ha några känslor för. Man kunde självklart inte behålla färgerna med det nya sponsoravtalet. Men fansen har fortfarande känslor för Luleå, och med ett enkelt ”Länsförsäkringar Luleå” så hade man kunnat skapa en något så när röd tråd – eller blå, för det är också kommunen Luleås färg. Nu får istället både klubben och sponsorn badwill för detta.

Vad som talar för samarbetet? Det är skrivet över 10 år och de sportsliga framgångarna lär fortsätta, så själva namnfrågan kommer sakta tyna bort när fansen fångas av det roliga som händer på planen. Med den utbyggnad av arenan som dessutom är på gång så kommer man också säkra större finansiella medel för att ytterligare förbättra förutsättningarna för en framgångsrik framtid. Men det förtar inte det faktum att detta kunde hanterats så mycket bättre både affärs- och känslomässigt. Hur mycket klubben och Länsförsäkringar än försöker sopa detta faktum under matten så har man inte hanterat affären på ett sätt som maximerar vinsten från investeringen.

Markus Pettersson

.

Vill du också gästblogga på Designstrategen.se? Skicka ett mail till martin (at) designstrategen (punkt) se

Bild: Under maj månad blev designstrategen.se länkad från en väletablerad blogg inom branding och marknadskommunikation, gissa när.

Den här bloggen tillsammans med mitt Twitterkonto har under min masteruppsats fungerat som en metod för att försöka få en större förståelse för hur två av de vanligaste verktygen inom sociala medier fungerar. Både bloggen och Twitterkontot kommer att leva vidare efter examen men nu när uppsatsen snart ska presenteras och lämnas in kan det vara på sin plats att reflektera över vilka kunskaper och funderingar denna metod bidragit till. Dessa reflektioner bygger helt och hållet på mina egna tankar och erfarenheter och kan säkerligen upplevas som triviala för inbitna bloggare resp. twittrare.

HUR KAN RESULTATET MÄTAS?

Vi kan börja med att prata om besöksstatistik. Besöken har ökat gradvis under tiden då bloggen existerat vilket inte kommer som någon större chock. Varje månad har antalet besök mer eller mindre exakt fördubblats. Antalet besök är som störst samma dag och dagen efter ett inlägg har postats för att sedan sjunka gradvis tills nästa inlägg postas. Troligen beror detta på att flertalet besökare använder sig av s.k RSS-läsare av olika slag där nya inlägg visas automatiskt vilket bidrar till att användaren inte behöver besöka en webbsida dagligen för att kontrollera om en uppdatering har gjorts. Samtliga nya inlägg i bloggen länkades genom tweets på Twitter. Stor ökning i antalet besökare märktes de tillfällen då Twitter-användare med många followers valde att retweeta en sådan länk. Även länkningar från andra sidor gör stor skillnad i besöksstatistiken (se bilden ovan.) För mitt syfte tycker jag att besöksstatistik har fungerat som ett ganska bra verktyg för att se hur bloggen utvecklats. Antalet followers på Twitter däremot anser jag är ett relativt osäkert verktyg för att mäta hur en mikroblogg utvecklas. Flertalet av de man väljer att följa på Twitter börjar i de flesta fall att följa en själv tillbaka. En användare skulle därför kunna komma upp i ett stort antal followers bara genom att själv börja följa så många som möjligt. Denna teknik finns det många Twitter-användare som använder sig av. Nästan varje dag började framförallt utländska användare, främst från USA, att följa mitt flöde. Om jag inte började följa dessa användare tillbaka inom snar framtid slutade de att följa mitt flöde inom några timmar eller dagar. Hur många användare som valde att följa mitt flöde p.g.a. att de såg innehållet som intressant är därför svårt att säga. Jag vill även argumentera för att antalet followers som en användare har inte kan översättas i hur många som lyssnar. Med mitt sätt att använda Twitter skulle jag uppskatta att jag missar 80% av all information som sänds ut av dem jag följer. Hur mycket information som verkligen kommer fram är även en parameter att ta med i beräkningarna när man tittar på hur framgångsrikt ett Twitterkonto har varit. En blogg måste hållas uppdaterad för att fortsätta vara intressant, vilket direkt ger direkt avtryck i besöksstatistiken.  Olika inlägg skapar olika uppmärksamhet beroende på vad det innehåller. De inlägg som rörde sociala medier respektive marknadsföring var de inlägg som fick högst antal besök under projektet. På Twitter finns inte samma krav på uppdatering, där kan en användare vara passiv i större utsträckning utan att förlora followers.

VAD HAR VARIT PROBLEMATISKT?

Under projektet har jag haft problem med att få kommentarer på mina blogginlägg. Endast ett fåtal kommentarer till texterna har postats av andra användare. Orsaken till detta kan endast spekuleras i. Min övertygelse är något som jag baserar på mitt eget sätt att agera för att skapa trafik till bloggen under projektet. Olika bloggar har olika status beroende på vem som skriver dem och hur stora och väletablerade de är. Som nybliven bloggare med begränsad trafik på den egna bloggen kan det vara en bra lösning att synas på de största bloggarna inom samma eller angränsande kunskapsområde. Som oetablerad bloggare kan man genom att tillföra och komplettera ett inlägg via kommentarer på en etablerad blogg skapa uppmärksamhet hos den bloggens besökare. Som oetablerad bloggare kan man således dra nytta av den etablerade bloggen för att driva trafik till sin egen blogg. På så sätt ses man i samband med de ledande inom kategorin och blir då en del av hemsidan. Detta förutsätter naturligtvis att innehållet i kommentaren är relevant och tillför något till diskussionen. Som etablerad bloggare kan inte samma fördelar tillskrivas genom att synas i en oetablerad blogg. Därför kan enligt mitt synsätt en etablerad bloggare vara intresserad av blogginläggens innehåll men inte anse sig tjäna något på att lämna en kommentar. Man ska också komma ihåg att olika människor har olika beteenden på nätet vilket innebär att vissa endast observerar medan andra väljer att kommentera och påverka.

HUR KAN DENNA KUNSKAP APPLICERAS PÅ FÖRETAG?

Stor del av diskussionen kring sociala medier kretsar kring orden; dialog och interaktion. En blogg som inte skapar en dialog (som den här) borde enligt de argumenten inte vara en framgångsrik sådan. Men kan en blogg som inte skapar dialog i form av kommentarer och diskussioner ändå anses vara ett framgångsrikt initiativ? Jag argumenterar för att den kan det. Även om kommentarerna uteblivit visar besöksstatistiken i positiv riktning, något måste jag ju därför ha gjort rätt. Länkningar från andra bloggar och andra Twitteranvändare tyder också på att innehållet som har publicerats bidrar med nytta för någon annan. Trots utebliven interaktion. Jag skulle även argumentera att fler människor vet om min existens idag jämfört med när projektet inleddes, fler förstår mitt tankesätt och fler vet vari min kunskap ligger. Bloggen skulle därför kunna ses som mitt levande CV eller som ett förmedlande av mitt varumärke. Därför menar jag att ett företag som driver en blogg och som har en godtagbar trafik men som inte lyckas skapa en dialog inte behöver få panik. Genom bloggen kan man som företag skapa en medvetenhet och det är ett optimalt verktyg för att förmedla berättelsen om varumärket. Vad är det företaget gör, hur är människorna som arbetar där, vad tror ni på och vart vill ni?
Hur ett Twitterkonto ska användas finns det tusen teorier på beroende på vad syftet med aktiviteten är. Att följa två och följas av 500 fungerar säkert bra om man använder verktyget som en pressida där information bara skickas ut. Är syftet ur ett mer varumärkesbyggande perspektiv bör däremot andra metoder tillämpas vilket det finns ett antal framgångsrika exempel på hos Twitter.

Detta var en liten avstämning på hur bloggen utvecklats hittills, den kommer alltså att leva vidare även efter examen. Kommentarer på det?

I mitten av maj tipsade Micco Grönholm oss genom sin blogg om TED-klippet med Simon Sineks ovan. Sineks resonemang kan sammanfattas som en teori om varför vissa företag lyckas bättre än andra. Sinek menar att de företag som kommunicerar varför de gör vad de gör är mer framgångsrika än de som kommunicerar vad eller hur de gör det. Upphovet till Sineks modell kommer enligt min övertygelse från det stora överflöd av erbjudanden vi upplever i västvärlden idag. Många företag kan erbjuda liknande produkter och tjänster idag. Många företag kan erbjuda krocksäkra bilar, många företag kan erbjuda färskpressad juice utan tillsatser och många företag kan erbjuda kraftfulla bärbara datorer. Vad särskiljer ett företag från ett annat? Varför ska jag välja Toyota istället för Volvo, Innocent framför Brämhults eller Apple istället för HP? I en värld med få konkurrerande företag med liknande erbjudanden blir inte frågan om varför företaget gör det dem gör lika intressant. Vad dom gör är desto mer intressant i denna situation; vem kan erbjuda mig en säker bil här och nu? När flera alternativa erbjudanden finns kanske frågan hur istället blir mer aktuell; vem kan erbjuda mig en så billig säker bil som möjligt? När fler och fler kan erbjuda liknande produkter och tjänster kommer frågan ner till hur skiljer sig företagen då åt, vilket kommer att handla mycket och varumärket och allt vad som stoppas i begreppet. Varför blir då en ytterligare parameter i ställningstagandet när ett erbjudande ska väljas ut. Men för att kunna kommunicera ett varför måste det finnas ett självklart varför befäst i varumärket.

Hur många företag kan svara på frågan varför de gör det de gör utan att hamna i en diskussion om ekonomisk vinning? Företagets syfte är ju allt som oftast att erbjuda något som genererar pengar så kostnader kan betalas och en vinst erhållas. Runt-runt, tjäna pengar är säkerligen svaret hos många företag. Hur unikt, intressant och engagerande är ett sådant varför?

Vad och hur kan besvaras genom att berätta att vi erbjuder säkra bilar vilka vi valt att producera i Asien för att kunna sänka tillverkningskostnaderna så att du som kund kan erbjudas en billigare version av våran redan superba bil. Vilket naturligtvis kan utvecklas till en väldigt vacker text om Hybrid-motorer i självbromsande fordon tillverkade med miljöriktiga tillverkningsprocesser med bra personalomsorg. Om anledningen till allt detta arbete ändå slutar i att vi gör detta för att vi vill tjäna pengar blir det inte särskilt spännande om konkurrenterna har ungefär samma erbjudande och hur-process. Men om tjäna pengarna inte är ett varför värt att uppmärksamma då kan man fråga sig hur företag ska gå runt i framtiden. Ett varför som inte handlar om pengarna hamnar snabbt i en filantropisk diskussion där endast Myrorna, Stadsmissionen eller någon volontärorganisation skulle vara trovärdiga i att göra något av ren välvilja drivna av att skapa en bättre värld.

Sineks resonemang menar på att Apple förmedlar sitt varför på ett mycket framgångsrikt sätt vilket gjort dom framgångsrika, vilket blir en fråga om hur man kommunicerar med sin marknad. Att Apple inte skulle ha ett intresse i att tjäna pengar vore för mig väldigt märkligt och hans modell säger heller ingenting om företagets eventuella vinstintresse. Det hela måste därför handla om vilka värden man väljer att kommunicera i sitt varför, vad som driver företaget att fortsätta att göra det dem gör. Men jag kan inte släppa den ekonomiska aspekten av detta. För att jag ska köpa ett företags insälj om hur de säger sig drivas uteslutande av ett varför, då bör de ha som mål att endast gå break-even varje kvartal. Om deras intresse inte ligger i vinsten eller att tjäna pengar då krävs heller inte att ekonomin går mer än nätt och jämt ihop! Eller?

Som tidigare nämnt i den här bloggen så har jag under våren skrivit masteruppsats för masterprogrammet Business & Design vid HDK och Handelshögskolan i Göteborg. Snart ska jag och mina klasskamrater som första årskull examineras från utbildningen vilket innebär att våra examensarbeten kommer att presenteras i Göteborg den 2e juni 2010. Mitt arbete handlar om hur producerande företag inom b2b använder sig av sociala medier och vilka utmaningar och möjligheter det nya medielandskapet medför. Under dagen kommer totalt fem arbeten att redovisas med olika karaktär och innehåll inom kategorierna; varumärkesutveckling, reklam och produktutveckling.

Är du intresserad av att komma och lyssna till mig eller någon av mina klasskamrater så är du hjärtligt välkommen! Skicka ett mail till anmalan@designstrategen.se så anmäler jag ditt intresse och skickar mer information om de olika examensarbetena samt tid och plats.

//Martin